Guiden: ”FN diskriminerar Israel”

–– FN diskriminerar Israel och har kapats av diktaturer, FN har blivit besatt av Israel och FN borde omorganiseras i sin helhet. Det menar guiden Christina Toledano Åsbrink. Bild: David Alin

Allianskyrkans matsal är fylld till bredden med folk. En dos av förväntan ligger i rummet. Många är förväntansfulla över vad guiden och skribenten Christina Toledano Åsbrink har att berätta. Temat för kvällens är ”Israel – oavsett vad du tycker”.

Hon börjar med att berätta om Israel som under 1517 till 1917 var en del av det osmanska riket.

– Här lyser Palestina med sin frånvaro, inleder hon.

Första gången Palestina nämns är i den så kallade Balfourdeklarationen daterad den 2 november 1917, ett brev skrivet av den brittiske utrikesministern Arthur Balfour.

– I brevet skriver Balfour följande:  ”Regeringen ser med välvilja på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina, och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den tydliga förutsättningen att inget kommer att göras som kan vara till men för de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”

– Brevet blir ett legalt bindande dokument 1920 när det inkorporeras i det brittiska Mandatet till Nationernas förbund. Mandatet erkänner det judiska folkets historiska rötter i Palestina (Eretz Israel/א), det förbinder sig att hjälpa till i återskapandet av en judisk stat för det judiska folket och uppmuntrar till judisk invandring. Mandatet är även ansvarigt för att ingen del av Palestina-territoriet hamnar under en annan regims styre. De här reglerna gäller fortfarande, de är juridiskt bindande, trots att de har 124 år på nacken, berättar Christina Toledano Åsbrink.

Men britterna kom att bryta löftet. 1921 tas 77 procent av ursprungsmandatet, alltså allt öster om Jordanhöjden, bort. 1923  plockades även Golanhöjderna bort. Effekterna blev att judisk invandring till Transjordanien förbjöds och att judisk invandring till Golan blev omöjlig.

– FN tar över de juridiskt bindande åtaganden för mandaten från Nationernas Förbund. Frågan om Mandatet för Palestina regleras i artikel 80 i FN-stadgan, en gång inofficiellt känd som ”det judiska folkets klausul”. Den bevarar alla rättigheter som tilldelats judar under Mandatet för Palestina (även efter mandatets utgång den 14-15 maj 1948). Enligt denna bestämmelse i internationell rätt (stadgan är ett internationellt fördrag) kan inte judiska rättigheter till landet Israel ändras på något sätt utan Israels medgivande. Som ett direkt resultat av artikel 80 kan inte FN överföra dessa rättigheter över någon del av Israel (mandatet) till någon icke-judisk enhet, såsom ”Palestinska myndigheten (PA)”. Det här innebär att Israels legala rättigheter sedan 1920 (med ändring 1921 och 1923) fortsätter att gälla, säger Christina Toledano Åsbrink.

FN kommer med ett förslag till en delningsplan, kallad Resolution 181. Tanken var att Mandatet skulle delas i en judisk och en arabisk stat.

– Det man ska komma ihåg är att en resolution endast är ett förslag, alltså ingen legalt bindande överenskommelse. Judarna accepterade delningsplanen, araberna förkastade detsamma. Resolutionen blev därmed irrelevant och tappade all form av juridiskt bindande framtida åtaganden. Många palestinier brukar hänvisa till resolutionen som en hörnsten för deras diplomatiska försök att få internationellt stöd för självständighet, men en resolution är inte juridiskt bindande. Den senaste legala entiteten var Nationernas Förbunds mandat för Palestina. Det innebär att endast Israel kan gå med på att ge delar av sitt land – inte FN, EU, Sverige eller någon annan, säger Christina Toledano Åsbrink.

Staten Israel bildades den 14 maj 1948. Följande dag gick trupper från Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon samt symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp. En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september mördade judiska terrorister från Stern-ligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte. Kriget som formellt pågick till sommaren 1949 blev en framgång för Israel som drev tillbaka angriparna och utvidgade sitt territorium. När kriget var över omfattade den nya staten 77 procent av mandatet Palestinas yta.

– En arabisk ockupation följde fram till 1967. Inte ett ord om ett eget arabiskt land kallat Palestina sades under dessa 19 år. Det var inte en dag av fred, utan en strid ström av aldrig upphörande attacker mot judar. Inte ett ord nämndes om en distinkt palestinsk folkgrupp som krävde suveränitet, inte heller ett ord om Jerusalem som arabisk huvudstad. 1964 skapade araberna PLO (Palestinska befrielseorganisationen) som en del i kriget mot Israel. Egypten och Jordanien har ingått fredsavtal med Israel, men arabernas generella ställning till Israel är följande, hämtat från Arabförbundets möte i Khartoum 1967: De vill inte ha någon fred med Israel, de vill inte erkänna Israel och vill inte ha några förhandlingar med Israel, säger Christina Toledano Åsbrink.

