FN-kamrater stödjer varandra

Fredsbaskrarna. Från vänster; Ronald, Tommy, Douglas, Janne och Dan

Janne Runesson från Lanna tjänstgjorde i Sinaiöknen på 70-talet och Libanon på 80-talet. Janne var elektriker, vaktsoldat och alltiallo. Totalt har han haft utlandstjänst i två år och två månader.

Från Värmeshult utanför Bor bor Ronald Eskilsson. Han är en välkänd tidigare chaufför inom ambulansen och kioskägare i Värnamo. Han har, liksom Janne, varit i både Libanon och Sinaiöknen på FN-tjänst.

– Under 80-talet var jag i Libanon där jag jobbade inom ambulansen och var chaufför på FN-sjukhuset. Jag var med under första styrkan i Bosnien på 90-talet, där vi rekapitulerade och stannade till nästkommande styrka och då blev tjänstgöringen ett år. Det beror på familjesituationen hur länge man kan och vill stanna utomlands. När jag friade till hustrun så lade jag in en passus att jag skulle få åka ut en gång till och det fick jag. Mina tre barn var inte jättesmå när jag var i Bosnien, berättar Ronald från Värmeshult.

I den gamla intendentbostaden vid Östra Lägret i Skillingaryd träffar vi även Douglas Gustafsson från Värnamo som varit skyddssoldat och bilförare i Sinai och Dan Stenberg, Värnamo, som arbetat som lastbilschaufför i Libanon.

– Jag fick vara utomlands sju månader istället för sex månader på grund av Bosnien, då vi fick vänta en liten stund innan vi fick åka hem. Jag ångrar idag att jag inte var på fler missioner. När man kommer hem så händer det inte så mycket, då tycker jag att man lika gärna kunde vara kvar utomlands och vara en hjälpande hand. Hade det inte varit för familjen så hade jag åkt på fler, säger Dan Stenberg.

Thomas Roos från Borås har haft mission i Sinai, Libanon och Somalia, totalt har han jobbat två år utomlands.

– När man söker utlandstjänst förr fick man gå till arbetsförmedlingen och hämta en gul blankett. Allt man gjort fylldes i den blanketten och man var tvungen att ha 10, 7, 7 i betyg. Idag är det ändrade ansökningsförfarande. En period ville man ha en hel styrka och bara nya rekryter, men då försvinner livserfarenheten så en blandning av alla åldrar och erfarenhet är nog det bästa, säger Ronald och berättar att en mission är normalt sex månader.

– Ingen av oss har kommit hem efter en mission och varit likadan som när vi åkte. Vi har blivit tvungna att ta tillvara på oss själva och blev vuxna snabbt. Vissa missioner kan vara lugna, men BA01 på Cypern och Libanon var tuffa månader. Man vet inte när man söker hur missionen kan bli, berättar Douglas som även berättar att det kan vara tufft för de yngre.

Dan Stenberg berättar att ingen av de runt kaffebordet är några supersoldater. Vissa tål mer, alla är olika och det är både en styrka och fördel mentalt. Och det var så det började. Med kamratstödet på 80-talet.

– Förr när man kom hem lämnade man bara in grejerna och sa hej då. Det var ingen som tänkte att det krävs mycket mer efterarbete och man behöver ta hand om varandra när man kommit hem. Danmark och Norge låg långt före oss i efterarbetet. I Kongsvinger i Norge fanns en anläggning dit man kunde komma och prata med likasinnade. Det är viktigt att få prata med någon som lyssnar, det är ingen där hemma som orkar höra min historia för 150;e gången, säger Ronald.

– Man vill berätta vad man varit med om och vissa av oss har varit ute fler än en gång och upplevt olika. Idag finns telefonstöd och ett traumacenter i Uppsala, men förr, när vi kom hem, fanns inget. Därför blev vår kamratförening så viktig, berättar Dan Stenberg.

– Grunden i oss allihopa är bra kamratskap. Vi är äventyrliga av oss och vill samtidigt göra en humanitär insats för andra. En FN-styrka brukar man säga vara en ”stötdämpare”, vi är på plats för att hålla isär. Vi bodde i amerikanska armétält i Sinaiöken under de första tre månaderna i vår mission. Skulle man gå och kasta vatten så var det ett pvc-rör som var nergrävt i sanden, vid behov av nummer två hade man grävt ner ett 200 liters fat, men det var helt öppet så man satt och kikade på den israeliska missionen samtidigt. Duschen var också speciell, då det var en vattenvärmare som drogs med bensin. Den skulle stängas av på kvällen, annars droppade det ur bensinkranen. En gång glömdes detta och hela vattenvärmaren sprängdes och mina ögonbryn blev ett minne blott. Det glömmer jag aldrig. Vi hade inga kockar, utan fick hjälpas åt att laga mat. När det var sommarmission, i ett 52-gradig öken, var man tvungen att dricka 11 liter vatten minst om dagen. Sedan åkte man på ”Gällamage”, vår diarré här hemma jämförs med förstoppningsymtom där nere, berättar Ronald och ler åt sina minnen.

Vid fikabordet i Intendentbostaden på Östra lägret går historierna och minnen samman och alla berättar om sina upplevelser under och efter sina missioner.

– Under fredsframtvingande uppdrag, som i Bosnien, skulle vi bara hålla upp den blå flaggan. Man blir inte riktigt populär från någon av sidorna, men alla gjorde ett fantastiskt jobb tillsammans, avrundar Dan Stenberg.

Fotnot; Hur kamratföreningen bildades och hur den ser ut idag, och vad det arbetas med i Intendentbostaden i Skillingaryd, finns att läsa i del 2.

Det som inte fanns när våra veteranerna, vi träffar i Skillingaryd, var borta på utlandstjänst var barnböckerna som idag finns tillgängliga för familjen som är hemma. ”När jag lånar ut min pappa till Landet Osams” är en bok för familjer med barn i åldern 2 – 9 år. Boken är uppbyggd kring igenkänning och syftar till att skapa trygghet om att barn och föräldrar snart ska ses igen.

”Min pappa är nästan alltid hemma. Utom när han jobbar. Och ibland jobbar han jättelänge. Länge som en hel dag. Ibland länge som en miljon dagar. Tänk om jag bakade en kaka för varje dag som pappa är borta. Ibland blir det ett helt berg med kakor och ibland bara en enda liten kaka. Varför måste pappa vara borta så länge ibland?”

En ifyllnadsbok finns för familjen där det är familjen som är författare och bestämmer vad som ska stå i den. Ifyllnadsboken är indelad i tre delar där den första handlar om tiden innan soldaten far iväg, andra delen om tiden soldaten är borta och i sista delen om när soldaten kommer hem till familjen igen. I ett av uppslagen kan man få tips om vad man kan få skicka till varandra vilket är bland annat; dikter, en hårlock, kort, vackert godispapper, fotografier och teckningar. Det som inte är lämpligt att skicka till mamma eller pappa som har utlandstjänst beskrivs vara; Tant Ruts gräddtårta, extra krut eller lillasysterns napp….