Hattens naturreservat

Hattens naturreservat
Hattens naturreservat, en natur- och kulturkrönika i 31 bilder från skogarna i gränslandet mellan Vaggeryds och Sävsjö kommuner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av oktober år 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

Välkomna till naturreservatet Hatten som ligger strax öster om Svenarum i Sävsjö och Vaggeryds kommuner i Jönköpings län. Det är hit till denna informationstavla man kommer om man åker vägen via Svenarum och Lökeryd.

Naturreservatet är ett stort och varierat skogsområde på 210,5 hektar där ägarna är såväl privata som staten Sverige.

Det är främst gammal granskog som dominerar med inslag av tall på höjderna och lövträd i vissa delar.

Området är varierat med höjder, branter, raviner och flacka våtmarker. Puttebäcken som rinner i reservatets norra del flyter omväxlande lugnt fram genom våtmarker och gungflyn, eller forsande genom blockrika raviner.

I söder ligger gölen Grytegölen och väster om Grytegölen finns en markant höjd varifrån man har en vacker utsikt över naturreservatet.

Syftet med naturreservatet Hatten är att bevara ett större naturskogsområde med dess biologiska mångfald. behålla och förstärka områdets orördhet, möjliggöra för naturskogsvärden att utvecklas genom att restaurera trädplanteringar och kalmark samt att ge möjligheter till naturupplevelse och ett rörligt friluftsliv, inom ramen för bevarandet av de unika naturvärdena.

Det finns gott om död ved i reservatet och det har blivit stora tillskott i samband med stormarna åren 2005 och 2007 vilket är grunden till ett rikt växt- och djurliv.

Den gamla barrblandskogen med inslag av lövträd och rikligt med död ved, har gett förutsättningar för många ovanliga och sällsynta arter av mossor och lavar att trivas i Hatten.

Exempel på arter som förekommer är långfliksmosa, ”Nowellia curvifolia”, kattfotslav, ”Arthonia leucopellaea”, garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, grön sköldmossa, ”Buxbaumia viridis” och vedtrappmossa, ”Anastrophyllum hellerianum”.

Här inom naturreservatet Hatten kan man få se och höra skogshönsen tjäder, ”Tetrao urogallus” och järpe, ”Bonasa bonasia”, samt hackspettsarter som spillkråka, ”Dryocopus martius”, och större hackspett, ”Dendrocopos major”.

Det finns gott om olika mesarter såsom svartmes, ”Parus ater”, tofsmes, ”Parus cristatus”, blåmes, ”Parus caeruleus” eller ”Cyanistes caeruleus”, talgoxe, ”Parus major”, entita, ”Parus palustris”, och talltita, ”Parus montanus”.

Mitt i reservatet Hatten finns två torplämningar, dels Hatten som gett namn åt hela området och dels Botorp och i närheten av torpställena finns det rester av röjningsrösen och stenmurar.

Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturreservatet och det är förbjudet för allmänheten att förstöra eller skada fast naturföremål eller liggande eller stående döda träd eller buskar eller delar av träd eller buskar, elda annat än med medhavd ved, ställa upp släpvagn, husvagn eller husbil.

Det är också förbjudet att plocka eller samla in mossor, lavar eller svampar, med undantag av matsvamp för husbehov, att samla in ryggradslösa djur, undantag gäller fiskerättsinnehavarens rätt till kräftfiske och att sätta upp tavla, skylt, inskrift, affisch eller därmed jämförlig anordning.

Utan Länsstyrelsens tillstånd är det också förbjudet att använda reservatsområdet för organiserade tävlings- eller övningsändamål eller motsvarande med fler än 100 deltagare och att använda reservatsområdet för lägerverksamhet med fler än 30 deltagare.

All övrig lagstiftning för vad man får göra i skog och mark gäller givetvis också i naturreservatet.

Bara några hundra meter från parkeringen och informationstavlan finner man denna speciella eldningsplats, det är heller inte långt till det gamla bostället Botorp där man finner rester av röjningsrösen och stenmurar.

Efter cirka 300 meter på den lilla skogsvägen pekar skylten vänster och det är dags att bege sig in i skogen på små trollstigar.

Bildens stubbhorn eller stubbhornssvamp, ”Xylaria hypoxylon”, är en art i gruppen sporsäckssvampar.

