Förändringens tid vid Fågelforsdammen

Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 7
Förändringens tid vid Fågelforsdammen, del 7, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder från ett monument i Skillingaryd skapat i industrialismens barndom i slutet av 1600-talet, för mer än 325 år sedan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och foto Erling Hjert, Skillingaryd, i mitten av juni anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Götaströms bruk stiger åter upp ur Lagans mörka vatten under den sena sommaren och tidiga hösten år 2016 då Fågelforsdammen ska tömmas för reparation av dammluckorna vid Fågelfors kraftstation.

Missa inte detta tillfälle i tiden ety förra gången denna industrihistoria såg dagen ljus var för 51 år sedan, år 1965, vilket då förevigades av en av Skillingaryds stora fotografer vid namn Erling Hjert.

Götaströms järnbruk lades definitivt ner kring sekelskiftet 1800-1900-talet efter en tvåhundraårig historia och så sent som i slutet av 1890-talet fanns alltså bildernas byggnader och anläggningar intakta.

På dessa cirka 120 år har denna miljö totalt gått förlorad och det finns över huvud taget ingenting av värde för ögat kvar att se.

Framflyttningen av det svenska stormaktsväldets positioner under 1600-talet fordrade tillgång på järn i riklig mängd. Järn behövdes som råvara för bland annat en växande vapenproduktion.

Detta gällde inte bara Sverige och den svenska järnexporten utvecklades snabbt. Vid 1700-talets mitt tillverkades mer än en tredjedel av världens tackjärn i Sverige och det var framför allt stångjärnssmidet som utvecklades raskt.

I nutidens Vaggeryds kommun grundades då tre stycken järnbruk, Götafors, Götaström och Eckersholm och inte långt därifrån byggdes hammare i både Hörle och Ohsbruk i nuvarande Värnamo kommun.

Förutsättningarna var överallt desamma nämligen tillgång till vattenkraft och riklig tillgång på skog för kolning medan tackjärnet kom från Tabergs bergslags många hyttor och år 1695 försörjde bergslaget inte mindre än 16 hamrar i länet.

Det var genom investeringar av borgare i Jönköping som både Götaström och Götafors fick sina hamrar och redan något årtionde innan dessa båda bruk byggdes ut från 1670-talet och framåt hade Jönköpingskapital investerats i Eckersholm.

Anläggningarna i bland annat Hörle och Ohsbruk var däremot en följd av holländaren Justus Baaks penningplaceringar.

Götaström och Götafors var från början avsett att bli ett bruk men genom en fejd mellan två borgarsläkter från Jönköping blev det två.

Borgmästaren där, Peder Gudmundsson, senare adlad till Strömberg, ägde Bratteborg till vars ägor hörde fallet vid Götafors och efter hans död utarrenderades hans efterlevande fallet till befallningsmannen i Tveta härad Peter Drufwa, vilken fick privilegium att där uppföra en hammarsmedja, året var då 1672.

Dåliga affärer tvingade emellertid honom att avstå Götafors till Jönköpingsborgaren Peder Håkansson, som sedan år 1663 redan ägde Eckersholms bruk.

När Drufwas ursprungliga arrendekontrakt löpte ut år 1684 uppstod tvisten mellan de båda borgarsläkterna.

Peder Gudmundsson Strömbergs ättlingar ville då själv utnyttja fallet vid Götafors men Peder Håkansson som redan hade en hammare där ville ha den kvar även i fortsättningen varvid en åttaårig rättsprocess vidtog.

Göta hovrätt fastställde år 1688 ättlingarna Strömbergs rätt till fallet men därmed var det inte fritt fram att utnyttja vattenkraften till smide.

Det privilegiet tillhörde fortfarande Peder Håkansson och hans söner och detta fastslog Bergskollegium två år senare, då en begäran från Strömbergs ättlingar att få uppföra en hammare vid fallet avslogs.

Tillgången på tackjärn räckte enligt Bergskollegium endast till en hammare i trakten och eftersom Peder Håkansson och hans ättlingar hade kunnandet och hade inlöst kronans tiondejärn borde privilegiet ligga kvar där.

Det faktum att Peder Håkanssons son Lars Riddermark efter hovrättens utslag år 1688 helt sonika hade monterat ner hammaren och flyttat den till en plats fem kilometer nedströms Lagan, vid nuvarande Götaström, var visserligen inte helt enligt gällande förordningar men förseelsen bedömdes milt.

Bergskollegium utdömde ett mindre bötesbelopp, men driften fick fortsätta på den nya platsen.