– Det illegala kriget araberna startade mot Israel 1948 skapade två flyktingströmmar, en arabisk och en judisk. De cirka 800 000 till en miljon judiska flyktingarna var civila judar från hela arabvärlden. Ingen av dessa judar utgjorde ett säkerhetshot mot respektive länder, ingen av dessa judar var stridande mot respektive regimer – alla var oskyldiga civila! Ytterligare 70 000 judar mördades eller fördrevs från de jordanska/egyptiska ockuperade områdena Gaza, östra delarna av Jerusalem, Judéen och Samarien. Israel byggde först tältläger, sedan så kallade Ma’abarot (tillfälliga bostäder). Det sista Ma’abara-lägret lades ned 1963. FN ansåg inte dessa människor (judarna som flydde arabvärlden) vara flyktingar, utan klassade dem i stället för immigranter, säger Christina Toledano Åsbrink och fortsätter:

– 1949 var det 726 000 registrerade arabiska flyktingar som FN ansåg vara officiella flyktingar från kriget araberna själva startade då de anföll judarna. De arabiska flyktingarna flydde till Gazaremsan, Judéen, Samarien, Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten. 170 000 av dessa var oregistrerade ”invandrare” med hemorter på annan plats i ett arabiskt grannland. Tiotusentals var nomader utan fast boplats och därmed inte flyktingar i ordets rätta bemärkelse. Flyktingar registrerade sig flera gånger i olika flyktingläger för att få fler matransoner. Avlidna flyktingar rapporterades inte. Om en flykting flyttade ströks inte namnet från listan. Bedrägeri och korruption var mycket vanligt bland tjänstemännen i lägren. Antalet verkliga flyktingar var därför endast runt omkring 350 000!

– De 160 000 araber som valde att stanna kvar i Israel blev israeliska medborgare. I dag är de strax över två miljoner (cirka 21 procent av Israels befolkning) med samma demokratiska rättigheter som alla andra israeler. Israeliska araber är de enda araber i hela Mellanöstern som bor i ett demokratiskt land, med lika rättigheter för kvinnor, män och barn, där de har religionsfrihet och där till exempel homosexualitet inte bestraffas. 

Efter andra världskriget skapar FN flyktingorganet UNHCR som tar hand om världens alla flyktingar, förutom palestinier. 19 000 anställda arbetar i 137 länder. 1948 grundades UNRWA, ett flyktingorgan som enbart tar hand om arabisk palestinska flyktingar. UNRWA är underordnat UNCHR och förnyar sitt mandat vart tredje år.

–  Där finns en personalstyrka på över 30 000 anställda som arbetar i fyra länder: Libanon, Syrien, Jordanien och Israel (de östra delarna av Jerusalem, Judéen, Samarien och Gaza. År 1949 var det ”726 000” registerade flyktingar. I dag har den siffran vuxit till 5,9 miljoner, säger Christina Toledano Åsbrink.

– Vad är då en flykting? UNHCR definierar en flykting som en person ”som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet. UNRWA definierar en flykting som ”En person vars bostadsort var Mandatet för Palestina under perioden 1 juni 1946 till 15 maj 1948, och som på grund av konflikten 1948 förlorade både sin bostad och sin försörjningsmöjlighet.”

– UNRWA har kopplingar till terroristorganisationen Hamas. Det innebär att UNWRA får lön av FN för att utrota judar och att man stödjer verksamheter där barn uppfostras till judehat. Var är Unicef någonstans? Det här är absolut en fråga om mänskliga rättigheter. Vad gör folket i Gaza? Röstar man fram Hamas, en terroristorganisation, som deras ledare så tycker jag att det är dags att man tar ansvar för sina handlingar.

– Sammanfattningsvis kan man säga att Israel har legala rättigheter garanterade 1920 i San Remo, likväl som resten av länderna i Mellanöstern. Judeen och Samarien (Västbanken), Gaza och Golanhöjderna är inte illegalt ockuperade, eftersom de inte är ockuperade över huvud taget. Judiska bosättningar i Judeen och Samarien är inte illegala, de är helt enkelt judiska hem (likväl som arabiska hem). Genévekonventionen har ingen plats i Israel, den kom till i Europa efter andra världskriget för att hindra framtida förflyttning av människor så som Hitler och Stalin praktiserade. UNRWA uppviglar aktivt till våld genom sina anställda och via skolmaterial. De lär ut jihadism, att döda judar är bra, att palestinierna bor på en temporär plats samt tanken på ett totalt utplånande av Israel. UNRWA borde demonteras helt och hållet. I dess ställe borde UNHCR ta över. FN diskriminerar Israel och har kapats av diktaturer, FN har blivit besatt av Israel och FN borde omorganiseras i sin helhet. Palestina har aldrig existerat som ett självständigt land. Media är ofta otroligt vinklad i Israelfrågan, ibland gränsar det rent av till antisemitism. Att särbehandla en demokrati som försvarar sig under ständigt hot är mer än bara vinkling av nyheter, det i sig är en del av konflikten och fortsättningen av lögnen om ockupation, apartheid och folkmord, avrundar Christina Toledano Åsbrink.