Det är en vanlig svamp som bildar uppemot 8 centimeter höga stroman, vegetativ vävnad hos svamp, på stubbar och rötter av lövträd.

Dess stroma växer upprätt med fingersvampslik förgrening upptill och den är seg, nedtill svarthårigt och cylindriskt, upptill kal och tillplattat.

Stromat är till en början vitpudrat av konidier, förökningskroppar, men blir med åldern, med början nedifrån, svart och knottrigt av de insänkta fruktkropparna.

Ett mångarmat vrålande och svartögt skogsväsen eller ett skogsväsen med hästhuvud med något utstående framtänder, väl själv, jag ser båda.

Sakta men säkert leder den lilla stigen allt längre in i den vackra skogen och tofsmesen låter sig höras i fjärran.

I naturreservatet Hatten finns omkullfallna träd i alla olika åldrar, vissa har nyss fallit och andra kan bara anas under mosstäcket.

De övergår sakta till jord och fortsätter att vara viktiga för skogens växter och djur. Den multnande döda veden är ett perfekt tillhåll för en mängd organismer såsom skalbaggar, tusenfotingar, gråsuggor, snäckor, hoppstjärtar och svampar.

Tillsammans återför de näringen från veden till jorden, så att nya generationer träd, örter och buskar kan växa.

Den döda vedens smådjur är ett fint skafferi för hackspettar, trastar och mesar. Den tretåiga hackspetten kan i dessa biotoper hacka sitt bo i en döende gran och flyga mellan träden på jakt efter lämpliga stammar att leta insekter i.

I dessa miljöer kan man möta ett antal olika arter såsom stor vedstekel, ”Urocerus gigas”, gärdsmyg, ”Troglodytes troglodytes”, garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, allmän barkbock, ”Tetropium castaneum”, skogsmård, ”Martes martes”, spindelblomster, ”Listera cordata”, tofsmes, ” Parus cristatus”, klibbticka, ”Fomitopsis pinicola” och spillkråka, ”Dryocopus martius”.

Blåticka, ”Postia caesia”, eller ”Oligoporus caesius”, växer på barrved, vanligen gran och förekommer frekvent i både triviala och rikare miljöer, på både grov och klen ved.

Tickan kommer ofta sent på säsongen och förväxlingsarter är den närstående bleka blåtickan, ”Oligoporus subcaesius”, som normalt växer på lövved och för det mesta bara har en antydan till blåfärgning.

Mattlummer, ”Lycopodium clavatum”, är en vintergrön lummerväxt som bildar långa, krypande revor med upprätta skott som har tätt sittande, strödda, mjuka blad som i sin tur har långa, vita håruddar i spetsarna.

”Allmännaste bruket af Mattlummern är at deraf fläta smärre Mattor, tjenlige at lägga wid dörrar, för at på dem afstryka smutsiga skor. Äfwen brukas den til Skurwiskor til kärls rengöring. Til inpackning af wissa saker, som skola försändas, kan den torr med fördel nyttjas…dels på Apotheken, dels ock til Fyrwerkerie nyttjas Fröet af denna art Lummer. Nu för tiden wet jag icke at man i Swerige samlar det, utan det förskrifwes från Tyskland.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Plötsligt öppnar sig ”Hatten” och ett mycket vackert våtmarkslandskap visar upp sig framför vandraren och den döda gråvita lågan står som en vägvisare eller totempåle invid våtmarken, mitt i skogen.

En våtmark är ett område som är ständigt eller periodvis dränkt i vatten och till våtmarker räknas bland annat mycket grunda sjöar, strandängar, myrar, kärr och mossar.

Våtmarker har stor biologisk betydelse då de har ett rikt djurliv och många fågelarter, särskilt vadarfåglar, är helt beroende av våtmarker.

Våtmarker bidrar dessutom till grundvattnet och minskar risken för översvämningar men från mitten av 1800-talet torrlade man många våtmarker i Sverige för att få mer jordbruksmark.

Numera vet man att detta är skadligt för naturen, så i stället försöker man återställa dessa gamla våtmarker.

I Sverige uppgår våtmarksarealen till mellan 6-9 miljoner hektar, beroende på avgränsningen av våtmarkerna.

