Jeanettes krönika: Fastan – en tid för eftertanke

"Men fastan handlar inte enbart om vad och hur vi äter. Den kan även bli en tid för uppvaknande och reflektion eftersom fastetiden har ett existentiellt djup. Det är dags att fundera över de stora existentiella frågorna: Varifrån kommer jag? Varför är jag här på jorden? Vart är jag på väg? Det råder en existentiell nöd i vårt land." Det menar vår krönikör Jeanette Hallgren Eklund. Bild: Pixabay

Fyra tranor flög över oss en morgon och trumpetade ut budskapet om att våren är på väg! Samma morgon började skatparet arbeta på sitt bo i trädet utanför vårt köksfönster. Deras bo är redan väl tilltaget men nu bygger de uppenbarligen till lite extra. Det är härligt att se dem.

Våren är också fastans tid. Inledningen på den kristna fastan engagerar de flesta eftersom det är då man äter semlor. En del börjar med semmelätandet redan i januari, men då har semlan som karnevalsbröd förlorat lite av sin betydelse. Ja, semlan är ett karnevalsbröd och fastan inleds med en karneval på fettisdagen. Ordet karneval kommer av latinets Carne vale som betyder farväl till kött. Under fastan ska man alltså inte äta kött och inte heller vit mat. Till den räknas vetemjöl, mjölk, grädde och ägg. Semlan består av ett överdåd av vitt vetemjöl, mandelmassa och grädde. Det gäller att äta ordentligt innan fastan börjar på askonsdagen och sedan sträcker den sig fram till påskdagen. Det blir 40 dagar med undantag från söndagarna eftersom det är uppståndelsens dag och alltså ingen dag för fasta.

Under fastan kan man äta fisk och mycket grönsaker och rotfrukter av alla slag. Det kan faktiskt bli en väldigt nyttig period där nya, goda vanor kan grundläggas.

Under vår katolska medeltid knorrades det en hel del över att man inte fick äta kött under fastan. Man började fundera över vilka djur som skulle kunna räknas till fisksläktet och som man skulle kunna äta. Uttern kom att räknas dit eftersom den fångades med fiskeredskap och simmade som en fisk. Det andra djuret som kom att hamna i den här kategorin var bävern. Tanken på att bävern skulle kunna vara en fisk eller åtminstone hälften fisk kan vi spåra tillbaka till naturfilosofen Plinius den äldre som föddes år 23 efter Kristus och dog vid Vesuvius utbrott år 79. I sina naturstudier konstaterade han att bäverns svans liknade en fisk. Plinius ord om bävern blev intressanta under medeltiden och påven Martin V utfärdade 1418 ett påvligt dekret som innebar att man under fastan fick äta bäverns svans. Hur den blev som tillagad och hur den smakade har jag inte hittat något vittnesmål om. Detta skickliga djur jagades också hårt på grund av sin fantastiska päls.

Men fastan handlar inte enbart om vad och hur vi äter. Den kan även bli en tid för uppvaknande och reflektion eftersom fastetiden har ett existentiellt djup. Det är dags att fundera över de stora existentiella frågorna: Varifrån kommer jag? Varför är jag här på jorden? Vart är jag på väg? Det råder en existentiell nöd i vårt land. Drivkraften i samhället handlar till största delen om karriär, egoism och girighet. Det går inte ihop med den kristna tron. Omsorgen om mina medmänniskor är en av grundbultarna i ett civiliserat samhälle.

Hur står det till med empatin? Är du beredd att hjälpa en granne i nöd? Eller håller du, kanske omedvetet, fast vid idealet från vikingatiden då man enbart tog hand om sin familj, släkten och ätten?

Under fastan kan vi också ta oss tid för reflektion över vad vi verkligen behöver och vad vi kan klara oss utan. Det kan vara en intressant utmaning för en själv att avstå från något som man tror är nödvändigt. Det kan också vara ett sätt att komma ifrån en ovana. Att sätta upp sådana mål, och kanske till och med lyckas uppnå dem, är bra både för den egna karaktären och självkänslan. Med dessa ord önskar jag er en insiktsfull fastetid!

Jeanette Hallgren Eklund