Utan hänsyn till Bergskollegiums avslag år 1690 på begäran att få bygga en hammare vid Götafors sedan Strömbergs ättlingar tillerkänts äganderätten över fallet satte man igång att bygga inte bara en hammare utan även en masugn.

När den senare år 1692 stod klar att blåsas för första gången drev man igenom ett privilegiebrev och Bergskollegium svängde trots Lars Riddermarks protester.

Det var inte oro för konkurrens när produktionen skulle avsättas som låg bakom tvisten för efterfrågan var stor och försäljningen knappast något problem.

Tvisten gällde snarast vem som skulle ha rätten att utnyttja vad som upplevdes som begränsade råvarutillgångar och då kanske man i första hand inte tänkte på tillgång på tackjärn utan tillgång på skog.

Det gick nämligen åt stora mängder träkol vid stångjärnssmidet och processhandlingarna bär vittne om väldiga arealer uthuggna skogar.

Det var inför risken att bli utan träkol till sin hammare en halvmil söder om Götafors som Lars Riddermark så intensivt motsatte sig att det skulle uppföras en sådan även där.

Motståndet blev inte mindre av äganderätten till hammaren i Eckersholm en mil norr om Götafors och tre hammare längs en så kort sträcka av Lagan innebar en hård konkurrens om skogen.

Det var endast genom att uppbåda bönderna i socknarna runt Götafors att inför bergsfogden intyga att skogen skulle räcka, som Strömbergs ättlingar fick Bergskollegium att ge sitt tillstånd.

Att bönderna ställde upp bakom kravet på en tredje hammare var knappast svårt att förstå för som ägare till skogen kunde de se fram emot högre priser om konkurrensen om råvaran ökade.

Götaströms bruk anlades år 1689 på skatterusthållets Bohult och dess ägor sedan det flyttats från Götafors och med flyttningen följde det nödvändiga statliga tillståndet eller privilegiet från år 1672 som först gällde för Götafors.

Privilegiet bekräftades åter av Bergskollegium år 1690 men nu gällde det alltså för Götaström.

Götafors fick sitt statliga igångsättningstillstånd år 1692 och då hade man där byggt både hammare och masugn, tillståndet kom så att säga i efterhand.

Synonymt med namnen Götafors och Götaström användes också beteckningarna Norra bruk respektive Södra bruk men Götaström kallades ibland också Bohults hammare.

På 1730-talet övergick Götaströms järnbruk i släkten von Scheeles ägo där stamfadern var av pommersk köpmansläkt och efterföljarna blev ämbetsmän.

Med den tredje ägaren i släkten, Adolf Fredrik von Scheele, som år 1799 övertog Götaströms järnbruk efter fadern, hade i likhet med utvecklingen på många andra svenska bruk Götaström definitivt fått en ny ägartyp, det vill säga brukspatronen.

Adolf Fredrik von Scheele ägde förutom Götaström också bland annat Eckersholm men han hade också flera gods med jordbruk i Småland.

Från 1730-talet omfattade privilegiet för Götaströms bruk 300 skeppund stångjärn, 1 skeppund motsvarar ungefär 140 kilogram men siffran varierade, vilket innebar en produktionskapacitet på drygt 40 ton per år.

Den huvudsakliga avsättningen var de skånska städerna, varifrån en stor del exporterades ut i Europa.

År 1717 bestämdes efter syn av bergmästaren att Götaströms kollag skulle utgöras av följande hemman.

Tofteryds socken: Bohult, Skillingaryd, Mölnarp, Foglabäck, Båramo, Alshult, Frostås, Appelås, Elgamo, Boglös, Norra och Södra Linneryd, Hultsgärde, Stora Hässlehult och Holma.

Åkers socken: Elgebo, Häradsköp, Åker, Stora och Lilla Föreberg, Äddebo, Starrike Östergård och Västergård, Gölgås, Linnås, Pålskog, Stenhestra, Mörkebo och Grytås.

Den sammanlagda arealen av detta kollag var av storleksordningen 10 000 tunnland sedan impedimenten borträknats.

Men vilka hemman som verkligen skulle tillhöra Götaströms kollag var trots detta beslut år 1717 inte oomtvistat.

Bland annat gjorde Hörle bruk anspråk på vissa områden men år 1794 träffades en förlikning mellan de båda bruken och Götaström avstod från köpkolsrätten i Frostås, Mölnarp, Norra och Södra Linneryd och Hultsgärde i Tofteryds socken samt Elgebo, Åkers prästgård, Stora och Lilla Föreberg och Eddebo i Åkers socken.

