Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 2

Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 2
Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 2, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från ett monument i Skillingaryd skapat i elektricitetens ungdom år 1911, för mer än 104 år sedan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av december anno 2015.

Genomsläppsröret vid det öppna vattenfallet är borttaget och ligger nu och vilar vid ”infarten” till Fågelfors kraftstation.

Är det en gammal tub till ett annat kraftverk eller är det möjligen resterna av en gammal industriskorsten, hursomhelst, hoppas att den inte blir liggande.

Ny grind och nylagd väg in till kraftstationen, förbi luckorna där vattnet forsar ner till turbinerna som ligger cirka 50 meter till vänster utanför bilden.

Här ska det också renoveras men först under första halvåret 2016.

Det gamla vattenfallet är åter helöppet för de vattenmassor som ibland måste släppas förbi turbinerna vid högvatten.

Förhoppningsvis kommer den mer än 104 år gamla dammvallen inte längre att riskera att brista utan de 1000-tals ton sprängsten som lagts på plats under hösten år 2015 kommer att hålla emot kraften av de vattenmassor som lagras från Lagan uppströms.

Den lilla sjön nedom det öppna vattenfallet och området där omkring ser idag inte speciellt vackra ut från denna vinkel men förhoppningsvis blir det uppstädat och återställt i ett bättre skick.

Det är en imponerande mängd sprängsten som deponerats söder om dammvallen för att förstärka området mot vattentrycket.

Bilden är tagen från det öppna vattenfallet mot öster och Skillingaryds skjutfält och man kan tydligt se var gränserna går mot militärt område.

När växtligheten fått återta området kommer det återigen att bli vackert vid Fågelforsdammen, och i stenskravlet hittar kanske stenskvättan, buskskvättan och forsärlan en möjlighet att häcka.

Turbinhuset till vänster på bilden och den vackra före detta tallkullen rakt fram på bilden vilken numera är ett minne blott.

Om några år har naturen återtagit mycket av det som gått förlorat vid den nödvändiga renoveringen av området under åren 2015-2016.

Bara ett knappt stenkast från turbinhuset ligger ett numera icke förskönade objekt, vänligen ta bort eller renovera!

Uppmaningen ska gå till de militära myndigheterna som äger både marken och skjulet.

Skylten säger följande, citat;

Renovering av Fågelfors Vattenkraftstation.

Under perioden hösten 2015 – hösten 2016 kommer Fågelfors kraftstation att renoveras i två etapper.

Etapp 1 – hösten 2015 Dammen förses med tyckbank. Detta innebär att vi kommer att förstärka nuvarande dammkropp med c:a 4000 ton sten som läggs på dammens nersida/utsida.

Etapp 2 – hösten 2016 Byte av dammens intag och utskovsdelar, luckor m.m.

Målsättningen är att området kan hållas öppet under byggtiden, vi måste dock göra alla uppmärksamma på att undvika området under tider då maskinarbeten pågår och att vara extra noga med att inte beträda områden som spärrats av. Barn på området endast i målsmans sällskap.

Efter projektet kommer nuvarande promenadstigar att återställas, med fungerande belysning.

Assman Ätran Kraft AB/Fågelfors Kraft AB

0321-531901

Bland vissna asplöv, ”Populus tremula”, och praktstjärnmossa, ”Plagiomnium undulatum”, växer fortfarande en liten restpopulation av den vackra blåsippan, ”Hepatica nobilis”, kanske kommer den tillbaka när ljusmängden, tack vare avverkningen, åter ökar.

”Blommar wårtid i första käldraget wid Björkens rödaktiga och Aspens grå blommors framkomst, då Norssen leker, gräsen börja framskjuta, och Annandags-frossor yppa sig.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Vinterns ständige följeslagare i den lilla sjön och utmed den gamla åfåran är strömstaren, ”Cinclus cinclus”, och visst är det med en viss komik man kan konstatera att denna vackra fågel finns på en plats där man bara något hundratal meter bort via turbiner genom rinnade vatten frambringar elektricitet, eller ström, om man så vill, men man måste naturligtvis skilja på ström av elektroner och ström av vatten.

