Gästnaturfotograferna, del 10

Gästnaturfotograferna, del 10
Gästnaturfotograferna, del 10, en naturkrönika i 30 bilder om den härliga naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.

Text Dan Damberg, foto Robert Alkemark, Skillingaryd, Kjell Holmqvist, Huskvarna, Anette Blomén, Skillingaryd, Tobias Nilsson, Skillingaryd, Fredrik Törnberg, Skillingaryd samt Joakim Forsberg, Skillingaryd. Bilderna är tagna under sommarhalvåret 2016 och är som vanligt klickbara.

Trollsmör, ”Fuligo septica”, foto Anette Blomén, Skillingaryd.

Storlom, ”Gavia arctica”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Forsärla, ”Motacilla cinerea”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Brun kärrhök, ”Circus aeruginosus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Tuvull, ”Eriophorum vaginatum”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Julros, ”Helleborus niger”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna. Julrosor, ”Helleborus”, är ett släkte ranunkelväxter med cirka 20 olika arter fleråriga, härdiga, ständigt gröna eller lövfällande örter hemmahörande i Mellan- och Sydeuropa, Mindre Asien och Centralasien.

Bladen är fingrade eller djupt flikiga och blommorna stora, regelbundna, vita, rosa, rödbruna eller gröngula.

Några arter odlas som prydnadsväxter för sin extremt tidiga blomning, som kan infalla under vårvintern eller i november–december.

Julrosor är giftiga då de innehåller ämnen som kan orsaka diarré, kramp och andnöd. Till släktet förs bland annat grön julros, hybridjulros, julros och röd julros.

Bildens art julros, ”Helleborus niger”, är en 20–30 centimeter hög ört med sju- till niofingrade blad med spetsiga och något sågade småblad, bladen är läderartade och oftast övervintrande.

De 5–8 centimeter vida, glänsande vita blommorna blir mot blomningens slut något rödaktiga och arten, som hör hemma i Centraleuropa, odlas som prydnadsväxt, också i Sverige, där den med vintertäckning är härdig norrut till mellersta Norrland.

Rödhake, ”Erithacus rubecula”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Humleblomster, ”Geum rivale”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Rödblära, ”Silene dioica”, artnamnet ”dioica” syftar på dessa växters dioecism, även kallat tvåbygge vilket innebär att han- och honblommor förekommer på olika plantor, bilden visar en hanblomma, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Brunbräken, ”Asplenium adulterinum”, fotograferad på Taberg av Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Brunbräken är mycket sällsynt och förekommer endast på Taberg i Småland och på en plats i norra Västergötland.

Den växer på berg med den basiska bergarten olivin, på klippor och avsatser och den första fynduppgiften är just från Taberg i Småland och publicerades år 1918.

Talltita, ”Poecile montanus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Spindelungar av okänd art väl skyddade i nätet, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Fisktärna, ”Sterna hirundo”, vid Fågelforsdammen, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Gul svärdslilja, ”Iris pseudacorus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Talgoxe, ”Parus major”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Stenskvätta, ”Oenanthe oenanthe”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Blåmes, ”Cyanistes caeruleus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Linnéa, ”Linnaea borealis”, Smålands landskapsblomma, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Fyrfläckad trollslända, ”Libellula quadrimaculata”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Brunfläckig pärlemorfjäril, ”Boloria selene”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Grönpyrola, ”Pyrola chlorantha”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Stillfrö eller Dillsenap, ”Descurainia sophia”, foto Anette Blomén, Skillingaryd. Arten förekommer i nästan hela landet och är ganska vanlig på ruderatmarker, åkrar och runt gator och gårdar, den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Arten ansågs förr vara sårläkande, och Anders Jahan Retzius skriver år 1806 att fröna kunde användas mot mask hos barn.

”Flera bland de Korsblommor, som bosatt sig i menniskans omedelbara närhet, vid vägar o.d., sakna, liksom nästan alla ogräs, den täckhet, som mera tillkommer andra växter, och hvarigenom nästan endast botanisten kan för dem hysa något intresse. Så är det också med detta ”Stillfrö”, med dess oansenliga, blekgula blommor och gråa, liksom dammiga grönska.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Lavskrika i Sälen, foto Robert Alkemark, Skillingaryd. Sälen är en tätort i Transtrands distrikt i Malung-Sälens kommun, Dalarnas län cirka 65 kilometer nordväst om Malung. Söder om tätorten finns byn Berga, där starten av Vasaloppet sker.

Lavskrika, ”Perisorenus infaustus”, vars latinska namn betyder ungefär, ”den hamstrande som för olycka med sig”.

Arten häckar i de norrländska skogarna, gärna i de mer myrlänta markernas lavklädda gran- och blandskogar där den lever på insekter, småkryp, bär, frön och ägg.

