Hundfrågan 100 med gästskribent

I dag har Marianne Blixt bjudit in Catarina att skriva om hennes och hunden Juniors resa.

Hoppas det kan hjälpa dig som läser att förstå, hur det kan vara när man har en hund som inte trivs med hundmöten, hur det kan kännas att vara matte/husse, när det inte känns så bra. Så roligt att läsa att det går så bra för dem nu, jag läser ofta det hon skriver på sociala medier att det varit ute och att det gått bra. Grattis Catarina som jag numera ser med ett leende på läpparna. Så mitt råd till dig som har det jobbigt med din hund: Ta hjälp!

En klicker kan vara bra när man tränar sin hund.

Det hela började med att min dotter köpte en bordercollie som jag blev helt betagen i, så snäll och helt bekymmers lös. När deras uppfödare skulle ha valpar igen så givetvis var jag där och tingade en fantastisk liten valp. Jag ville ju ha en likadan bekymmersfri hund, men ack vad jag bedrog mig. Från att vara en glad och sprallig valp, så plötsligt en dag blev valpen rädd och mycket osäker. Han blev framför allt rädd för barn, men utvecklades senare till att alla nya människor var farliga.
Även andra hundar blev ett farligt moment för honom. Han visade det genom att börja smånafsas och morra. Självklart blir både barn och vuxna människor rädda för honom, så de strök sig mot väggarna och stirrade på honom som att han vore livsfarlig. Det blev så klart mer triggande för honom och han blev allt mer osäker. Han är minst lika rädd för dem som de är för honom. Jag tog hjälp av bra hundmänniskor som gav mig goda råd hur jag skulle hjälpa honom i fortsättningen. Vi började en fortsättningskurs, efter valpkurser vi gick. Jag var rädd att han skulle göra någon illa, det gjorde ju honom ännu mera osäker. Eftersom jag var osäker och rädd att något skulle hända. Det blev inget bra slut på den kursen då han var mer osäker efter kursslutet än innan vi började. Detta började bli jobbigt för familjen och jag började söka på nätet efter hjälp. Såg då att Hundtrixet hade privat träning, så jag kontaktade Marianne och berättade hela min historia… Två dagar efter var vi där och tränade och visade hur jag som ägare skulle agera. Till exempel när jag möter en fotgängare: Titta dit du ska, rakt fram, gör ingen stor grej av det. Jag fick även lära mig att använd klicker som hjälpte oss mycket på vägen.
En klicker är en plastdosa med en metallflärp som avger ett ”klick” när man trycker på den. Klicket betingar man med en belöning – ofta i form av en godisbit.
All den träningen har gett framför allt mig ett mer självförtroende, har jag bättre självförtroendet så får även hunden bättre självförtroende. Junior är 1,5 år är fortfarande osäker hund. I dag kan vi hantera det. Vi utsätter oss för människor och hundmöten, jag försöker behålla mitt självförtroende och lita på hunden. Han behöver inte leka eller hälsa på andra hundar /människor mer än de som är i vår familj. Förra veckan tog min dotter med honom på en ridtur där hon hade honom lös, där det även kommer andra passerade människor. De kom då två äldre män med mycket kläder. De hade även stavar som de gick med. Hon kommenderade honom att ligga när männen gick sakta förbi och började prata med dottern. Han varken morrade, skällde eller sprang fram. När hon berättade detta så kom tårarna. Vi är på rätt väg jag och min älskade Junior.

Nu tränar vi på att det är jag som ska hantera allt runtomkring. Junior ska lite på mig att jag tar hand om det som händer. Jag måste vara den som visar honom att de inte är farligt och att allt kommer att gå bra. En sak till: Det är aldrig fel på hunden. Allt går att lösa med rätt metoder.

Har ni problem med osäker hund läs boken Blygerhundar av Jessica Mann. Kram Catarina och Junior. Tack Catarina för din berättelse.

—–

Det ska vara roligt att ha hund och självklart ska det vara roligt att vara just din hund!

Har du något du vill jag ska skriva om så mejla mig.

Glöm inte att skicka in frågor till hundfragan@hundtrixet.se

Alla mina hundfrågor kan du läsa på min hemsida, hundtrixet.se under fliken Hundfrågan.

Tjingeling och lycka till /Marianne