I ljunghonungens tid, del 3

I ljunghonungens tid, del 3
I ljunghonungens tid, del 3, en natur- och kulturkrönika i 22 bilder från ljungheden på Skillingaryds skjutfält när ljungen blommar och doften av honung är stark och tydlig.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av augusti år 2015.

Jag vill börja med en varning, det finns så kallade ”blindgångare” lite varstans på det vackra och biologiskt rika Skillingaryds skjutfält, det ska med skärpa sägas, var försiktiga och rör inget!

Denna vackra lördag i slutet av augusti blommade ljungen som vackrast, det scenario som då möter besökaren är som klippt ur en tavla av Claude Monet, impressionismens fader.

Claude Monet, född 14 november 1840 i Paris, död 5 december 1926 i Giverny, var en fransk konstnär och han räknas tillsammans med Pierre-Auguste Renoir som pionjär för impressionismen.

Ignorera inte dessa skyltar och var noga med att kontrollera att det inte pågår någon verksamhet på övningsfältet.

Miljontals av rosa ljungblommor färgar den sandiga heden osannolikt vacker och syner som denna var dominerande i de kulturskapade ljunghedslandskapen som förr var så vanliga i Sydsverige.

”På många ställen, i synnerhet hwar den wäxer hög, har den fattige intet annat bränsle, och så besfwärlig den är under Kokgrytan och i Kakelugnen, så god är den til bakning, när man warsamt umgås med eldningen. Många orter hafwa intet annat bete för sina Kreatur än den späda Ljungen, hwarföre man ock på sådane ställen afbränner wissa stycken Ljungfält…”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

”Omtänksamme hushållare hemföra äfwen mycken Ljung, när de icke hafwa öfwerflöd på Halm, at nyttja til strö under Oxar, Kor, och Får, för at derigenom öka gödselhögen…”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

”Fattigt folk brukar den ock i stället för Sänghalm, hwartil den äfwen är bättre, allenast man ej nyttjar den för grof; den är mera spänstig, och drager icke möss i sängarne…”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Ljung var förr ett viktigt bränsle i skoglösa trakter, rötterna användes för framställning av korgar, och den var också användbar till färgning. Ljunghedarna utnyttjades också som betesmarker, och då ljung producerar mycket nektar uppskattades den av biodlare.

Den gamla vägen på bilden har snart helt återtagits av naturen med ljungens rosa blommor i spetsen.

Ljung, ”Calluna vulgaris”, är en flerårig risartad buske med små barrlika blad och rosa blommor i ensidiga klasar.

Bladen är korsvis motsatta och de sitter kvar på vintern men blir då brunaktiga.

Blommorna sitter på årsskotten, de är vanligen rosa, men vita eller purpurfärgade blommor förekommer ibland, fodret är större än kronan och av samma färg.

Ljung blommar i augusti men de vissnade blommorna sitter kvar långt efter blomningen och frukten är en liten kapsel som innehåller många små frön.

Hundratusentals honungsbin flyger ut över den blommande ljungen för att samla nektar och pollen varvid doften av ljunghonung sålunda ligger söt och tung över heden.

Bina flyger till blommorna för att samla nektar, som är binas kolhydrater, och nektarn transporteras sedan i en liten specialdesignad honungsblåsa de har inuti kroppen.

När bina kommer hem till kupan lämnar de över nektarn till ett husbi som är ett ungt honungsbi som ännu inte varit ute ur kupan för att samla nektar och pollen, detta kallas nektarväxling.

I denna process blandas enzymer från binas saliv in i nektarn och sockerarterna spjälkas till de enkla sockerarter, fruktsocker och druvsocker, som honungen till största del består av.

Druvsocker, glukos, glykos, eller dextros är en enkel sockerart, en monosackarid, med formeln C6H12O(OH)6.

Fruktsocker eller fruktos har formeln C6H12O6, och är en sockerart som i naturen finns i många fruktsafter och i honung. I förening med glukos ovan förekommer den bland annat i rörsocker.

Bina fläktar sedan bort vattnet från nektarn för att få en koncentrerad sockerprodukt som kan lagras en lång tid utan att bli förstörd.

När de sedan lägger honungen inuti vaxcellerna i bikupan och täcker den med ett vaxlock är det färdig honung.

”Bien finna en ömnig föda på de blomstrande Ljungfälten, och på en del ställen, där man med alfwar sköter Biafweln, förer man hela Biläger ut på Ljunghedarne, den tiden de blomma; men Honungen blir deraf mörk.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Fjärilar, dessa jordens juveler, har en världsvid utbredning och omfattar mer än 150 000 kända arter, varav 2 700 finns i Sverige.

Ordningen ”Lepidoptera” där fjärilarna ingår indelas i ett 40-tal överfamiljer och cirka 127 olika familjer.

Bilden visar den hos oss välkända fjärilen påfågelöga, ”Inachis io”, som är en art i familjen praktfjärilar.

