Igelkotten i trädgården

Igelkotten i trädgården
Igelkotten i trädgården, en natur- och kulturkrönika i 4 bilder om ett mycket gammalt djur som åter kan ses i våra trädgårdar. Välkommen tillbaka!

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av augusti 2015. Bilderna är som vanligt klickbara!

När jag kom nära rullade, Gotlands landskapsdjur, den lilla igelkottungen, årsmodell 2015, ihop sig som den boll som den alltid ska göra helt utan att tänka.

Detta är ett beteende som tillsammans med de sylvassa taggarna, som är ombildad päls, har varit så framgångsrik genom årmiljonerna, för säg vilket rovdjur som kan tas sig igenom denna mur av taggar.

Igelkotten, ”Erinaceus europaeus”, var i princip osårbar innan vi människor och våra uppfinningar såsom olika snabba fordon kom in i historien, dess naturliga fiender är bland annat mård, grävling och berguv.

Arten finns i Sverige norrut till södra Norrland, längs kusten till Norrbotten, vidare i hela västra Europa samt i Finland och västra Ryska federationen.

Den föredrar i Sverige kulturbygd med parker och trädgårdar, men finns även i skogsmark och öppna marker.

Igelkotten är nattaktiv och livnär sig av insekter, daggmaskar, sniglar och små ryggradsdjur men kan även döda och äta huggorm samt en del frukt och svamp. Honan föder en kull på oftast fyra till sex ungar under sommaren.

Under hösten bygger igelkotten ett bo av löv, gräs och kvistar, oftast under en buske, men ibland under eller i uthus och i boet ligger den i dvala under vintern.

Dödligheten är stor under vintern, och troligen dör fler igelkottar under övervintringen än genom trafik, predatorer och sjukdomar under sommaren.

Igelkotten har bott i vår trädgård under många årtionden och just nu tror vi att den bor under altangolvet där den i år har fått 4 ungar varav denna är en av dem.

Igelkottar formligen kryllar av ”sin egen” igelkottloppa, ”Archaeopsylla erinacei”, en av många olika arter i insektsordningen loppor ”Siphonaptera”.

Igelkottloppan är mellan 2 till 3,5 millimeter lång och mörkbrun och en igelkott kan i extrema fall härbärgera upp till 1 000 loppor.

Nyfikna hundar och katter får ibland igelkottloppor på sig och arten kan ibland också komma in i hus från igelkottbon och kan då undantagsvis även bita oss människor.

Vår egen loppa, människoloppan, ”Pulex irritans”, var tidigare ett stort plågoris i många hem, men har tack vare förbättrad hygien och allt torrare bostäder försvunnit nästan helt från Sverige.

Loppor, ”Siphonaptera”, är en ordning insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 2 400 arter och underarter, varav 54 olika arter finns i Sverige.

De är 2–6 millimeter långa, bruna och vinglösa och har en från sidorna starkt sammantryckt kropp. Huvudet har ett par punktögon, vilka dock saknas hos arter som lever underjordiskt.

Antennerna är små och klubblika och används av hanen som griporgan vid parningen. Benen är långa, särskilt bakbenen, som är kraftfulla hoppben.

De vuxna djuren är blodsugare, 94 % av arterna på landdäggdjur och 6 % på fåglar, främst på värddjur med permanenta bon eller legor, loppor saknas därför hos apor och hovdjur.

Loppans förvandling är fullständig och äggen läggs i djurbon, där de långsmala, vitgula, fotlösa larverna lever av avfall och de vuxna loppornas blodhaltiga exkrementer. Larverna förpuppas sedan i en spunnen kokong.

Vissa arter är bundna till ett enda värddjur medan andra kan leva hos flera men föredrar ett visst värddjur, sannolikt beroende på larvernas krav på en bestämd bomiljö.

De vuxna kan oberoende av detta suga blod från många värddjur, exempelvis hönsloppa, fågelloppor, kattloppa och människoloppa.

Loppor kan sprida talrika infektionssjukdomar såsom pest och pestbakterien, ”Yersinia pestis”, kan spridas av ett 50-tal olika arter av loppor.

