I väntan på gå då, vinter, del 1

I väntan på gå då, vinter, del 1 
I väntan på gå då, vinter, del 1, eller kanske I väntan på Godot, en natur- och kulturkrönika i 24 bilder från en tid då man väntar på den stundande våren.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av februari anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

I väntan på Godot är en teaterpjäs i två akter av den absurdistiska författaren Samuel Beckett. Den handlar om Vladimir och Estragon som sitter och väntar på en man vid namn Godot. Den publicerades 1952 och uruppfördes i Paris den 5 januari 1953.

Krönikans variant på Samuel Beckets pjäs ska uppfattas som att jag längtar efter våren, med uppmaningen till vintern, Gå då!

Den unga knölsvanen vid Skillingaryds dämme börjar få en allt mer röd näbb och kan i år kalla sig adult.

Den unga sångsvanen i Skillingaryds dämme har dock en bit kvar innan den kan stoltsera med en gul näbb.

Det känns som detta lilla ullrufs, som är en larv av fjärilen rostvinge, ”Phragmatobia fuliginosa”, har vaknat för tidigt men det är så här det ska vara även om det är tidigt på året.

Den fullbildade fjärilen har framvingar som är genomskinligt rostbruna med två svarta punkter i diskfältet och bakkroppen är vackert karminröd med svarta fläckar längs mitten och sidorna.

Diskfält är ett stort fält helt omgivet av ribbor i mitten av en insektsvinge.

Vattnets temporära seger över gravitationen, isen fäster i taket och vätebryggorna fäster vattnet och därmed hänger isen kvar men så fort det blir mildväder igen återtar gravitationen makten och vattnet faller.

Gravitation, tyngdkraft eller dragningskraft drar alla andra föremål till sig, alla har de gravitation. Det är inte bara jorden som drar vattnet i bildens is till sig, isen drar också jorden till sig men det är bara det att det frusna vattnet väger så lite, har så liten massa jämfört med jorden, att det bara är isens rörelse som vi märker när den en gång faller.

Förra årets bladvassvippa gör sig riktigt bra mot den nästan blåa himmelen. Vass, ”Phragmites australis”, är för övrigt Nordens största gräs och får ofta flera meter höga strån från den grova krypande jordstammen.

Slånlav, ”Evernia prunastri”, även kallad Ekmossa och Slånmossa, är en 5-10 centimeter stor lav som gärna växer på buskar och trädstammar, i bakgrunde växer en annan lav som heter skrynkellav, ”Parmelia sulcata”.

Skrynkellav är en gråvit lav som främst växer på bark av lövträd, men som ibland även kan växa på sten.

Gällav, ”Pseudevernia furfuracea”, är en lav som växer på trädstammar och grenar, men ibland även på sten. Speciellt förekommer den, som på bilden, på björk men också på gran och tall.

Bilden visar de typiska hålen efter en kulsprutebagge eller björksplintborre, ”Scolytus ratzeburgi”, som den egentligen heter samt en vacker fnösketicka och hela denna vackra installation växer på en björkstam.

En vackert gul vägglav, ”Xanthoria parietina”, som här växer på en aspstam, är en orangegul till guldgul lav som tillhör släktet vägglavar.

Bilden visar lavarten brun kantlav ”Lecanora subfuscata”, eller ”Lecaora argentata”, som ingår i ”Lecanora subfusca”- gruppen, man ska dessutom lägga till ”sensu latiore”, vilket är latin och betyder ”i vid mening”.

Arten växer här på en aspstam, men det är som sagt en mycket svår grupp lavar att bestämma i fält.

Bilden visar lavarten dagglav, på latin, ”Physconia distorta”, arten ingår i släktet dagglavar, på latin ”Physconia”.

Den har brunaktig, eller som här i väta, grön ovansida samt svart undersida och bålen har talrika blåaktiga fruktkroppar, apothecier.

Bilden visar lavarten fingerlav, ”Cladonia digitata”, som här växer på basen av en björk och på den bägarlikt utvidgade toppen sitter fingerlika utskott, där de vackert röda fruktkropparna utvecklas.

Bilden visar lavarten flarnlav, ”Hypocenomyce scalaris”, som är en art i formgruppen skorplavar.

Arten växer på basen av gamla tallar och björkar, på stubbar, på gärdsgårdar och liknande underlag samt är en av de få lavar som klarar luftföroreningar och har därför på senare tid ökat på bekostnad av andra lavar som dukat under på grund av miljöförstöring.

Skägglavar ingår i släktet ”Usnea”, och är så kallade busklavar med grågrön, ofta starkt förgrenad, buskformig eller hängande lavbål.

Bålgrenarna har seg, ljus märg och skägglavar har använts som färglavar och innehåller den bakteriedödande usninsyran, som har ingått i salvor.

