I väntan på gå då, vinter, del 2

I väntan på gå då, vinter, del 2
I väntan på gå då, vinter, del 2, eller kanske I väntan på Godot, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från en tid då man väntar på den stundande våren.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av februari anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Denna krönika tillägnar jag Vaggeryds kommuns mest lysande naturfotograf Leif Palm, tack för att jag fick lära känna dig!

Inte många vet väl idag vad dessa betongkasuner, vid Stora Spänneberget i västra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält, är för något och då kan jag berätta att de är till för forna tiders militära hästar, långt innan allt blev mekaniserat i arméförbanden.

Den vackert vita skogsharen hann jag inte fotografera, tyvärr, men dess spårstämplar syntes tydligt i den nattgamla snön.

Det var för övrigt längesedan jag såg en vit skogshare i våra trakter, en skogshare överhuvudtaget kanske jag måste tillägga, fältharen har tagit över alltmer.

Skogshare eller svenskhare, ”Lepus timidus”, är en art i familjen harar och kaniner. Den är 45–60 centimeter lång och gråbrun med vit svans och svarta öronspetsar.

Vintertid är den i norr helvit utom på öronspetsarna och i söder, i Sverige söder om Dalälven, gråvit och kallas då ibland för mohare.

Skogshare har något kortare öron än fältharen och har till skillnad från denna en mörk iris och helvit svans samt är Medelpads landskapsdjur.

Skogsharen förekommer i Nordeuropa inklusive Sverige utom i södra Skåne samt i Alperna, Skottland, Irland och österut till Japan och lever i skogsmark, helst med rikliga inslag av lövträd.

Där fältharen saknas kan skogsharen också finnas på öppna marker, såsom till exempel på fjällhedar samt livnär sig då av tunna kvistar, bark av olika lövträd samt örter och ris.

Parningstiden börjar tidigt på våren, och honan kan få 2–3 kullar, oftast med 2–5 ungar, efter en dräktighetstid av cirka 50 dygn, vilket i bästa fall kan innebära 15 ungar per år. Hybridisering med fälthare förekommer tillfälligt.

Bakteriesjukdomen harpest kan lokalt leda till mycket stor dödlighet. Harpest eller tularemi, är en infektionssjukdom som förekommer framför allt hos vilda gnagare och hardjur, men som också kan drabba många andra djurarter, bland annat rovdjur och fåglar. Även människa kan smittas.

Sjukdomen orsakas av bakterien ”Francisella tularensis”, och förekommer endast på norra halvklotet. I Sverige uppträder infektionen hos människa framför allt i Norrland.

Större utbrott kan förekomma och två sjukdomsformer finns, där den ena angriper lungorna, så kallad pulmonell form. Smittan sprids sannolikt genom att en aerosol bildas av infekterad gnagarurin  som sedan andas in av människan, som då utvecklar en allvarlig lunginflammation.

Den andra formen, i dag vanligaste formen, är den ulceroglandulära med en lokal infektion i huden och spridning till närliggande lymfkörtlar. I detta fall sker spridningen via myggbett eller genom direkt kontakt med ett smittat djur.

Vid bägge formerna har patienten feber och obehandlade fall av pulmonell harpest har en dödlighet av mellan 5–10 %.

Diagnos ställs genom att man påvisar bakterien eller antikroppar mot den och behandling sker med antibiotika, vanligen tetracyklin.

Vaccin finns men skyddar endast mot den pulmonella formen och ges huvudsakligen till laboratoriepersonal som kan komma i kontakt med smittämnet. Sjukdomen är anmälningspliktig enligt svensk smittskyddslagstiftning.

Hos gnagare leder sjukdomen vanligen till döden efter ett kortare sjukdomsförlopp och vissa år förekommer massutbrott bland harar.

Redan milda dagar i januari, men framför allt under februari kan man höra talgoxen sång, ”visingsö-visingsö”, eller ”prickig korv-prickig korv” från någon väl synlig plats och då vet man att det kommer en vår igen.

