Jag, Olle Speleman och dödgrävarn i Ödestugu

Jag och min kompis Olle Speleman besökte en gång Ödestugu kyrka, belägen knappt 1 mil sydost om Jönköping. Jag hade ett vagt minne från ett tidigare besök som liten pojke där med mina föräldrar av att ha sett någon slags djävulsmålningar på en vägg inne i kyrkan.

Vi knackade på hos kyrkvaktmästaren. En liten satt gubbe kom oss till mötes. Han tog oss med in i den lilla vackra kyrkan. Han sa:
”Här kan ni ha sett att dä har funnits såna dä målningar på hin håle, lite mer hemska å sådär, va.”

Nu var det mesta av hemskmålningarna bortputsade. Dessa hade förr i tiden ett pedagogiskt syfte: Att varna, skrämma församlingsborna för helvetets fasor! Jag har sett liknande målningar även inne i Hjo kyrka.

Vår ciceron i Ödestugu kyrka var emellertid en fryntlig och glad historieberättare; vi hann knappt blinka förrän han kvitterade ut nya anekdoter. Som den här: ”Dä va en italiensk professor i plastikkirurgi som gifte sig här i kyrkan. Då va dä så mycket folk här så vi fick flytta in stolar ända ut i sakristian. Å va han spexade, dö!”

När vi kom ut på kyrkogården levererade dödgrävarn i Ödestugu ännu en anekdot – som hämtad ur en Fritiof Nilsson Piraten-skröna – men fullständigt sann:
”Ni ser jordkällarn där borta! Där va det en tid en luffare som bodde. Som lampa hade han en döskalle med ljus i! ”

Jag älskar sådana här anekdoter. Historieberättandets anrättningar får ofta en mustig smak av att kryddas med extravaganser, skräck och död. Någon som är medveten om detta är förresten filmregissören Roman Polanski. Han har gjort stor konst av det. Speciellt i komedin ”Vampyrernas natt”.

Dödgrävarn i Ödestugu berättade för oss också att folk i trakten kunde bli rädda när han kom på besök. De trodde att han kom för att göra den slutgiltiga uppmätningen.

Olle Speleman omnämnde sina planer att studera till pastor på Lidingö teologiska seminarium. Då gav dödgrävarn i Ödestugu svar på tal:
”Dö, bli präst istället!”

Även om Olle senare studerade en tid på Lidingö teologiska så blev han aldrig pastor. Och inte präst heller. Men han blev en enastående musiker ska ni veta! Innovatör på gitarr inom svensk folkmusik! Jag kallar honom gärna Olle Speleman men egentligen heter han Olle Lindvall.
Hans musik är tämligen okänd men för den som har öron att höra med finns den här. Svårfångad i Mainstream-land men virtuost framförd och skön som Skattungbyns nejder där Olle har sitt hjärta. I polskornas rike.