Hela världens myrareal har beräknats till drygt 400 miljoner hektar, varav största delen finns i Ryssland, inklusive Sibirien, och Kanada.

För att hejda utarmningen av våtmarker tillkom år 1971 den så kallade våtmarkskonventionen och ramsarområden.

För det länge försummade skyddet av myrarnas ekosystem arbetar International Mire Conservation Group och för Sverige finns det efter omfattande inventeringar och andra förarbeten en inom Naturvårdsverket utarbetad myrskyddsplan.

I denna vackra skogsmiljö i norra delen av naturreservatet Hatten, invid Puttebäcken, som på flera ställen bildar fall och forsar, finns detta nybyggda vindskydd med eldplats.

Man har vid inventeringar och fältbesök inom naturreservatet hittat inte mindre än tjugoen signalarter, varav flera rödlistade arter.

Arter som bör nämnas är lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, aspgelélav, ”Collema subnigrescens”, bårdlav, ”Nephroma parile”, garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, talltagel, ”Bryoria fremontii”, korallblylav, ”Parmeliella triptophylla”, stor aspticka, ”Phellinus populicola”, vedticka, ”Phellinus viticola”, rävticka, ”Inonotus rheades”, vedtrappmossa, ”Anastrophyllum hellerianum”, rörsvepemossa, ”Jungermannia leiantha”, stor revmossa, ”Bazzania trilobata”, mörk husmossa, ”Hylocomiastrum umbratum” samt skalbaggsarten bronsjon, ”Callidium coriaceum” och för de som vill se skogens konung älgen, ”Alces alces”, är naturreseratet Hatten en fantastisk plats där det till och med anordnas älgsafaris.

Långt borta i fjärran bildar Puttebäcken ett flera meter högt vattenfall vars brus ligger som en vacker och spännande ljudkuliss över naturreservatet.

I reservatets norra del rinner Puttebäcken och här finns det våtmarker och gungflyn och bäcken forsar, som här, nedför ett flera meter högt vattenfall.

Vattenfallet i Puttebäcken är en plats där man gärna stannar upp en stund och försjunker i naturens skönhet och dramatik, ljudet från det forsande vattnet har en lugnande men samtidigt en dramatisk inverkan på kroppen och själen.

När man står precis uppströms vattenfallet i Puttebäcken ser de 3-4 metrarna ner till lugnvattnet ut att vara betydligt mer än vad de är.

Den nästan kala berghällen var hal av vattenstänk från vattnet så jag tordes tyvärr inte gå närmre.

23.

Det är från de stora mossarna och våtmarkerna några hundra meter uppströms vattenfallet som Puttebäcken hämtar sin kraft och sitt vatten.

Bara 30 meter uppströms vattenfallet i Puttebäcken satt den lilla strömstaren, ”Cinclus cinclus”, som är en art i fågelfamiljen strömstarar.

I storlek är den som en stare, men rundare och kraftigare och fjäderdräkten är brunsvart förutom den vita haklappen.

Strömstare häckar i stora delar av Europa och Asien och den finns i hela Sverige men vanligast i Norrland.

Kanske har den häckat i Puttebäcken i sommar då den lever och trivs vid grunda bäckar och åar som här där den fångar små vattendjur på bottnen.

Inte långt från vattenfallet står en liten skylt och en minnessten efter en man som hette Anders Johan Johansson och som för 114 år sedan här miste sitt liv. Texten på den lila skylten säger, citat:

”Minnessten rest efter Anders Johan Johansson”.

”Stenen är rest efter hemmansägare i Id Anders Johan Johansson, som förolyckades här 15 februari 1901. Han körde kol på släde till Hok i en s.k. kolryss, lasset välte och han kom under och kvävdes under kolmassorna och koldammet”.

Texten på skylten fortsätter med att berätta, citat:

”Kolningen var en viktig inkomstkälla på den tiden. Eftersom det inte vägde så mycket, gällde det att lasta så stora volymer som möjligt, varför speciella kolryssar tillverkades, flätade av vidjor och mycket vida och höga”.

”Inskriptionen på stenen är svår att urskilja. Man kan se den förolyckades initialer, årtal och ett kors. Den understa raden anger troligen ett psalmnummer”.

Bilden visar en så kallad ”kolryss” som kommer av ordet ryssja och var en mer eller mindre hög korg, som gjordes av flätade spjälor av ene eller gran, och den största varianten rymde cirka 40 hektoliter vilket motsvarar 4000 liter.