Bakterierna kan överleva i loppor under mycket lång tid och exempel på andra infektionssjukdomar som kan överföras av loppor är harpest eller tularemi, endemisk fläcktyfus som sprids med klädlusen vars avföring kan innehålla bakterien ”Rickettsia prowazekii” och efter 6–15 dagar uppkommer feber, frysningar, muskel- och huvudvärk, ett hudutslag samt ofta blödningar i slemhinnor, mjälten blir förstorad och vid obehandlad sjukdom är dödligheten stor, cirka 40 %, och brucellos eller Bangs sjukdom, en infektionssjukdom med hög feber som är svårbehandlad.

Med undantag av fläcktyfus är överföring av smitta via loppor endast en av flera smittvägar. Loppor kan fungera som mellanvärdar vid överföring av maskinfektioner, till exempel bandmaskinfektioner, orsakade av dvärgbandmask, ”Dipylidium caninum”, hos hund och katt. Kaninloppor kan dessutom sprida myxomatos, en inflammation i ögonen och i huden vid framför allt mun och könsöppning, bland kaniner.

En utbredd föreställning, redan hos naturforskaren och filosofen Aristoteles på 300-talet före Kristus, var att loppor uppstod ur avskräde och gödsel.

De räknades som ett oundvikligt ont, dock mindre ”skamliga” än löss, men man trodde sig kunna hålla dem på avstånd med bland annat malörtsättika.

Igelkottens levnadssätt och försvar har gjort den till ett framgångsrikt djur under en stor del av däggdjurens tidsålder.

Den har stått emot fiender av olika slag genom årmiljonerna, men mot människans bilar har den som redan nämnts inget effektivt försvar.

När dinosaurierna försvann, vid övergången till paleogen för cirka 65 miljoner år sedan, blev däggdjuren den dominerande gruppen bland de landlevande ryggradsdjuren och perioden kallas ofta just därför däggdjurens tidsålder.

Gruppen igelkottdjur anses som primitiv, och släktet ”Erinaceus” fanns redan under sen miocen för cirka 15 miljoner år sedan, medan vår igelkott, ”Erinaceus europaeus”, dök upp för mellan 1-2 miljoner år sedan.

Vinterhalvåret tillbringar igelkotten i dvala, då den lever på sparlåga. Den ligger hoprullad i ett speciellt vinterbo under en lövhög, eller ingrävd i en kompost, jordhög eller liknande och den kan gräva ända ner till frostfritt djup.

Kroppstemperaturen sjunker då så lågt som ner till bara några få plusgrader, + 3-6 °C, och den andas då bara omkring 9 gånger per minut.

Igelkottdjuren finns för övrigt i alla miljöer, från skogar till öknar.

Fynd här hos oss i Skandinavien visar att en kvinnlig gudom dyrkades och omkring 3000 år före Kristus begravdes en ung kvinna i Ajvide på Gotland med ett igelkottskinn på huvudet.

Igelkotten var uppenbarligen ett djur som sågs som en inkarnation av denna Gudinna i det gamla Europa.

I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.

Carl von Linné mötte igelkottar under sin resa på Gotland år 1741 och han fascinerades förstås av djuret och skrev följande om den,

”Hela övre delen av kroppen var med taggar helt betäckt: dessa taggar vore ljusgrå eller vita, omgivna med åtskilliga små mörka ringar, av vilka den yttersta var störst och mörkast. Den andra delen av kroppen tillika med huvudet, utom kullen eller hjässan, var betäckt med ljusgrå hår, såsom ett svin. Öronen voro rundaktiga. Ögonen små och svarta. Nosen spetsig: näsborrarna hade på yttre sidan en litenkrusad flik. Händerna vore såsom björnar, med fem klubbiga tår. Fötterna hade även fem tår, av vilka den andra jämte tummen var längst.”

I Sverige har igelkotten åtminstone funnits i cirka 10 000 år, det vill säga, sedan den senaste inlandsisen försvann.

Man får aldrig utan tillstånd fånga, skada eller döda igelkottar.