Insändare om orosanmälan

Kära läsare, framför allt ni som arbetar inom kommun, familjerådgivning och barnomsorgen:

Det måste ske en förändring på samhällsnivå. Människor har blivit så snabba på att göra orosanmälan efter orosanmälan, utan att fråga föräldrar hur det faktiskt ligger till eller att själva erbjuda någon som helst hjälp.
Inte nog med att hämndlysta e-partners vill förstöra den andra förälderns liv eller att grannar man inte kommer så bra överens med ligger på luren och ringer bara de ser ett barn leka ensamt ute på gården.

Det skapar också ännu mer pappersarbete åt en kommun som troligtvis redan är överbelastad och otillräckligt många anställda för att hinna med allt pappersarbete.

Barn kan bli omhändertagna bara föräldrarna inte längre har råd att köpa ordentlig mat eller betala elräkningen, föräldrar blir vräkta för att de behövt ta lån för att försörja sina barn och nu hamnat hos kronofogden och fått utmätning på sina tillgångar.

Tror ni verkligen att barnet mår bättre av att bli sliten ifrån sin enda trygghet, med vetskap att föräldrarna fortfarande står utan tak över huvudet eller mat i magen?

Tror ni att barn slutar bry sig bara för att en vuxen säger ”Det är meningen att föräldrarna ska bry sig om dig och ta hand om dig, inte tvärtom”?

En familj ska hjälpa varandra oavsett hur svårt livet kan bli. Det är genom familjen barnet skapar trygghet och en känsla av tillhörighet och självsäkerhet.
Verkligheten är inte vacker och ett barn som lever med dysfunktionella föräldrar vet det, så när barnet slits ifrån den absolut enda trygghet de har så lever de med en känsla av hopplöshet.

Oavsett åldern på barnen så kommer någon av de ta upp ansvaret när de andra inte längre har förmågan.
Det är det som är en familj och det är det som skapar förutsättningar för barnet att hitta sin plats i världen och en känsla av mening med livet.

Att då slita barnet från familjen och lägga all skuld och kritik på föräldrarna på grund av orsaker som föräldrarna inte kunnat rå för, ger barnet en känsla av hopplöshet och som att det skulle vara något fel på denne – för trots allt så är barnet genetiskt 50 procent av båda föräldrarna och om båda föräldrarna bara blir klassade som smutsen under dina skor, så kommer barnet känna sig som något värre: skiten på ditt toalettpapper.

Eftersom att det enbart fokuseras på barnet känner barnet att felet ligger hos sig själv och att man kan förlora sina rättigheter till trygghet och sin familj bara man till exempel skulle bli uppsagd från jobbet eller om el- och matpriserna höjs.

Det läggs en himla massa pengar och resurser på alla diverse olika familjehem, jourhem, behandlingshem, SiS-institutioner, personliga assistenter, kontaktpersoner, speciallärare och andra ”hjälpmedel”, men om familjen i stället vill uppfostra/utbilda/vårda sitt barn på egen hand, utifrån barnets egna förutsättningar och därför inte längre har någon möjlighet att fortsätta arbeta, så finns där inga pengar eller resurser alls längre!
Är det inte helt bakvänt?

Jag har varit i en liknande situation.
Så jag känner att jag har rätt att yttra mig om det här.
Senare i livet har jag också upplevt att jag fått ta alldeles för mycket ansvar över min familj (på grund av ålder, psykisk ohälsa och sjukdom) trots att det var samma kommun som tvångsplacerade mig på elva olika hem/institutioner för att de ansåg att mina föräldrar var för fattiga och sjuka för att kunna ta hand om mig.

Jag har nu fått två neuropsykiatriska sjukdomar diagnostiserade, autism och adhd. Sedan tidigare är jag också diagnostiserad med EIPS och C-PTSD.
Jag har uttryckligen sagt till flera inom omsorgsförvaltningen att jag inte har förmågan att ansvara över någon annan än mig själv (Ibland känns det som att jag knappt kan göra det) men ändå så fortsätter de be mig göra deras jobb!

Det sista fosterhemmet var absolut inte bättre än min biologiska familj och jag fick noll förståelse för min psykiska ohälsa.
Enligt dem så var ätstörningar och psykisk ohälsa något man hittade på för att slippa jobba eller ta ansvar över sig själv.
Jag bodde där från att jag var 13 år gammal fram tills året jag fyllde 17.
Redan från början berättade jag för socialsekreteraren och fosterhemmets kontaktperson hur jag blev behandlad, vad de gjorde och hur jag mådde, men när jag sa det till socialtjänsten så blev jag klassad som mytoman.

Ibland blev jag så hungrig att jag gick och tog några kakor för att inte känna mig fysiskt sjuk. I min biologiska familj var inte detta något konstigt, men i fosterhemmet blev det betraktat som stöld och då blev jag också klassad som kleptoman.

Det är något allvarligt fel när ett barn säger att sina föräldrar inte har råd med mat och barnet blir taget på 100 procent allvar, så det görs flera orosanmälningar från både skolan och vården.

Sedan blir barnet tvångsförflyttat till en främmande och ibland kärlekslös familj, utsatt för det ena och det andra, men blir själv klassad som mytoman och kleptoman just för att vare sig hemmet eller socialtjänsten vill ta på sig ansvaret i att de agerat fel och missbedömt fosterhems-familjen.

Gonesha