Himmel över Annebergssjön

Himmel över Annebergssjön
Himmel över Annebergssjön, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder från trakten av Bredaryd i nutid och dåtid, från 1500-tal till 2000-tal.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av september anno 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

Annebergssjön, väster om Bredaryd, omfattar ett 22 kvadratkilometer stort område med nio sjöar där skogsmark dominerar.

Delavrinningsområdet består mestadels av skog vilket utgör hela 63 % och avrinningsområdet har 1,95 kvadratkilometer vattenytor vilket ger det en sjöprocent på 23 %. Sjön ingår i Lagans huvudavrinningsområde.

Sjön är 18,2 meter djup, har en yta på 1,66 kvadratkilometer och är belägen 156,2 meter över havet och sjön avvattnas via vattendraget Kvarnån.

Vid provfiske har följande fisk fångats i sjön, abborre, braxen, gärs, gädda, lake, löja, mört och sik.

Eftersom försurningen är svår i vår del av världen måste många sjöar kalkas och de som kalkas är Annebergssjön, Eskilstorpasjön och Vissösjön.

Innan sjökalkningen började år 1980 var området försurat med ett pH-värde ner till 4,3 på en fjortongradig skala där 1 är maximalt surt medan 14 är maximalt basiskt.

I Annebergssjön låg pH-värdet på cirka 5,5 innan kalkning startade år 1980.

Annebergssjön, Vissösjön och Tovarydsjön ingår i Bredarydsortens fiskevårdsområde och Annebergssjön är reservvattentäkt och samtidigt ett betydelsefullt rekreationsområde.

Annebergssjön och Eskilstorpasjön har en artrik fiskfauna men tyvärr har höga kvicksilverhalter i gädda tidigare uppmätts.

Nedströms Annebergssjön har det förekommit flodkräfta, ”Astacus astacus” och Kvarnån har en bottenfauna med höga naturvärden.

Det finns fyra vandringshinder inom åtgärdsområdet, det vill säga, Annebergssjöns utlopp, Strandfors, Kvarndammen och Eskilstorps kvarn.

Plötsligt hör jag gråhägerns mindre vackra men typiska läte, ett ljudligt hest kraxande ”kah-ährk”.

Den legendariske ornitologen Erik Rosenberg skriver i sitt klassiska verk ”Fåglar i Sverige” om gråhägern, ”Ibland utstöter han ett rungande, rått och gräsligt k r ä n k”.

Plötsligt kommer den flygande på långt håll från söder mot norr över sjöns spegelblanka yta.

Häger eller gråhäger, ”Ardea cinerea”, är en art i fågelfamiljen hägrar som blir mellan 90–100 centimeter lång och har ett vingspann på mellan 175–195 centimeter.

Den är grå på ovansidan och vit undertill och har svart nacktofs och ett svart band längs varje sida av huvudet, även vingpennorna är svarta och näbben är brungul samt har med sin långa böjliga hals en mycket karakteristisk profil.

Gråhägern häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen och i Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland men den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika.

Gråhägern livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten och den jagar ofta genom att smyga sig på bytet och hastigt hugga det genom att sträcka fram halsen, som före hugget hålls S-formigt böjd.

De gråhägrar som häckar i Skandinavien övervintrar i Central- och Sydeuropa men under milda vintrar övervintrar en del gråhägrar i södra Sverige.

Häger var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande och fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskapen med hägerfett för att de skulle bringa tur.

Under medeltiden betraktades hägern som ett ädelt villebråd, som räknades till högvilt och på många platser skyddades den av stränga lagbestämmelser. Detta berodde på att den utgjorde det främsta föremålet för falkjakt.

Längst upp i norra delen av Annebergssjön fiskade en vacker och, i vattnet, mycket gracil storlom, ”Gavia arctica”.

En gammal sägen berättar att när vår Herre skapade djuren kom den onde och tittade på. Han bad om att få hjälpa till och skapa. Han fick göra en lom, och när den var klar sa han, ”Ge dig iväg nu!”

Lommen flaxade sorgset åstad för den onde hade glömt att ge den fötter men han insåg dock sitt misstag och slängde fötterna efter fågeln, så att de fastnade längst bak i stjärten.

