Natur

I gränstrakter mellan järnbruk och skjutfält

Natur Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg presenterar en del av Natur- och kulturled Skillingaryd.

I gränstrakter mellan järnbruk och skjutfält, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder, utmed Natur- och kulturled Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, morgonen ”dan före dan” i december nådens år 2016.

Låt mig få inleda denna natur- och kulturkrönika med att slå ett slag för ett mycket intressant och spännande projekt som just nu pågår i de vackra markerna öster om Skillingaryd, utmed Lagan och Fågelforsdammen, mellan Kungliga Sjätte Artilleriregementets läger, Östra lägret, i söder och Götaströms gamla järnbruk och Dule bäck i norr.

Området hyser en mycket vacker och rik natur och biologisk mångfald och tillika en mycket gammal och rik kulturhistoria. Delar av denna natur- och kulturkrönika rör sig i och handlar om dessa marker och visar prov på en liten del av den natur och kulturhistoria som besökaren kommer att möta när man går Natur- och kulturled Skillingaryd.

Natur- och kulturled Skillingaryd handlar med andra ord om att tillgängliggöra och lyfta naturvärden söder och väster om Fågelforsdammen och detta är, som jag redan nämnt, ett mycket vackert natur- och kreationsområde som har stor potential.

LONA-projektet Natur- och kulturled Skillingaryd innebär att Vaggeryds kommun tillsammans med Götaströms golfklubb, Vaggeryds hembygdsråd, Skillingaryd-Vaggeryds ornitologiska förening och Naturskyddsföreningen i Vaggeryds kommun har tilldelats ett statligt stöd på 270 000 kr för LONA-projektet, Lokal Naturvårdssatsning, Natur- och kulturled Skillingaryd.

Kultur- och fritidsförvaltningen i Vaggeryds kommun är projektägare och pengarna kommer att fördelas över fyra år men kräver också att en lika stor insats görs av kommunen och föreningarna.

På den gamla vårtbjörken i Östra lägret på Skillingaryds skjutfält, det som en gång tillhörde Kungliga Sjätte Artilleriregementet, A6, växer några mycket vackra och ovanligt bjärt färgade klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”.

Jag läste någonstans att just de klibbtickor som växer på björk i allmänhet och vårtbjörk i synnerhet skulle få just denna kraftigt ”brunorangeröda” färg på undersidans porlager men även med en ”brunorangeröd” anstrykning på ovansidans annars mörkt till svarta nyans.

Om detta skulle vara en regel eller ett undantag vet jag inte men här tycker jag att det stämmer.

Klibbtickan bildar i allmänhet tydliga, konsolformiga eller hovlika hattar, men kan i undantagsfall vara mer oregelbunden och ibland helt resupinat, det vill säga, dess ovansida är helt vidvuxen vid underlaget så att bara porlagret är synligt.

Fruktkropparna kan bli flera decimeter breda och mer än decimetertjocka, och ovansidans krusta är på yngre exemplar täckt av en kådliknande substans som smälter och ”kokar” i kontakt med en eldslåga.

Hatten är zonerad i orange, röda eller rödbruna partier, men i de inre delarna ofta mörkare gråaktig till nästan svart och kanten hos växande exemplar gulvit, ofta med klara vätskedroppar.

Porerna är runda, 3-6 per millimeter, vackert citrongula till mattare ockrafärgade, samt färgas intensivt orangeröda med lut, kaliumhydroxid eller KOH.

Svampköttet är upp till 2-3 centimeter tjockt, gräddfärgat till smutsigt brungult och ibland svagt zonerat.

Rörlagret har en liknande färg, men kan bli ungefär dubbelt så tjockt.

Klibbtickans lukt är något syrlig och arten växer på ett stort antal olika substrat, och finns både på död ved och levande träd, i det sistnämnda fallet gärna i anslutning till barkskador.

Vanligast är klibbtickan på gran, 78 %, men växer frekvent även på björk 8 %, al 6 % och tall 6 %.

Som hattbildande, färsk och färgad kan klibbtickan knappast förväxlas med andra svampar, men helt resupinata fruktkroppar vållar ibland problem men porernas rödaktiga lutreaktion är då en utmärkt karaktär, liksom deras regelbundna form och citrongula färg.

Ola Hugosson, Skillingaryd, berättar följande om Åhult.