Skägglavar är mycket känsliga för luftföroreningar och har på många håll försvunnit mer eller mindre och under snörika vintrar är de viktig renföda.

Till släktet ”Usnea” förs bland andra långskägg och bildens skägglav, ”Usnea filipendula”, den förstnämnda arten långskägg, ”Usnea longissima”, vilken tidigare var vanlig i större delen av Sverige, nu påträffas mest i Norrland och den kan bli uppemot 50 centimeter lång och växer hängande på stammar och grenar.

Speglingar i lugnt vatten kan ge vackra figurer, bokstaven X eller ett kryss för oavgjort, välj själv.

Bildens näverlav, ”Platismatia glauca”, är en så kallad busklav som förekommer i hela landet där den växer på barrträd och lövträd, men förekommer också på klippor och stenar.

Björnmussling, ”Lentinellus ursinus”, vintermussling, ”Pleurotus mitis”, kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, ringmussling, ”Pleurotus dryinus”, jag gissar friskt för jag vet inte vad det är som växer på den döda klibbalsveden i gamla åfåran vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.

Avståndet ut i åfåran var för långt för mina armar och vattnet för djupt för mina stövelskaft.

Ytterligare ett skogsväsen korsade min väg, munnen var hotfullt öppen, näsan var enorm och mossbelupen och på huvudet hade den något som närmast likande en pickelhuva som dessutom gick ner som ett skydd i varelsens nacke.

På denna vackra klibbticka sitter uppenbarligen skogens möss när de äter av granarnas kottar.

Bilden visar troligtvis en sporsäcksvamp som heter stubbdyna, ”Kretzschmaria deusta”, eller ”Ustulina deusta”, och som orsakar vitröta.

Stubbdyna är en vanlig svamp i södra Sverige och den rötar främst rötter och upp till två meter upp längs stammen. Den skapar snabbt en porös röta inuti som dödar barken vid rotbenen och skapar en hård, blank yta med svart till gråfläckig beläggning.

Svampen lever främst på bok och ask, men förekommer på en mängd andra träd t.ex. lind, platan, lönnar, äkta kastanj, hästkastanj men även som här på gran.

Svampen växer ut långt ner på stammen och den är liten, svart och bucklig i små sammansatta knotar.

Om ett träd med stubbdyna faller gör det så med hela sin längd, speciellt under kraftig, stötig blåst då vinden fångar hela kronan, eller under varma perioder på växelvis fuktig mark ety då trivs svampen bra och växer snabbt.

På denna till hälften nedblåsta asp växte arten valkticka, ”Phellinus laevigatus”, arten är reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade i ”Catalogue of Life”.

Bilden visar en närbild på valktickan som är en svampart som först beskrevs av Elias Fries, och arten ingår i släktet ”Phellinus” och i familjen ”Hymenochaetaceae”.

Rödfärgsalg, ”Trentepohlia umbrina”, på en aspstam men dessa röda grönalger kan även växa på stenblock och betongväggar.

Ibland kan man se en tunn rödbrun eller guldfärgad beläggning på olika underlag och den kan då bestå av ”Trentepohlia”, en trådformig alg som har specialiserat sig på ett liv i luften.

Släktet ”Trentepohlia” är vanligast i tropikerna, men tre arter förekommer i Sverige.

Violstensalg, ”Trentepohlia” iolitus”, är tunn och brunröd och växer på stenar och om man skrapar på den när den är fuktig känns en stark viollukt.

På barken av gamla fruktträd och andra lövträd växer ofta rödfärgsalgen, ”Trentepohlia umbrina”, och den liknar violstensalgen men luktar inte viol.

Den tredje svenska arten heter guldfärgsalg, ”Trentepohlia aurea”, men denna art är snarare guldgul än röd. Den växer i tätare lager än de andra två arterna och kan bilda en orange filt över sten eller ibland ved.

I vissa lavar ingår ”Trentepohlia” som algkomponent och sådana lavar är lätta att känna igen i naturen, ety om man rispar deras yta syns algerna som ett rödgult streck.

Klotterlavar, ”Opegrapha”, ”Lecanactis” och ”Schismatomma” är några av de lavsläkten som innehåller ”Trentepohlia”-alger.

”Trentepohlia” hör till grönalgerna, och innehåller alltså grönt pigment, så kallat klorofyll. Den karakteristiska röda eller gula färgen kommer av pigmentet karotenoider, som ligger samlade i fettrika droppar i algcellerna.

Man tror att de fungerar som näringsupplag, när algen dör, till exempel för att den samlas in för att läggas i ett herbarium, förstörs karotenoiderna och den röda färgen försvinner, därför är allt herbariematerial av algen grått eller grönt.

Dessa vita till beigevita blemmor på olika lövträdsstammar, här en aspstam, är en lavart som heter blemlav, ”Phlyctis argena”.