På hela kollagets areal, eller rättare sagt den del av arealen som ej användes för husbehov, blev det 27 600 tunnor kol.

Kolet mättes i ett rymdmått som varierade från område till område och även över tid och i likhet med skeppunden är det därför inte helt lätt att översätta den tidens mått till nutida, 12 tunnor träkol utgjorde en stig eller läster och en vanlig siffra när måttet skall översättas är 19.8 hektoliter per läster.

De 27 600 tunnorna årligt träkol som Götaströms kollag maximalt kunde leverera till bruket kan alltså uttryckas som 2 300 läster eller ungefär 46 000 hektoliter eller 4 600 000 liter kol.

I mitten av 1800-talet hade stångjärnshamrarna dock spelat ut sin roll då de saknade varje möjlighet att konkurrera med götstålsmetoden som möjliggjorde stålproduktion i en helt annan skala än man tidigare varit van vid och strukturrationaliseringen, eller bruksdöden som den kallades, satte in på allvar.

I ett tidningsklipp från år 1873 är detta belysande, citat:

”Denna vinter är för trakten och dess inbyggare, som till större delen lefva på körslor till bruken, lika svår som ett missväxtår; också är kolprisen uppjagade till en förut här okänd höjd, nemligen till minst 7 riksdaler per läst; under den betalningen förut var 2 riksdaler, 2:50 å 3 rdr. Detta gör att de arma kreaturen få mera än de tåla, släpa fram kolryssarne på hjuldon till bruken, hvilka dock på detta sätt nog få en del av det erforderliga kolförrådet.”

Det ekonomiska inflytandet på omgivningen från Götaströms järnbruk framgår inte minst av det faktum att i Skillingaryd vid sekelskiftet fanns mer än 20 smedjor, många av dem vagnsmedjor.

En stor del av axlarna och annat tyngre material kom under 1800-talet från Götaström och ur de många smedjorna som var karaktäristiska inte bara för Skillingaryds lilla tätort utan även för Tofteryds, Byarums och Åkers socknar utvecklades senare tiders småföretagaranda.

Ur det hantverksmässiga vagnsmidet växte sedermera industrier som Thulins vagnfabrik fram.

Götaström järnbruk var jämfört med andra hammare i Götaland litet men att Götaström drevs i liten skala innebar inte att det var olönsamt.

Ägarförhållandena under 1700-talet och första hälften av 1800-talet var stabila och endast två släkten figurerar under denna tid som ägare.

Det var som redan nämnts släkten von Scheele under åren 1733 till 1809 och släkten Sjögren under åren 1809 till 1855 och därefter upplevde bruket något av en storhetstid fram till år 1872 genom Th Brovall då en expansiv fas kännetecknade bruket.

Problemen för Götaström kom först efter år 1875 men problemen var på intet sätt specifika för Götaström utan hade sin bakgrund i den nyss nämnda och väldiga strukturrationalisering som svensk järnhantering genomgick under senare hälften av 1800-talet.

Problemen accentuerades dessutom av den långdragna internationella lågkonjunkturen under samma tid.

För Götaström varade den nedåtgående fasen ett tjugotal år och denna fas kännetecknades av låg kontinuitet i ägarförhållandena då bruket bytte ägare såväl år 1882 som år 1887, år 1890 och år 1893.

Affärsmetoderna vid dessa byten följde inte alltid vanlig hederlighet och föreskriven etik, så gick till exempel köpet år 1890 tillbaka sedan köparen i en långt utdragen rättstvist kunnat påvisa att han av säljaren bibringats uppfattningen att betydligt större skogstillgångar hörde till bruket än vad som faktiskt var fallet i verkligheten.

Symptomatiskt för situationen under dessa år var att när den stora herrgårdsbyggnaden brann ner en natt hösten år 1888 efter festligheter där kvällen innan gick ryktet snabbt och spreds att branden varit anlagd.

Motivet skulle ha varit att ägaren ville få ut försäkringspengar men vilken grund ryktet hade torde inte gått att bevisa.

Mitt i denna nedgångsfas placerades engelskt kapital i Götaström då engelsmannen L V Shirley köpte bruket år 1882 för skogens skull som efter detta köp helt avverkades och skeppades till England.

Stenkolet var på denna tid en väsentlig bas för hela industrialiseringsprocessen i England och i gruvgångarna behövdes stöttor för att förhindra att gångarna störtade in och detta bidrog till Englands stora virkesbehov, vilket detta land själv inte kunde tillgodose.

Det var detta behov som styrde köpet av Götaström och inte alls någon tro på att stångjärnstillverkningen skulle gå att göra lönsam igen.