Åhult en backstuga under Alshult, har varit bebott sedan minst mitten på 1800-talet och fram till den tragiska branden 1974. Här intill ån fanns det gräsängar som brukades för slåtter och bete av gårdar lite längre från ån. Detta lockade till bosättning och kanske fick den förste bosättaren här löfte från bonden i Alshult att bygga sig en stuga och odla upp en jordplätt. Det var väl också möjligt att få en del jobb på Götafors bruk strax norrut. På 1800-talet var Lagans vattenstånd mycket lägre här och frodiga ängar utbredde sig utanför stugan. När dammen byggdes 1911 höjdes vattenståndet och ängarna blev mycket mindre, men en del återstod. Strax norr om stugan var en badplats som var populär för Skillingarydsborna. Här byggdes också ett litet hopptorn som var uppskattat av ungdomarna på 1940-talet. Tyvärr blev Dammens vatten otjänligt på grund av industriutsläpp norrifrån. Också fisket blev fördärvat. Nu har industriavloppen åtgärdats och vattnet är åter badbart. Fisken har återkommit och fiskekort säljs bl.a. i turistbyrån.

Om branden år 1974 har Evert Melin, Vaggeryd, skrivit i boken ”Larmet går”.

Brand hos Ture på Åhult, när den 79-årige Thure Jonsson på Åhult vid 23-tiden på kvällen den 4 januari år 1974 skulle tända en fotogenlampa hakade veken upp sig och en eldkvast slog upp i taket. Thure försökte släcka med en filt men det tog eld på nytt, även försök att släcka med vatten misslyckades varför Thure hastigt fick utrymma sitt hem utan att kunna rädda något och på glashala skogsvägar springa upp till Gustav Sjölin på Östra Allegatan för att larma brandkåren. Jönköpings-Posten berättar att Thure flera gånger vände sig om och såg mot sin stuga som var ett flammande eldhav. Roland ”Bylund” Johansson berättade på ”Gamla Skillingaryd” att när första brandbilen med Knut Persson vid ratten körde på den hala vägen till Åhult fick de sladd i krök och for ut bland buskarna. ”Kör” sa Ramon Åkerblad som var befäl och Knut fick upp bilen på vägen.

Men i nästa kurva blev det blev det åter en terrängvisit. Roland berättade att de var helt övertygade om att Thure var kvar i stugan. Men efter en stund kom Gustav Sjölin halkande på sin 500-kubiks motorcykel med Thure på bönpallen.

När Thure steg av motorcykeln gick han fram till Knut Persson som körde motorsprutan och sa, du Persson, vill du gå fram till köksdörren, innanför den ställde jag en flaska whisky när jag lämnade stugan. Och Knut hittade flaskan och kunde lämna över den till Thure. Thure hade bott hela sitt liv i stugan som hans far byggt av timmer. Utan el och andra bekvämligheter hade naturmänniskan Thure tillsammans med katten klarat sig bra i stugan. Nu var epoken Åhult slut och Thure fick flytta till Sörgården där han blev ompysslad på bästa sätt.

När man vandrar utmed ”Natur- och kulturled Skillingaryd” passerar man många ställen där kolning skett och där kolmilor stått, därför att träkol var en viktig ingrediens för Götaströms järnbruk.

Kolningen äger rum som ofullständig förbränning vid reducerad lufttillförsel eller genom upphettning, varvid bland annat cellulosa och lignin bryts ned och vätehaltiga flyktiga beståndsdelar bortgår.

Kolning kan utföras i kolmila, med ett energiutbyte av 40-50 %, men då tillvaratas inga flyktiga ämnen, vilket kan ske vid kolning i ugn eller vid kolning i retort, pyrolys, då de flyktiga beståndsdelarna ger en användbar bränngas.

Skogskolning sker i resmilor, där veden reses upp på en rost, lagd med klen kolved, under vilken luft strömmar till kolningszonen.

Resmilan infördes av tyska eller vallonska smeder i yngre Vasatid och hade sin högperiod under åren 1870-1920.

Den inresta veden, ofta bestående av gallringsved, torra träd och toppar, täcks med granris och ett cirka 30 centimeter tjockt lager av stybb.

Yngre vasatiden är i Sveriges historia benämningen på perioden mellan åren 1611–1654, då Gustav II Adolf och dennes dotter Kristina var Sveriges regenter.

Skogskolningen var för den på träkol baserade metallindustrin, järn, stål och koppar, mycket omfattande och av stor betydelse för Sveriges ekonomi.

Stål framställt med träkol var av högsta kvalitet, och trots konkurrens sedan 1800-talets början från utländska stålverk baserade på fossilt kol tillverkades sådant stål ända fram till tiden efter andra världskriget.

Under kriget användes träkol även för gengasdrift av fordon, och av biprodukter vid ugnskolning framställdes flytande bränslen för fordonsdrift.

Under 1800-talets senare del svarade kolningen för cirka 15 % av landets virkesförbrukning och många järnbruk hade kolartorpare eller landbönder med leveransplikt, och kolning var, särskilt i Bergslagen, en viktig binäring för bönderna och delvis rådde säljtvång, på andra håll var kol till och med en skattepersedel. Kolningen har numera i Sverige en ringa omfattning.