Lavskrikan är välkänd bland de norrländska skogsarbetarna för sin nyfikenhet och oräddhet när det gäller att skaffa sig mat.

På vintern spårar den snabbt upp de eldplatser där skogsfolk och turister brukar äta, och den får då ofta någon matbit som den ofta genast flyger bort med och gömmer någonstans för att ha vid ett senare tillfälle.

Den klänger också omkring, nästan som en mes, ute på trädens grenar under sin jakt på insekter och andra småkryp.

Det svenska häckfågelbeståndet är uppskattat till 50.000 till 200.000 par och lavskrikan står som art nötskrikan, ”Garrulus glandarius”, nära.

Nordisk fladdemus, ”Eptesicus nilssonii”, foto Joakim Forsberg, Skillingaryd. Alla fladdermöss är fridlysta i Sverige sedan år 1986 vilket innebär att man varken får fånga, döda eller ens störa dem utan särskilt tillstånd.

I Sverige finns 17 regelbundet förekommande fladdermusarter, och av dessa är 4 uppsatta på den rödlistan.

Dessutom finns det två fladdermusarter med osäker eller tillfällig förekomst i landet, nämligen grå långörad fladdermus, ”Plecotus austriacus”, och arten större musöra, ”Myotis myotis”, båda påträffade i Skåne.

Fladdermöss är en mytomspunnen djurgrupp och många tycker de är otäcka och farliga eller så förknippas de med magi, amsagor och häxbrygder, å andra sidan fascineras många av dessa mörkrets härskare.

Fladdermöss attackerar inte människor, men det kanske kan upplevas så, eftersom det händer att de flyger rätt nära oss ibland och det kan beror på att deras sonar inte räcker särskilt långt.

Dessutom så lockar vi exempelvis myggor till oss med våra dofter och vår värme, och insekterna lockar i sin tur till sig fladdermöss.

Man har ofta hört att fladdermöss attraheras av vita lakan men det är inte troligt att fladdermöss över huvud taget attraheras av vitt, det är en gammal myt men kanske lockas insekter till den ljusa ytan och då lockas också fladdermössen, eller så är det så att man ser fladdermössen bättre om de har en ljus bakgrund att flyga förbi.

Samma sak gäller historien om att fladdermöss fastnar i håret, vilket även det är en utbredd myt och för att ta kål på den myten har forskare i USA studerat problemet och kommit fram till att de inte fastnar i hår.

Bland fladdermöss i Europa finns en form av rabies som mycket sällan smittar andra djur och människor.

Nu har antikroppar mot så kallad europeisk fladdermusrabies konstaterats även bland fladdermöss i Sverige, vilket tyder på att smittan finns även här. Fyndet var väntat, eftersom sjukdomen finns så nära oss.

Undersökningen ingår i ett samarbete om fladdermusrabies mellan Statens veterinärmedicinska anstalt, Smittskyddsinstitutet, Natur vårdsverket och Jordbruksverket.

Fyndet innebär inte att klassisk rabies finns i Sverige utan det är fladdermusrabies, som alltså sällan smittar andra.

Hassel, ”Corylus avellana”, och dess röda honblommor, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Storskarv, ”Phalacrocorax carbo”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Skäckspinnare, ”Endromis versicolora”, foto Tobias Nilsson, Skillingaryd. Arten är en av våra största och vackraste spinnare som flyger redan i slutet av april till början av maj i löv- och blandskog, larven lever på björk och diverse andra lövträd.

I Nordisk familjebok, 1904-1926, kan man läsa följande om skäckspinnaren, ”Skäck benämnes en häst, då dess grundfärg är sammansatt av vita och färgade täckhår och de olikfärgade håren är sammanförda till större eller mindre fält eller fläckar”.

Rödmurarbi ”Osmia bicornis” eller ”Osmia rufa”, foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd. Arten når en kroppslängd på omkring 8-13 millimeter, hanen är något mindre än honan och med tydligt längre antenner.

Mellankroppen har gråbrun päls, de tre första bakkroppssegmenten orangebrun päls, medan de sista tergiterna eller bakkroppssegmenten är svarthåriga medan bukpälsen är gulbrun.

Rödmurarbin förekommer vid skogskanter, skogsgläntor, häckar, parker och trädgårdar och flygtiden varar från mars till maj för hanarna, och från slutet av juni för honorna.

Arten är ingen födospecialist utan besöker ett stort antal blommande växter för att hämta pollen och nektar.

Honan bygger sina larvceller i många olika former av hålrum, med 20 eller, om utrymmet medger, upptill 30 celler i rad.

På sina håll betraktas arten som något av ett skadedjur, eftersom det bygger sina bon i löst murbruk och på så sätt kan skada murade konstruktioner.

Avkomman övervintrar som fullbildad insekt i puppkokongen.