Arten förekommer i Europa och Asien, hos oss i Sverige norrut till Lule lappmark och flyger i augusti–oktober och efter övervintring åter i maj–juni.

Bildens ängstrollslända, ”Sympetrum vulgatum”, är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen segeltrollsländor.

Den tegelröda ängstrollsländan har fått sitt trivialnamn av nyansen på hanens röda färg på bakkroppen, honan är mer dämpad i färgerna och mer brun än röd.

Vingarna är genomskinliga med brunaktigt vingmärke och vingmärket hos hanen är mer rödbrunaktigt än hos honan.

Den tegelröda ängstrollsländan finns i stora delar av Europa, utom på Brittiska öarna, där den endast förekommer i sydvästra Storbritannien.

I Sverige finns den från Skåne till Uppland och Dalsland, samt längs Norrlandskusten, upp till södra Västerbotten.

Artens habitat är främst mindre och lugna vattensamlingar i öppna landskap och den förekommer sällan vid vatten som det växer skog runt omkring.

Efter parningen lägger honan äggen, i början tillsammans med hanen, fritt i vattnet och utvecklingstiden från ägg till imago är ett år och flygtiden juli till september, i de södra delarna av utbredningsområdet dock ända in i oktober.

I denna ingång till en bokammare i den lösa sanden på norra delen av Skillingaryds skjutfälls ljunghed kröp det in en vackert gulfärgad bivarg och trots att jag väntade i över en kvart kom den, tyvärr, inte ut igen.

Bivarg, ”Philanthus triangulum”, är en art i insektsfamiljen grävsteklar och är svart med gul bakkropp och påminner om en geting.

Den gräver i sandmark ut bon, ofta kolonivis, dit den transporterar honungsbin som föda åt sina larver.

Det är goda tider för bivargen då den blommande ljungheden just nu vimlar av flitiga honungsbin.

Arten bivarg förekommer tämligen sällsynt i Götaland och Svealand, mest i östra delarna, det var för övrigt första gången jag mötte arten på Skillingaryds skjutfält.

Dybläddra, ”Utricularia intermedia”, är en ganska småväxt art med gröna flata skott utan fångstblåsor och vita klorofyllfria skott med fångstblåsor.

De gröna skotten ligger utbredda på marken, medan de blåsbärande skotten ligger nedsänkta i underlaget.

Dybläddra blommar vanligtvis i juli-augusti med klargula blommor men inte en enda bläddra behagade vara i blom här i ”Movadsbäckadroget” på norra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

”Slägtets namn härledes af utriculus (vattenblåsa) i anseende till de blåsor, som finnas vid dessas Växters skott och blad.”

Ur ”Stockholms flora” av J. E. Wikström år 1840.

Ett av naturens egna konstverk på ljunghedens norra del mot Movadsbäcken, bestående av knallröda rundsileshår eller daggört, ”Drosera rotundifolia”, på en matta av ljusgul, något torr, vitmossa av arten skogsvitmossa, ”Sphagnum palustre”.

Det blev ett mycket gott lingonår i år också, tillika blåbärsår, och hösten är räddad, det är bara att ut och plocka!

Upp från Movadsbäckadroget kom denna urtida varelse sakta krypande i den blommande ljungen, tro det om ni vill.

Under söndag natt den 27 september 2015 och måndag morgon den 28 september 2015 ställer sig solen, jorden och månen på ett led.

Det är en ovanlig konstellation, det blir en månförmörkelse, och månen färgas blodröd men månen kommer dessutom att befinna sig så nära jorden som möjligt och uppfattas då som extra stor.

Men egentligen är månen bara 8 % närmare än medelavståndet till oss på Tellus, vanligtvis kan månen inte komma närmare än 356 000 kilometer från jorden men under måndagens fullmåne är avståndet i stället ”bara” 354 000 kilometer.

När månen passerar mellan oss och solen får vi en solförmörkelse men den här gången kommer jorden att passera mellan solen och månen.

Skuggan som jorden kastar på månen kommer dock inte att vara nattsvart, utan snarare mycket svagt röd vilket beror på att det blå ljuset sprids i jordens atmosfär, medan det röda ljuset lyckas både ta sig igenom och fylla ut området bakom jorden.

För att kunna bevittna detta spektakulära naturfenomen krävs naturligtvis att det är molnfritt väder, och än så länge verkar prognosen vara lovande.

Mellan klockan 02.00 och 07.00 pågår showen och den totala månförmörkelsen inleds 04.11 och avslutas 05.23.

Orkar man inte sitta uppe hela natten, vilket jag verkligen inte gör, ska man sätta klockan strax före 04:47, då den maximala månförmörkelsen inträffar och kanske bör man passa på för det dröjer trots allt 17 år tills nästa gång.

Det är lätt att tappa bort tiden när man är i naturen i allmänhet och på Skillingaryds skjutfält i synnerhet, så även denna gång men så fick jag också se denna oförglömliga solnedgång.