Springbrunnen framför mangårdsbyggnaden vid Götaströms järnbruk ser dagens ljus för första gången på länge och alldeles bakom den plats där jag står och tar bilden låg det stora och vackra huset.

Min ”gamle” SO-lärare Bo Stråth skrev en gång i slutet av 1970-talet några tankar kring Götaströms då 200-åriga historia vilka följer nedan.

Från vägverkets rastplats vid den så kallade ”Långa synen” på E4:an mitt emellan Skillingaryd och Vaggeryd går en stig i östlig riktning genom tallskogen och efter en knapp kilometer slutar den tvärt vid stranden av Fågelforsdammen.

För 80 är sedan var denna stig den pampiga nedfarten till Götaströms bruk och från poststugan, där för ytterligare ett trettiotal år sedan den hästdragna postdiligensen stannade, tog man av och färdades den sista kilometern på den i en aspallé inbäddade grusvägen.

Idag syns inte mycket om ens något av det bruk som ända till sekelskiftet i olika avseenden dominerade en hel bygd.

Aspallén från landsvägen ner till bruket vid Lagan är idag en skogsstig genom tallskog och över hygge och den allra sista biten innan ån tar granskogen vid.

Götaströms järnbruk, dammvallen, ”dan före dan” år 2016, allt är ”borta” igen, och Bo Stråth fortsätter.

Den stensatta dammvallen som var en förutsättning för järntillverkningen vid bruket ligger idag någon halvmeter under Lagans vattenyta.

Dränkt i vattnet är också platserna där smedjan och kolladan stod och den slagg som fanns i stora mängder i anslutning till dessa byggnader är i dag dolt av ett vegetationstäcke och kan alltså inte vittna om den järnhantering som en gång förekom där.

Av den vackra herrgårdsbyggnaden och dess flyglar syns ingenting, däremot kan den noggranne iakttagaren mitt i granskogen hitta en del prydnadsbuskar och en torrapel.

Det är små lämningar från den stora parkanläggning som en gång omgav bostadshusen och man kan också se en grop i marken (se förra bilden, anm. DD) där springbrunnen på gårdsplan låg liksom man en bit därifrån i granskogen kan se en instörtad jordkällare.

Dessa små tecken på civilisation säger endast att bebyggelse en gång förekommit mitt inne i skogen men de säger ingenting om arten av bebyggelse, ingenting om att där en gång legat en stångjärnshammare.

Götaströms bruk lades definitivt ner kring sekelskiftet efter en tvåhundraårig historia och så sent som då fanns alltså byggnader och anläggningar intakta.

På omkring 80 år (läs 1978, anm. DD) har denna miljö gått totalt förlorad och det finns över huvud taget ingenting av värde kvar.

Hur är det alls möjligt att en verksamhet som sysselsatt ett betydande antal människor och som i olika avseenden haft stor betydelse för omgivningen kan på så relativt kort tid så totalt försvinna utan spår?

Frågan ställdes spontant av många elever i Fågelforsskolans årskurs 9 våren år 1978 och den lockade dem också till undersökning av hur det verkligen såg ut en gång när bruket var i full gång.

Under en månads tid arbetade de med Götaström och några blev så intresserade att de arbetade till sent på kvällarna långt efter skolans slut.

Sälgticka, ”Phellinus conchatus”, är åtminstone på lodrätt underlag normalt sett hattbildande, men hattarna kan variera från att vara väl utvecklade och konsolformiga till smala och kantliknande.

Dessa är dessutom tunna, cirka 1 centimeter, och växer ofta taktegellagda, men blir sällan mer än 1 dm stora, men tenderar att ibland växa ihop med varandra.

Ovansidan är finluden till kal, gråbrun till mörkbrun eller nästan svart, samt fårad och rörlagret är otydligt skiktat och ungefär lika tjockt som det likfärgade, rostbruna köttet, i vilket det ofta finns tunna, svarta linjer.

Sälgtickan växer nästan uteslutande på sälg, ”Salix caprea”, både på död ved och levande träd.

På ”Salix” växer också skarpkantade former av svampsläktingen eldricka, ”Phellinus igniarius”, men denna är en betydligt större och kraftigare art, som i allmänhet inte bör utgöra någon betydande förväxlingsrisk med sälgticka.

Resupinata exemplar av sälgtickan kan dock möjligen förväxlas med en annan svampsläkting som heter kuddticka, ”Phellinus punctatus”, som dock har en rundad och kuddlik form.

Bildens art svart spiklav, ”Calicium glaucellum”, tillhör knappnålslavarna och redan Carl von Linné upptäckte på sin tid de här små lavarna och beskrev några arter år 1753 i verket ”Species Plantarum”.

Vår svenske botanist, läkare och naturforskare Erik Acharius urskilde knappnålslavarna som grupp i sitt arbete ”Lichenographia Universalis” från år 1810.