Idag var strömstaren ovanlig orädd i den gamla åfåran och här är jag bara några tiotals meter bort, notera den vita blinkhinnan som skyddar strömstarens öga.

Som ett litet gyllenbrunt skärmtak över strömstarens rygg växer en bävermussling, ”Lentinellus castoreus”.

Små bruna svampar ska man egentligen försöka hoppa över men jag provar och påstår att arten heter rostnavling, ”Xeromphalina campanella”.

Om det nu är en rostnavling, ”Xeromphalina campanella”, så ska den, precis som här, växa på genommurken ved och den kan hittas både på våren och på hösten.

Släktnamnet ”Xeromphalina” betyder torr och navlad, och artnamnet ”campanella” betyder klocklik, och arten räknas som mindre vanlig.

Det växer rikligt med sammetsskinn, ”Stereum subtomentosum” på den liggande klibbalsveden utmed den gamla åfåran vid denna tid på året.

Arten sammetsskinn, ”Stereum subtomentosum”, kallades förr för det klart gulligare namnet sammetsöron.

Bildens lysticka, ”Hapalopilus rutilans”, ingår i ett släkte som reagerar med ammoniak och/eller kaliumhydroxid.

Att olika svamparter kan ge olika färgreaktioner tillsammans med olika kemikalier, makroskopiskt såväl som mikroskopiskt, är välkänt bland svampkännare och används ofta för att identifiera dessa arter.

Ticksläktet ”Hapalopilus” innehåller för övrigt tre olika arter, saffransticka, ”Hapalopilus croceus”, bildens lysticka, ”Hapalopilus rutilans” samt laxticka, ”Hapalopilus salmonicolor”.

Dessa tre arter är även vad man kallar ”färgsvampar”, eftersom de kan användas för att färga garn.

Saffranstickan kan man ibland hitta på gamla ekar men den är mycket sällsynt och har därför blivit fridlyst, vilket betyder att man inte får plocka bort fruktkroppen. Arten är en stor saffransgul, oftast hattbildande, ticka som vanligen blir omkring två decimeter bred och ger en starkt, röd reaktion med kaliumhydroxid men inte fullt så stark med ammoniak.

Lystickan växer på olika substrat, som björk, hassel, rönn och oxel och svampen är brun, hattbildande och ganska liten, oftast bara några centimeter men de kan bli upp emot en decimeter. Detta är den bästa av färgsvamparna i släktet, den ger en starkt lila färg om man sätter till ett par droppar ammoniak i färgbadet. Ett sätt att känna igen lysticka direkt i naturen är att ha med en flaska ammoniak och droppa på tickan, den svarar då med att bli starkt lila.

Laxtickan hittar man så gott som uteslutande på lågor av tall eller stockar i lite solöppna, exponerade lägen. Arten är resupinat, det vill säga tilltryckt till underlaget och som ung är svampen gul, men övergår senare i orange eller rosa och som gammal är den orange med lila inslag.

Lystickan, ”Hapalopilus rutilans, är en ganska kortlivad art där fruktkropparna är mellan 2-10 centimeter breda och upp till 3-4 centimeter tjocka vid basen, det vill säga, i snitt mer eller mindre trekantiga.

Hatten är jämnt färgad i kanelbruna till beigebruna nyanser och ovansida på unga exemplar är fint sammetsartad, men med tiden helt kal.

Köttet är mjukt och trådigt och betydligt tjockare än rörlagret samt ljust kanelbrunt till beigebrunt och färgas liksom hela svampen vackert violett i kontakt med lut, kaliumhydroxid, KOH, och ammoniak, NH3, vilket gjort att tickan kommit att användas vid svampfärgning.

Arten har för övrigt nyligen påvisats innehålla för oss människor starkt giftiga substanser, och bör därför absolut inte ätas.

Lystickan, ”Hapalopilus rutilans”, växer på lövved, bland annat hassel, rönn och björk samt finns i både slutna och halvöppna miljöer, vanligen på döda partier av stående träd, ibland också på grövre lågor.

