Idrottsintresserade Pär fick kallelse och blev präst

Pär tänder ljus i Vaggeryds kyrka

Vi besöker pastorsexpeditionen i Vaggeryd och möter folkkäre prästen Pär som vikarierar i Vaggeryd, Bondstorp, Byarum och Svenarums kyrka.

Vem är Pär Persson?
– Jag är född i Kalmar län, flyttade till Jönköping 1980 och hade med mig både högkyrkligheten och gammalkyrkligheten. Har bott i Hörle i 13 år, där jag verkligen stormtrivs. 

När och hur blev du präst?
– Jag jobbade på sågverk och fick en kallelse. Jag kom in på universitet i Lund och läste där i fem år, därefter prästvigdes jag 1979. Varför jag valde yrket? Det var en kallelse, helt klart. Enda alternativet för mig hade varit idrottsjournalist, men just då fanns det över 3 000 arbetslösa inom yrket… Jag gillar all sport generellt, men är särskilt intresserad av fotboll och friidrott. 

Hur hamnade Pär här i Byarums pastorat?
– Jag slutade i Forsheda. Min tanke var att lägga av helt efter nyår 2019 då jag kände att jag var färdig, men jag tänkte att jag kunde hjälpa till någon helg om det behövdes i annan församling, så jag skickade ut några mejl. Det blev direkt svar och några helger blev ett vikariat och här har jag varit i tre år, vikariatet förlängs och förlängs och nu är det fram till augusti nästa år. Bristen på präster är hög och kan jag vara någon människa till glädje så gör jag gärna det. Jag är en gammal kommunpolitiker och det känns bra att slippa alla sammanträden. I dag är det bara personalmöten var fjortonde dag, det är lagom för mig, säger Pär som jobbar ”lite mer” än heltid i Byarums pastorat. 

Hur har pandemiåren präglat verksamheten?
– Egentligen på två sätt. Dels det negativa att man inte kunnat samla församlingens medlemmar. Det var ett tak på antalet personer som kunde få samlas, begravningar kunde man vara lite fler personer på. Det positiva är att man har lärt sig nya saker, som att spela in gudstjänster och vi blev en del av dem som hjälpte andra att exempelvis handla. Kyrkan är inte bara en bönegemenskap utan även gemenskap. Vi ser dock inte att vi återhämtat oss fullt ut, man är fortfarande försiktig. Jag tror att de kyrkor där man gick som familj tidigare, vande sig att det var behagligt att sitta hemma i soffan. Jag har och har haft många begravningar och när jag ringde till sörjande efter dödsfall så frågade jag alltid om man ville att vi skulle planera begravningen via telefon eller att jag skulle komma hem till dem. Samtliga ville att jag skulle komma hem. Allt går inte att sköta digitalt och gemenskap är oerhört viktigt. 

Hur ser en arbetsdag ut?
– Vi börjar klockan 8 på morgonen, då det oftast blir administrativa sysslor. Vi har begravningar onsdagar och fredagar, träffar konfirmander, har dagledigträffar, kyrkan är öppen och man möter människor och växlar några ord. Dop och vigslar är på helgerna och sedan har vi veckomässa här i Vaggeryds kyrka, som är en enkel form av mässa som är 35–40 minuter. Gudstjänster i Byarum, Bondstorp och Svenarum arrangeras också. Adventstiden som vi har framför oss präglas av glädje, man kan psalmerna, kyrkan fylls med barn, vi bygger krubba, har julmässa och julotta. Advent och jul besöks kyrkan av alla åldrar. 

Vad är det bästa med att jobba som präst?
– Det finaste med att vara präst är att förmedla helighet. Heligheten är en bristvara i vårt land. Att få förmedla den och på så vis ge människor hopp och en annorlunda syn på sig själv. Jag är uppfostrad i ett politiskt 60-tal och vi är gjorda för något annat än att vara arbeta, leva och dö. Heligheten är en kolossal gåva. 

– Att få åka hem till föräldrar som ska döpa sina barn. Paren är i 30-årsåldern, kanske inte så kyrkliga, men att för första gången få sitta ned med varandra och tala om heligheten. Det var en baksida av pandemin, vi hade oerhört begränsat antal i kyrkan. Efter pandemin döpte vi barn som gick fram själva. Vi hade brudpar som skulle gifta sig 2020, men det blev fördröjt och då hann barnen komma emellan, så då blev det dop också samtidigt. Dopfrekvensen är hög och stabil här i pastoratet. Förra året hade vi 43 konfirmander, vilket är oerhört trevligt. Från vaggan till graven, det är glädjen med att vara präst. Vi möter människor med enorm sorg och vi möter enorm glädje. Jag har haft många begravningar och det intresserar mig att gå in i människors liv för att lösa av dem. Man ska sörja med de som inte gråter, men man ska inte gråta med de som gråter. 

– Kyrkans stora helg är påsk men på bredden är det tveklöst advents- och jultider. Frågar du mig enskilt så är domsöndagen för mig den största dagen inom kyrkan. Då knyts allt ihop. Jag dagtingar aldrig min tro. 

– Tidigare hade jag oerhört många sammanträden då jag satt på flera kommunuppdrag i flera nämnder och var arbetarkommunens ordförande. Jag var aldrig hemma och hade dåligt samvete för katten Katizi. Min dotter jobbade i London och tog med sig katten hem. Katizi hade bott hos en missbrukare tidigare och kom hem till mig den 21 december 2011, så jag vet inte hur gammal hon är men hon är oerhört bortskämd. Sover 20 timmar om dygnet men är trött ändå, berättar Pär. 

Pär Persson berättar om katten där hemma i Hörle och säger; ”Sara, du har namnsdag den 19 juli”. Ja, det stämmer, säger jag och undrar såklart hur detta kom på tal. 

– Jag är kalenderbitare och har koll på alla namnsdagar. I dag (läs tisdag) är det musikens helgon Cecilia som har namnsdag. Fullständigt onödigt vetande egentligen, men jag är som sagt en kalenderbitare. 

Pär har alltid varit intresserad av idrott…

– Tro det eller ej men jag har gjort femton svenska klassiker. I en klassiker ingår Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet som ska genomföras under 12 månader. Senast jag gjorde klassikern var 2011, sedan satte artrosen i knäna stopp för det. Jag har sprungit 16 maraton, bland annat i New York. Att från sågverksbacken få springa in i central Park var en härlig känsla och en otrolig upplevelse. 

– Jag har egentligen aldrig kunnat åka skidor, men det har gått på ren tjurighet. Jag har gjort flera långlopp runtom i Europa. Heligheten har alltid funnits med mig och en gång under Vasaloppet, när jag var riktigt trött skidade jag förbi en elledning och såg skylten ”Stor kraft ger ljus och värme”. Det gav mig styrka och jag skrev en betraktelse av det senare. Det visade sig att det jag läste upp var elbolagets skylt…, avrundar Pär Persson som är vikarierande präst i Byarums pastorat.