Jeanettes krönika: En vandring i Allhelgonatid

Bild från Allhelgona på Värnamo kyrkogård. Bild: David Alin

Det är första helgen i november och vi är en grupp som har samlats för en vandring utmed ån. Det lummiga lövverk som har prytt landskapet har blivit till en matta av löv i gula, röda och bruna färgtoner på vår väg. Nakna grenar sträcker sig upp mot himlen och naturen andas stillhet, ro och vila. Det har varit riktigt kallt och gräset skimrar av frost. En del vattenpölar har ett tunt istäcke.

Det är Allhelgonahelg och målet för vår vandring är kyrkogården. På vår väg kommer vi att passera några stationer där vi får lära oss mer om Allhelgonahelgens betydelse. Vandringen leds av en guide som kommer att berätta för oss vad de olika stationerna står för. Det här blir en kortare form av pilgrimsvandring.

Innan vi startar förklarar vår guide att vi ska gå långsamt under tystnad men vid stationerna får vi prata. Långsamhet och tystnad är två av pilgrimens nyckelord. Det kan vara väldigt skönt med tystnad och slippa lyssna på andras åsikter, bekymmer och idéer och det är vilsamt att slippa dela sina egna känslor och tankar med någon annan. Det finns frihet i tystnaden. En vandring rensar hjärnan och kan få oss att tänka klarare och se lösningar på problem och bekymmer som gärna vill kanta vår livsväg. Frihet och bekymmerslöshet hör också till pilgrimens nyckelord. Långsamheten gör att vi upplever vandringen med all våra sinnen.

En man räcker upp handen och frågar om man måste vara religiös för att delta i den här vandringen. Vår guide förklarar då vad ordet religion betyder. Det kommer av latinets ”religere”, ”re” betyder åter och ”ligere” betyder knyta, alltså återknyta men har också betydelserna foga samman eller föra ihop. Vanligtvis menar man att det handlar om människans längtan efter samhörighet med Gud eller en andlig, osynlig dimension. Att vara religiös betyder att man längtar efter och vill leva i ett meningsfullt sammanhang. Egentligen är alla människor som längtar efter sammanhang i sitt liv religiösa. Andlighet är också ett nyckelord för pilgrimen. Svaret på frågan är enkel: Ja, även om man inte tror på Gud så kan man följa med på den här vandringen.

Vid den första stationen får vi lära oss varför Allhelgonahelgen infaller just i början av november. Redan under förkristen tid var den här tiden på året förknippad med död. Naturen går till vila och mörkret kryper inpå oss. Vinterkylan nalkas. Allt som lever är förgängligt. Vår längtan efter ljus och värme blir under den här årstiden väldigt konkret.

Vi fortsätter vår vandring utmed ån som så stilla flyter fram. Nu kommer vi till den andra stationen som handlar om att Allhelgonahelgen består av Alla helgons dag och Alla själars dag. Vi börjar med helgonen och dessa firas på lördagen. Att fira minnet av helgon är en mycket gammal tradition som går tillbaka till 100-talet.

I Sverige har vi firat Allhelgonadagen sedan 1100-talet. Det kan vi läsa om i Vallentunakalendariet från 1198. Det är en kalender som består av åtta sidor av pergament som utgör en lista över kyrkliga högtider och helgondagar. Nathan Söderblom, som var ärkebiskop i Svenska kyrkan mellan 1914-1931, beskriver helgon ”som människor som i ord och handling har visat att Gud lever”. En del helgon var martyrer och dödades för sin tros skull. Helgonen är också förebilder för oss i både med och motgång, i tro och tvivel. Deras livsgärningar visar oss hur vi kan vara goda medmänniskor, hur vi ska vårda skapelsen och hålla fast vid vår tro och övertygelse även när tillvaron gungar.

Så går vår vandring vidare och vi kommer till den tredje stationen. Mörkret lägger sig som en mjuk filt omkring oss och nu får vi lära oss om Alla själars dag. Den dagen handlar om sorgen som drabbar oss när vi förlorar någon. När vi tänder ljus för de som har lämnat oss blir det en ceremoni som kan ge oss kraft så att vi orkar att gå vidare i livet. Den här dagen handlar också om mitt eget liv och min egen död. ”Kom ihåg att du är dödlig”, på latin heter det ”memento mori”. Förr var döden mer närvarande och gömdes inte undan som ofta är fallet idag. Döden är en naturlig del av livet. I dag talar vi mycket hellre om ”memento vivere” som betyder ”kom ihåg att leva”. Det behöver finnas en balansgång mellan dessa två uttryck.

Vi går vidare och snart kan vi se ljusen som tänds på kyrkogården. När vi är framme vid kyrkogårdsgrinden stannar vi för den fjärde stationen. Här samtalar vi om att livet är en resa både i vårt inre och i det yttre. När vi talar om resor brukar det vanligtvis handla om yttre resor. Man vill se sig omkring och uppleva något utöver det vanliga. Det finns många sorters resor att välja på. Det kan vara en charterresa, temaresa, eller man så kan vara volontär och göra resan till en nyttig insats för världen. Den inre resan handlar om mig själv som människa. Varifrån kommer jag? Varför är jag här på jorden? Vart är jag på väg? På de här frågorna finns inga klara svar. Några av vandrarna menar att det viktigaste är att leva här och nu och försöka göra så mycket gott som möjligt under sin livstid. Vi ska skapa goda minnen av oss själva helt enkelt. Några andra menar att den andliga delen av vårt liv är väldigt viktig. Människan bör ha en god relation till Gud. En gudstro är en bärande kraft i tillvaron i både glädje och sorg. Den är som en ledstång genom livet vilket även andra övertygelser kan vara.

Vi går genom kyrkogårdsgrinden och den femte stationen är på kyrkogården, där ljusen glimmar vid gravstenar och minneslundar. Här har man pyntat med frosttåliga växter och kransar av barrväxter. Allhelgonahelgen är fylld av minnen, tacksamhet, eftertanke, sorg, förtvivlan och vemod men också frid. Det är känslor som vi alla delar med varandra. Delande hör också till pilgrimens nyckelord.

Tre av våra vandrare har anhöriga som vilar på den här kyrkogården. De har med sig ljus och kransar som de ska lägga vid gravarna. Vi andra går in i kapellet och tänder ljus till minne av våra anhöriga vars viloplatser är på andra kyrkogårdar. I kapellet råder en andaktsfull stämning. ”Allt som har varit är borta, försvunnet i tidens ström, men levande i minnet. Det är en så fin tradition att tända ljus under denna helg”, säger en av oss. Innan vi skiljs åt sammanstrålar vi och dricker kaffe eller te tillsammans och kommer överens om att vi ska träffas igen och vandra ut i naturen.

Jeanette Hallgren Eklund