Därför har lommen fortfarande stora problem när den ska gå på land.

Det sjunger på sista versen för vår storlom i Annbergssjön ety under september och oktober flyttar storlommen åt sydost mot Kaspiska havet och Svartahavet, men bara lugn, den återkommer igen till oss i april och maj nästa år.

På bilden har den alldeles nyss svalt en liten gädda så halsen med krävan är stor och tjock.

Storlom är landskapsfågel för Gästrikland.

Plötsligt doldes solen av ett stort antal mörkt mattblå moln och en fantastisk himmel uppenbarade sig framför mina ögon.

Moln kan bildas på olika sätt och på sommarhalvåret bildas så kallade konvektiva moln, stackmoln och bymoln, när solen värmer upp marken och varma luftbubblor stiger uppåt.

Luftbubblorna kyls av på vägen upp genom atmosfären, och vattendroppar bildas oftast på mellan 500 och 1 000 meters höjd. Detta fenomen kallas kondensation och från den nivån växer molnen uppåt.

Moln som ligger i skikt, dimmoln, valkmoln och böljemoln, kan bildas under en så kallad inversion.

Normalt sjunker temperaturen med höjden i atmosfären, vilket är fallet när konvektiva moln bildas. Men ibland stiger i stället temperaturen med höjden upp till en viss nivå, för att sedan som vanligt sjunka med höjden.

På denna nivå finns en inversion då luften hindras från att röra sig igenom inversionslagret, och stannar därför därunder. Det gör också den fukt och alla de luftföroreningar som följer med luften uppåt.

I detta fuktiga luftlager bildas det gärna moln, och de kan breda ut sig i vidsträckta skikt. Inversionen kan finnas både vid marken och både flera kilometer upp i atmosfären.

Moln kan också bildas om luften tvingas uppåt när en vind möter ett hinder. När vinden når till exempel en bergskedja tvingas luften att stiga snabbt. Då kyls den av, och det kan bildas moln som det till och med kan regna ur.

När luften väl har tagit sig över bergskedjan har den tömts på mycket av sin fuktighet och när vinden sjunker ner igen på läsidan av berget blir den därför effektivt uppvärmd. Denna fallande vind kallas föhnvind och kan ge ovanligt varmt, soligt och torrt väder.

Bergskedjor kan också ge upphov till vågor i luften på hög höjd. Vågorna för luften ömsom uppåt, ömsom neråt och på de ställen där luften är som högst i vågen kyls den av som mest, och där kan det bildas tunna linsformade moln.

Öster om den svenska fjällkedjan är det ganska vanligt med sådana linsmoln, eftersom vinden oftast kommer från väster.

Om vinden möter ett upptornat stackmoln på hög höjd tvingas den också uppåt, och kan på liknande sätt bilda en liten tunn molnhätta och sådana kan man se på sommaren högst upp på stora blomkålsformade stackmoln.

Molnen delas upp i tio olika slag som finns i atmosfärens nedersta skikt, troposfären och dessutom finns det två mer ovanliga moln på högre nivåer.

I stratosfären, på 20–30 kilometers höjd, förekommer sällsynta pärlemormoln, som kan ses strax före solens uppgång eller strax efter solens nedgång.

I den ännu högre och kallare mesosfären, på cirka 80 kilometers höjd, förekommer tunna silverskimrande nattlysande moln sommartid.

Närmast marken, på upp till ungefär 2 kilometers höjd, finns låga moln som består av vattendroppar och de delas in i dimmoln, stackmoln, valkmoln och bymoln.

Dimmoln är grå moln som ligger nära marken och dessa kan ibland bildas när markdimma lättar.

Stackmoln eller Cumulus bildas vackra sommardagar när solen värmer marken och varm luft stiger uppåt och kyls av, dessa kallas ofta ”Vackertvädersmoln”.

Stackmoln är vita och bulliga och har en plan undersida och om det är tillräckligt fuktigt växer de till sig och blir blomkålslika.

Stackmoln kan bli så stora att det börjar regna kraftigt i skurar eller snöa i täta byar och de har då övergått i bymoln, som har en trådig övre del av fjädermoln.