”Ryssen” placerades på en kolsläde, ett flak på två kälkar efter varandra länkade med en kätting, och lastades med träkol som hämtades från milorna, så fort vinterföret tillät, för att fraktas till hyttors och järnbruks kolhus, eller till järnvägsstationen för vidare transport.

Kolen lastades, ”fatades” i ”ryssen” från den släckta milan och ”fatet”, som var flätat av ene eller gran liksom ryssen, fylldes på från milan med en kratta, harka.

Ryssens storlek anpassades efter hästens styrka, om hästen var riktigt stor och stark kunde till och med en extra, mindre ryss hakas på släp. Hästföraren satt längst fram på ryssen och stödde fötterna mot frammedarna.

Materialet i kolryssen förklaras av att den skulle vara såväl stark som lätt och den var fastsatt på släden på så sätt att den gick att tippa för hand, när transporten nått fram.

Det är utifrån dessa mossar och myrar som Puttebäcken hämtar sitt vatten och sin energi, bland annat till det vackra vattenfallet något hundratal meter nedströms den plats där fotot är taget.

Naturreservatet Hatten innehåller också områden med blockrik och dramatisk skogsmark precis som på bilden och det är här som man kan se skogens tysta väsen.

Lägg speciellt märke till den märkliga varelsen upp till höger på bilden med de vidöppna, stora, stirrande och skrämda ögonen, den stora svarta munnen och det uppåt pekande trynet.

Det är på dessa fallna granar som den ovanliga vedtrappmossan, ” finner sin plats tillsammans med den gröna sköldmossa och Werner Aspenströms dikt passar bra in i detta sammanhang.

Dikten ingår i diktsamlingen ”Snölegend” utgiven år 1949 av Bonniers förlag, den diktsamling som blev hans genombrott.

”De levande träden ingår bland de döda träden
de döda träden ingår bland de levande träden
om dessa vågor skulle en av sångerna handla

om tidvattnet vattnet som ständigt vandrar
mellan den övre stranden och den nedre stranden
de övergivnas lockrop och de flyendes lockrop

om allt som förenar träden under samma krona
är det sommarnattens milt lysande klockor
spindlarnas nät och höstregnets karavaner

ett moln av hungriga fåglar eller bara en man
som skyndar förbi med en lykta och det fladdrande
ljuset över dem som lever och dem som även är döda

tungt fallande snö eller mörkrets mantel av aska
och kärlekens trötta fråga ”vem var det jag sökte”
ja jag är närvarande här men jag vet inte platsen

jag är ombord på havet alla är ombord på havet
brottsjöarna är ombord och skeppen och de
avlägset drivande spillrorna efter skeppen

men min törst är större än havet jag tänker
uppsöka min kropp och sammankalla mina drömmar
jag ber de levande och döda att lämna detta rum”.

Werner Aspenström, född den 13 november år 1918 i Norrbärke i Dalarna, död den 25 januari år 1997 i Stockholm. Han var författare, filosofie hedersdoktor år 1976 och ledamot av Svenska Akademien från år 1981.

Bildens vedtrappmossa, ”Anastrophyllum hellerianum”, förekommer mindre allmänt inom naturreservatet Hatten och huvudsakligen inom granens naturliga utbredningsområde.

Arten fungerar som en tämligen god signalart i hela landet men är en mycket bra signalart i landets södra delar.

Vedtrappmossan hör till förtruppen av det batteri av urskogsarter som tar de mest exklusiva lågorna i anspråk och växer uteslutande på murken ved, främst i grannaturskog och rikligast förekommer den på grova lågor av barrträd.

Helst bör lågan ha legat på marken några år så att barken fallit av och veden hunnit mjukna något.

Lågorna befinner sig i ett tämligen sent nedbrytningsstadium utan att för den skull vara övervuxna av markmossor.

Vanligtvis växer den på lågans ovansida eller sida direkt på veden och hög luftfuktighet gynnar arten, men mossan tycks klara av torka under kortare perioder.

Vedtrappmossa finns huvudsakligen i barrnaturskog med höga naturvärden och den visar på områden som haft en kontinuerlig god tillgång på lågor i olika nedbrytningsstadier.