Arterna i släktet ”Calicium”, där bildens art svart spiklav ingår, har svarta fruktkroppar och ibland en färgad beläggning på huvudets ovan- och, eller, undersida.

Huvudets ovansida består av ett så kallat mazaedium, som är en finkorning massa av mogna sporer och om man vidrör den pulverlika massan ”sotar” det av sig, ungefär som hos en sotsvamp.

De mogna sporerna hos flertalet arter har en slags ytstruktur och har man tillgång till ett bra ljusmikroskop är denna ornamentering ofta en utmärkt karaktär för att känna igen de olika arterna.

Släktena ”Chaenotheca”, ”Cybebe” och ”Sclerophora” har också knappnålsliknande fruktkroppar, men deras mazaedium är brunt eller blekt.

Släktet ”Calicium” består av 25 olika arter varav 12 finns i Sverige och de växer på bark eller ved med undantag av ”Calicium corynellum”, klippspik, som växer på branta, skuggiga bergväggar.

Grön spiklav, ”Calicium viride”, är den vanligaste arten som förekommer över hela landet och är ganska föroreningstålig och den klarar liksom arten kopparspik, ”Calicium salicinum”, att växa på både bark och ved av såväl barr- som lövträd.

Andra arter är mer substratspecifika som till exempel blanksvart spiklav, ”Calicium denigratum”, och gulkantad spiklav, ”Calicium trabinellum”, som bara förekommer på ved av barrträd och gulpudrad spiklav, ”Calicium adspersum”, och ekspik, ”Calicium quercinum”, som föredrar bark av gamla ekar.

Det är fortfarande okänt hur knappnålslavarna sprider sig ty vegetativa fortplantningskroppar är okända och bålfragmentation är i många fall utesluten.

Nya lavbålar måste därför uppstå genom att spor och lämplig alg möts på ett lämpligt substrat och möjligen kan sporerna spridas med vattendroppar längs en trädstam men hur sporerna kommer till ett nytt träd vet man inte.

De kan troligtvis inte slitas loss av enbart vinden men kanske kan regndroppar få loss dem så att vinden kan föra dem vidare.

Problemet försvåras ytterligare av att många arter växer på skyddade platser för såväl regn som starka vindar så det har därför diskuterats vilken roll fåglar och insekter kan ha i detta sammanhang.

Flera av ”Calicium”-arterna är hotade och särskilt i de södra delarna av landet har luftföroreningar en starkt negativ inverkan.

Flera av arterna används i naturvårdssammanhang som signalarter, det vill säga, arter som visar på områden med höga naturvärden.

Bilden visar den gamla hålvägen som går ner mot vadstället vid Dule bäck, norr om Götaströms golfbana.

Före tiden när vi anlade järnvägar och motorvägar, och utanför de stenlagda romerska vägarnas kulturområde, var de europeiska vägbyggarna hänvisade till att själva, tillsammans med hästar och andra arbetsdjur, röja upp och trampa så kallade samfärdsleder.

Bristen på alternativa kommunikationer gjorde att de få leder som fanns blev oerhört viktiga, i synnerhet som folkmängden var lägre, städerna mindre och vildmarkerna mer omfattande än de är nu för tiden.

De stigar för fotgängare och ryttare som band samman kulturbygderna spelade minst lika stora roller för dåtidens samhälle som dagens bilvägar gör för nutidens, om inte större.

Om dessa gamla vägar inte försvunnit, vilket tyvärr ofta är fallet, utgörs de numera ofta av fåror i marken, vilka har formats av mångårigt slitage av fötter, klövar och hovar.

Regnvatten och jorderosion har dessutom skänkt dem ett säreget utseende, som i många fall påminner om ett dike.

De få hålvägar som finns kvar i Sverige räknas som fornminnen, men kunskapen om dem är betydligt mindre, och medvetenheten om dem betydligt sämre, än för flertalet övriga historiska lämningar.

Bilden visar det oerhört vackra och spännande magasinet vid Holma gård, Holma 1:1, men som de senaste åren blivit allt mer förfallet, detta måste stoppas och återställas med det snaraste!

Veckticka, ”Antrodia pulvinascens”, växte på en gammal asplåga vid Boglösasjöns östra strand och arten är rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT” i ArtDatabankens register.

På aspstammarna vid Boglösasjöns östra strand, på Skillingaryds skjutfält, växer lavarten allélav, ”Anaptychia ciliaris”.

På så kallade rikbarksträd i till exempel alléer och på kyrkogårdar finner man denna raggigt håriga busklav.

Rikbarksträd kallas träd som har en skrovlig, porös bark med stor vattenhållande förmåga och högt pH-värde.

På aspstammarna vid Boglösasjöns östra strand, på Skillingaryds skjutfält, växer även den vackra lavarten rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiata”.

Dela