Det på denna tid underutvecklade Sverige exploaterades på en av sina förnämligaste råvaror för att dessa skulle vidareförädlas i ett annat och industriellt mer utvecklat land som England då var.

Vid Dulebäcksfallet anlades vid denna tid en såg med inte mindre än 10 klingor för att ta hand om stockarna från Götaström och från sågen anlades dessutom ett stickspår för att möjliggöra snabb lastning av virket.

Belysande är att det var med engelskt kapital som Halmstad-Nässjö Järnväg byggdes och den var år 1880 klar på sträckan mellan Halmstad-Hok och år 1882 klar i sin helhet till Nässjö.

En järnväg från hamnstaden Halmstad till det skogrika Småland kunde förstås bara ha ett syfte, det var som transportled för skogsråvara från råvaruområdet kring Götaström som järnvägen kom till.

Bland intressenterna i Götaströms bruk under denna engelska period nämns förutom Shirley även J E Billup som svarade för järnvägsbygget på sträckan Värnamo-Hok samt ytterligare en engelsman, Emus, bosatt i just Halmstad.

Den engelska perioden blev kort och efter fem år sålde Shirley och hans medintressenter bruket.

När nu skogsråvaran, som enda egentliga tillgång av värde för Götaström, var slut inleddes vad som skulle kunna karaktäriseras som själva dödsryckningarna och denna fas varade i sex år fram till år 1893 då staten, som redan nämnts, köpte bruket för att använda marken till ett artilleriskjutfält.

Visserligen fortsatte hamrarna att slå ännu några år, men i praktiken var bruket dött och de sista årens smide skedde för övrigt på smedernas eget initiativ med efternamn som Ousbeck och Toursi, vallonsmeder från dagens Belgien.

När man läser skildringar om hur det såg ut öster om Lagan då militären år 1893 övertog Götaström för att använda marken till ett nytt artilleriskjutfält, för det av riksdagen år 1892 beslutade Smålands Artilleriregemente, A 6, förstår man att området var ett totalt kalhygge, det vill säga, en period av hänsynslös skövling av skogen hade skett.

Än i dag ser stora delar av området likadant ut och från till exempel trakten av Spännberget består utsikten av ljunghed och just inget annat och så sent som för ungefär 135 år sedan växte där en storskog med framför allt tall.

Kvar av denna skog var vid artilleristernas ankomst endast tallstubbar i ett näst intill oändligt antal och ett röjningsarbete av dessa tallstubbar startades för att göra terrängen framkomlig.

Stubbarna blev sedan råvara för ett tjärbränneri vid åbron i Östanå, där gamla Tofterydsvägen gick över Lagan, och tjäran som framställdes såldes bland annat till England för att användas till impregnering av flottans tågvirke.

Idag är ljungheden på Skillingaryds skjutfält ett eldorado för den biologiska mångfalden och samtidigt klassat som ett bevaransvärt Natura 2000-område.

Handelsmannen Per Johan Christoffersson i Skillingaryd köpte bruket av de engelska exploatörerna år 1887 för 22 000 kronor men han insåg snart den dåliga affären och år 1890 försökte han byta bort det mot gästgivare Carl Anderssons fastighet i Hedemora men för att få igenom affären tvingades han att ge en felaktig bild av brukets skogstillgångar.

Det var när Andersson började avverka skog på nämndemannagården i Bohult som det rätta förhållandet uppdagades och efter en utdragen rättegång gick, som redan nämnts, köpet sålunda tillbaka.

År 1893 hade Per Johan Christoffersson bättre tur då han hittade då en spekulant i Kronan eller staten som ville använda egendomen i helt andra syften än tidigare.

Kronan betalade ett helt annat pris än Per Johan Christoffersson annars kunnat få ut och köpeskillingen på 44 000 kronor skall då jämföras med de 22 000 han betalat sex år tidigare.

Trots allt blev alltså affären till slut god för den siste ägaren Per Johan Christoffersson som några år senare emigrerade och dog i Nya Zeeland år 1936.

Uppenbarligen var han då en ganska välbärgad man, vilket en större donation till hemförsamlingens kyrka i Hjälmseryd vittnar om.

Götafors och Ohsbruk visar dock på möjligheter att även fortsättningsvis ta vara på den specifika bruksmiljön och den arbetarstam som fanns kvar på platsen.

På båda dessa ställen ersattes järnbruken av massafabriker eftersom massatillverkningen från 1890-talet visat sig vara en mycket god framtidsnäring.

För Götaströms järnbruk fanns inte den möjligheten då militären var nya ägare till stora delar av området och bruket försvann.