I stora bymoln kan även häftiga vindar, blixtar och åska uppstå och mot kvällen löser stackmoln och bymoln upp sig och faller ihop. Ibland plattar de samtidigt till sig och bildar flak av valkmoln, som är det vanligaste av alla moln.

De mellanhöga molnen finns på omkring 2 till 7 kilometers höjd och består av vattendroppar och ibland iskristaller och delas in i böljemoln, skiktmoln och regnmoln.

Böljemoln ser ut som valkmoln, men molnkuddarna är mindre eftersom molnet ligger högre.

Skiktmoln är diffusa moln som helt eller delvis skymmer solen och månen, så att de ses som genom en matt glasskiva.

Regnmoln är moln som det regnar i eller vintertid snöar ur och till skillnad från bymoln ger regnmoln nederbörd under långa perioder, det vill säga, ihållande regn eller ”dagsregn” och förekommer bara i samband med fronter.

Ofta är det svårt att se regnmolnet från marken eftersom sikten kan skymmas av sönderrivna dimmoln eller stackmoln som bildas i regnet därunder.

De höga molnen fjädermoln, slöjmoln och makrillmoln finns på omkring 7 till 10 kilometers höjd och består av iskristaller och av dessa är fjädermoln eller cirrusmoln vanligast.

De kan ses som tunna vita trådar och tussar i högtryck på sommarhimlen, och kallas då likt stackmolnen för ”Vackertvädersmoln”, men fjädermolnen är betydligt fler när en varmfront närmar sig och då har de ofta en skidspetsliknande form och tätnar mot det håll de drar upp från.

Slöjmoln är diffusa eller fibriga vita moln som ofta skapar en stor halo kring månen eller solen och ibland är slöjmoln så tunna att man inte ser dem, då avslöjas de bara av halofenomenet.

Det minst vanliga molnslaget av alla är makrillmoln och de ser ut som tunna, genomskinliga böljemoln men har mycket mindre molnsegment.

En speciell följd av molnslag kan ses då en varmfront närmar sig och ofta förekommer molnen på följande sätt, men det kan variera något.

Ungefär ett dygn innan själva fronten närmar sig ser man vanligen fjädermoln, dessa tätnar och övergår i slöjmoln. Därefter blir molnen allt tjockare, tills man ser solen som en ljus fläck i skiktmolnets gråa och jämna molntäcke.

Solen förvinner gradvis, och när det börjar regna eller snöa har regnmoln bildats och nederbörden kan falla i flera timmar eller ännu längre.

En kallfront tycks anlända fortare än en varmfront eftersom den inte har lika mycket skiktade moln framför sig.

Först kan tunna höga ismoln bli synliga mot en mörk bakgrund av täta moln, men ibland ser man i stället bara valkmoln och ganska snart kommer regnmoln.

I regnmolnen kan bymoln vara inbakade och dessa ger skurar och ibland åska i det annars ganska ihållande regnet, efter kallfronten ser man ofta skiktmoln, slöjmoln eller fjädermoln.

På hemvägen stannar vi på kyrkogården i Bredaryd för att göra det vackert på svärfars grav och då fastnar blicken på två gamla och historiskt intressanta gravstenar.

På långhusgaveln sitter en inmurad porträttgravsten som föreställer Arvid Månsson Stierna med familj, Arvid Månson Stierna dog den 16 februari anno 1596, då Sigismund III Vasa var kung i Sverige samtidigt var han kung av Polen samt storfurste av Litauen 1587–1632.

Sigismund var son till Johan III och Katarina Jagellonica, sonson till Gustav Vasa i hans äktenskap med drottning Margareta, brorson till Erik XIV och Karl IX och kusin till Gustav II Adolf.

Han gifte sig i maj år 1592 med Anna av Österrike och 1605 med dennas syster Konstantia av Steiermark.

Texten nedtill på den inmurade gravstenen av Arvid Månson Stierna med familj är svårläst men kan tydas som, ”Härwunder liger beggrafhen den alle wälborne Arved Månson Stienea til Swanaholm gardens soca fru välborne f Karen Mils dater Ribing til Svanaholm oggaerd hans näs hvilken här somnade”.