Naturens former och färger har i alla tider lockat människan till berättelser om tomtar, troll och andra väsen, sägner som man än idag kan höra berättas, läsa ur böcker eller se på film.

Den gamla sälgen på bilden ser i mina ögon precis ut som ett riktigt ”gammeltroll”, den stora näsan med de väldiga näsvingarna, den sneda prutande munnen och de små mörka och pliriga pepparkornsögonen, gör den till en stereotyp för min barndoms troll, jag som läst boken ”Bland tomtar och troll” från år 1906 av Erik Åkerlund.  Boken har för övrigt utgivits årligen vid juletid sedan år 1907.

Här har troligtvis den stora spillkråkan varit framme och letat efter något ätbart i form av några vedlevande och mycket proteinrika insektslarver.

Det är verkligen vinter ännu ett tag och det ni ser är vägen upp till Väderkvarnenen och Bohult på Skillingaryds skjutfält tagen från toppen mot sydväst.

Bland skrynkellavar och slånlavar växer ett antal sälgtickor som i princip, med få undantag, bara växer på just sälg.

På en annan sälg hittar jag några vackra eldtickor som sitter som berg i veden om man försöker bryta loss dem, vilket är en av många artkaraktärer som bland annat skiljer den från de ibland snarlika arterna klibbticka och fnösketicka.

Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står, och vägen in till Bohult på Skillingaryds skjutfält bevisar detta.

Naturens installation påminner mig i det här exemplet om en utter med långa huggtänder delvis i guld samt med mörka ögon och ögonhålor.

I de fall evolutionen frambringat liknande extrema kroppsdelar har det för det mesta blivit ett slag vägs ände för arten för storleken, längden eller vikten har hindrat istället för att hjälpa och ge överlevnadsfördelar.

Exempel på detta är bland annat den sabeltandade tigern, jättehjorten, jättesengångaren ”Megatherium” och de enorm stora växtätande ”dinosaurierna” som fanns för länge sedan.

Människans inträde på arenan var också naturligtvis en stor anledning till megafaunans försvinnande.

Bilden visar troligtvis en svampart som heter timmerticka, ”Antrodia sinuosa”, och som här växer på vägen in emot Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Bilden visar svamparten slingerticka, ”Cerrena unicolor”, som också den växer på vägen in emot Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”, sprider sig verkligen på Bohultsområdets aspar och sälgar, till och med på björkarna, platsen är Skillingaryds skjutfält.

När jag ser denna bild på lunglaven så förstår jag varifrån våra förfäder fick sina bilder på drakar, och de så kallade vinkingarnas drakprydda skepp för tankarna till lunglavens draklika lober.

Älgstammen på Skillingaryds skjutfält har uppenbarligen varit talrikare, enligt jägarna inom området, men här har en stor älg passerat bara en kort stund innan jag kom hit.

Den ovanliga gryniga filtlaven, ”Peltigera collina”, håller så sakta på att försvinna från sin mest talrika plats på Skillingaryds skjutfält, den gamla och numera fallna aspen vid Bohult, men jag har hittat arten på ytterligare en plats inom området men då på en gammal sälg, så hopp finns om dess överlevnad.

Spillkråkan skriker som om den vore både ”vild och galen”, som det står i vissa fågelböcker, men bara om våren då den letar efter en hona och markerar sitt revir, då är dess läte dessutom likt sin släkting gröngölingens.

Det är inte lätt att se den helröda hjässan på denna spillkråkehane men den finns där, för honan har bara en röd nacke.

Gammelgranlav, ”Lecanactis abietina”, är en signalart som växer relativt rikligt framför allt på granar vid Bohult inom Skillingaryds skjutfält.

Här ser man också rikligt med apothecier, med andra ord, fruktkroppar vilket tyder på att dess livsmiljö här är bra.