Lystickan kan förväxlas med arter i släktet ”Inonotus”, men dessa har mörkare brunaktigt kött och oftast talrika borst, så kallade, setae, i hymeniet.

Detta gäller bland annat den på hassel vanliga altickan, ”Inonotus radiatus”, som finns rikligt inom området men den kemiska reaktionen hos lystickan med lut och ammoniak är en unik karaktär.

Apropå den lila färgreaktionen hos lystickan i kontakt med kaliumhydroxid, Lut, samt ammoniak, NH3, så kommer här lite fakta.

Vid rumstemperatur är ammoniak, NH3, en färglös gas med karakteristisk lukt och med lägre densitet än luft. Den är starkt slemhinneretande och i höga halter farlig. Redan vid koncentrationer av 0,01–0,02 % inträder märkbar irritation av ögon och andningsvägar, om man får ammoniak i ögonen bör man spola med rikliga mängder rent vatten.

Inandning av ammoniakgas kan, om den inte snabbt avbryts, medföra slemhinneskador i luftvägarna och bronkiolit, det vill säga, inflammation i luftrörens minsta förgreningar. Följden blir andningsbesvär med mera som kräver sjukhusbehandling och bestående lungskador kan uppstå.

I luften, oxideras ammoniak, NH3, till kväve, N, och vatten, H2O.

Luften vi andas består av 78 % kväve och 21 % syre samt mindre mängder ädelgas såsom helium, neon, argon, krypton och xenon samt gaserna koldioxid och ozon.

Ädelgaserna i luften utgör mindre än 1 %, koldioxid utgör cirka 0,035-0,40 % av luftens innehåll men detta ökar samt den trevärda syremolekylen ozon med cirka en tiotusendels procent av luftens totala innehåll, det vill säga 0,0001 %.

Även radon räknas som en ädelgas men den är radioaktiv och på grund av detta har den studerats mindre än de första fem medlemmarna i gruppen. Dessutom finns en syntetisk medlem av gruppen ädelgaser, det vill säga, ununoktium, Uuo, eller helt enkelt grundämne 118 i det periodiska systemet.

Förslag på ett mer ”personligt namn” diskuteras fortfarande och olika förslag förligger, såsom ghiorsium, Gh, efter fysikern Albert Ghiorso men några år senare, då de ryska upptäckarna meddelade sin syntes år 2006, spred sig rykten om att de planerade att uppkalla grundämnet till dubnadium efter den plats där det upptäcktes nämligen den ryska staden Dubna, men av detta blev intet då detta namn var väldigt likt det 105:e grundämnet, dubnium, som också var döpt efter staden Dubna i oblastet Moskva.

Emellertid meddelade chefen för det ryska institutet, under en intervju med en rysk tidning, att forskarlaget övervägde två namn för det nya grundämnet, flyorium för att hedra fysikern Georgy Flyorov och moskovium efter Moskva oblast, där staden Dubna ligger.

Kaliumhydroxid, KOH, framställs liksom natriumhydroxid, NaOH, genom klor–alkaliprocessen, och används för tillverkning av exempelvis såpa, som är kaliumsalter av fettsyror.

Eftersom kaliumjonen är mindre hydratiserad än natriumjonen i vattenlösning, det vill säga, är mindre till storlek, har kaliumjonen större konduktivitet, det vill säga, elektrisk ledningsförmåga, än natriumjonen.

Kaliumhydroxid används som katalysator vid framställning av biodiesel och biogaser, som fuktabsorberare vid bland annat framställning av papper, i såpa och som förhöjare av pH-värdet i sura jordar.

Ett av de största användningsområdena är i alkaliska batterier där den fungerar som elektrolyt men kaliumhydroxid kan också användas som propplösare i avlopp eller i fosfatfria tvättmedel.

Kaliumhydroxid används även vid blötläggning av oliver eller för att på kemiskt vis skala till exempel apelsiner samt när man blötlägger lutfisk och har i livsmedelssammanhang E-nummer E 525.

Avslutningsbilden blir på en för mig något märkligt färgad och formad fnösketicka, eller är det kanske en eldticka.