Arvid Månsson Stierna var son till Måns Pedersson, till Säby i Bäckaby socken och Gärdanäs, Järanäs, i Unnaryds socken, båda i Jönköpings län, vilka han fick vid arvskiftet efter föräldrarna den 8 april år 1578, samt Svanaholm, vilket säteri han själv byggde på byn Flatteryds mark i Ås socken Jönköpings län.

Arvid Månsson Stierna var ryttmästare för en fana småländskt fotfolk år från den 15 april år 1591 och Häradshövding i Tunaläns härad från den 26 mars år 1594.

Han avled den 16 februari år 1596 och ligger jämte sin fru begraven i Bredaryds kyrka Jönköpings län, i vars tornmur deras ännu bevarade gravsten är inmurad, vilket ni kan se på min bild. Arvskifte efter Arvid Månsson Stierna hölls först år 1618.

Arvid Månsson Stierna var gift med Catharina Ribbing i hennes andra gifte, hon var nämligen gift första gången i Svaneryd med krigsöversten och ståthållaren Brynte Birgersson till Lillie af Aspenäs

Arvid Månsson Stierna och Catharina Ribbings söner och döttrar dog späda.

Arvid Månsson Stierna var son till Måns Pedersson som i sin tur var son till Peder Månsson, till Säby i Bäckaby socken, Eskilstorp i Bredaryds socken och Härstad i Kärda socken.

Inskriptionen på den stora svarta och gjutna gravtavlan säger följande information, med all reservation för felläsningar,

Här hvila

Fänriken Liborius von Mentzer 1732-1793 och hans maka Anna Helena von Schwartsenhoff 1729-1811 jämte deras barn,

Majoren Carl-Johan von Mentzer 1766-1855 och hans maka Beata Lowisa von Völscow 1772-1860

Majoren Arwid von Mentzer 1769-1837 samt fröken Anna Beata von Mentzer 1764-1852

Herre, du är vår tillflykt från slägte till slägte,

Du som låter menniskorna dö och säger:

Kommer igen, i menniskors barn.

Dav Ps. 90 v. 1-3

Adelsätten von Mentzer, Nr 720, kommer ursprungligen från Meissen i Tyskland, adlad år 1663 och introducerad år 1664.

Liborius von Mentzer, son till Carl von Mentzer, född den 23 januari år 1732. Volontär vid Jönköpings regemente från den 3 november år 1747. Furir därstädes från den 26 mars år 1756. Sergeant samma år den 14 juni år 1756. Fältväbel den 19 september år 1767. Fänrik den 10 februari år 1779. Avsked den 18 december år 1792 vid strax fyllda 61 år och avliden 10 månader senare den 12 september år 1793 på Bredaryd Söregård i Bredaryds socken, Jönköpings län.

Liborius von Mentzer gifte sig den 29 oktober år 1762 med Anna Helena von Schwartzenhoff, döpt år 1729 i Tranemo socken, Älvsborgs län, död den 31 augusti år 1811 på Bredaryd Söregård. Hon var dotter till kaptenen Johan von Schwartzenhoff, och hans andra fru Märta Helena Hård af Torestorp.

Liborius von Mentzer far, Carl von Mentzer, född år 1674 på Lagmanshaga i Ljungsarps socken, Älvsborgs län. Lärfyrverkare vid artilleriet år 1691, sergeant vid Älvsborgs regemente år1694. Fänrik därstädes år 1699. Löjtnant år 1700 samt Kapten vid bergsbataljonen år. Kapten vid Kronobergs regemente år 1703 och Överstelöjtnants titel år 1722. Avsked år 1733 samt avled år 1740 på Lagmanshaga och begraven i Ljungsarps kyrka.

Carl von Mentzer blev fången vid Poltava och förd till Tobolsk, varifrån han ej hemkom förrän efter fredsslutet år 1721. Han gifte sig år 1721 i Tobolsk med Arma Catharina Stierncrantz, född år 1706 och död år 1755 på Lagmanshaga. Hon var dotter av överstelöjtnanten Arvid Stierncrantz, och hans första hustru Sara Sofia Stahl.