Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 3

Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 3
Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 3, en natur- och kulturkrönika i 22 bilder om en viktig del av den blivande Natur- och kulturled Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juni anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Vi befinner oss nu cirka 250 meter nedströms det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen, eller om ni så vill, bara ungefär 25 meter uppströms Abbottens bro i Lagans gamla åfåra, vilket är en del av Munkaleden.

Här kan man se en mer eller mindre naturlig avsmalning av Lagans fåra, kanske skapad av människor för att driva en kvarn.

Det är också i dessa trakter som den vackra kungsfiskaren ibland håller till och här fick jag för ett antal år sedan, närmare bestämt i januari år 2008, se denna fågel på bara några meters avstånd, läs gärna min krönika om detta möte under rubriken ”Kungsfiskaren vid Fågelforsdammen i Skillingaryd”, http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2008/vidfagelforsdammen.html.

Kanske låg här den gamla kvarnmiljön, Bohulte Kvarnfors, som omnämns redan år 1745, och som var just en kvarn i Lagans gamla åfåra.

Till vänster på bilden, det vill säga åt norr, ligger en ö som förmodligen är en avgrävd udde snarare än en naturlig ö.

Bilden visar en bild, tagen från norr åt söder, av åbottnen som kan vara rester av en fördämning för att kunna leda åvattnet till ett vattenhjul för att få kraft till Bohulte Kvarns malande stenar.

Vrider man sitt huvud bara något åt vänster från förra bilden, det är nämligen samma lutande gran i bakgrunden, ser man denna fördjupning av ån, likt en mindre fördämning, nu dock utan dämme.

Ytterligare något åt vänster med huvudet ser man denna vy som verkligen påminner om en djuphåla, en damm, där en grävd kanal går in i vänster bildkant för att göra en udde till en ö.

Här börjar den cirka 30 meter långa och grävda kanalen vars vatten en gång i tiden drev ett vattenhjul som i sin tur drev kvarnens malande stenar.

Bilden visar kanalen från öster till väster och i slutet av raksträckan svänger kanalen kraftigt åt vänster eller åt sydväst för att där åter ansluta i den gamla åfåran.

Här är det återigen den grävda kanalen man ser fast nu från väster åt öster och frågan blir då om själva kvarnen eller kvarnhjulsfästet fanns på ön till höger på bilden.

Här ser man, om än något otydligt på grund av den frodiga vegetationen, ön i sin helhet med den nästan 90-gradiga svängen tillbaka ut till den gamla åfåran.

Området är för övrigt mycket ovanligt för våra trakter då det är en mindre klibbalssumpskog likt Labbramsängen i Rydaholm och den likaledes mindre klibbalssumpskogen vid Fenix i Vaggeryd.

Se min krönika ”Labbramsängen, ett naturreservat sydväst om Rydaholm”, https://skillingaryd.nu/blog/2016/05/07/labbramsangen-ett-naturreservat-sydvast-om-rydaholm/.

Alsumpskogen är en naturtyp som måste bevaras tack vare den unika och rika biologiska mångfalden och likaledes rara förekomst lokalt i våra trakter och regionalt i Småland.

Här ser man inloppet till den grävda kanalen som då förmodligen drev vattenhjulet vid Bohulte kvarnfors eller Järva kvarn, en historia som går tillbaka till år 1745.

Järva kvarn kan vara samma kvarn som också benämns Bohulte Kvarnfors, och som med andra ord ligger cirka 25 meter uppströms dagens Abboten bro i Lagans gamla åfåra, söder om Fågelforsdammen i Skillingaryd, eller om man så vill, cirka 250 meter nedströms dagens dammvall och öppna vattenfall.

Naturlig sedimentation eller människokonstruktion, det är frågan att ställa sig när man ser inloppet till kanalen.

I samband med stenarna vid ön, vid den gamla kvarnen låg denna utterspillning full med fiskben, ett fynd som gjorde mig både glad och nöjd.

Utter, ”Lutra lutra”, är en art i familjen mårddjur som är mellan 50-100 centimeter lång, med 28-55 centimeter lång svans därtill, och med en vikt på mellan 317 kilogram.

Den har brun päls med gråvit haklapp, öronen är små, nosen bred och svansen kraftig vid basen och därefter jämnt avsmalnande.

Arten lever vid vatten av olika slag, ofta åar och sjöar, i nästan hela Eurasien och Nordafrika och den livnär sig främst av fisk men tar också kräftdjur, groddjur, smådäggdjur och fåglar.

Utterhonan får mellan 1-5 ungar efter cirka 2 månaders dräktighet.

Läs gärna min krönika om den trafikdödade uttern som hittades i Hörle år 2010, ”Mötet, del 4, utter”, http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/utter-dog-vid-horle#more-2142.

”Ännu en gång har en utter trafikdödats i Lagans vattensystem, denna gång vid Hörle slott. Tidigt på morgonen tisdagen den 15 juni 2010 upptäcktes en utterhona liggande i vägkanten alldeles invid bron över Lagan i samhället Hörle, norr om Värnamo. Det var en ganska stor utterhona med frisk och fin päls samt vid gott hull. Hoppas bara att hon inte har små ungar som ligger och väntar på di någonstans i närheten”.

För ett antal år sedan trafikdödades ytterligare en utter utmed motorvägen söder om Klevshult alldeles invid bron över Lagan och vintern år 2009 sågs troliga utterspår utmed Movadsbäcken på Skillingaryds skjutfält, se min naturkrönika ”Spännande spår utmed en bäck, en naturkrönika i 7 bilder, den 8 februari 2009”, http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2009/utter.kanske.090210.html.

Inte luktade det viol, såsom lukten av en av min barndoms favorittablettaskar gjorde och som utterspillning uppenbarligen också ska göra, men det luktade heller inte direkt illa, utterspillning är det i alla fall.

I stora delar av Europa har utter gått starkt tillbaka sedan mitten av 1900-talet och orsakerna är bland annat PCB, som når uttern via näringskedjorna och leder till fortplantningsstörningar.

PCB är en organisk kemisk förening som innehåller klor och PCB är en engelsk förkortning för polyklorerade bifenyler.

Likt de flesta organiska klorföreningar är PCB ett miljögift för det är inget naturligt ämne utan framställdes första gången av kemister på 1920-talet och användes förr som tillsats i till exempel plast som mjukgörare, smörjolja, färg och självkopierande papper.

Det var först på 1960-talet som man upptäckte att PCB var skadligt för det bryts inte ner i naturen och finns därför nästan överallt.

PCB lagras till exempel i djurens fettvävnad och framför allt har djur som lever i vatten, till exempel utter, olika arter fiskar och sälar, blivit påverkade av detta giftiga ämne som stör deras fortplantningsförmåga.

I Sverige förbjöds år 1978 all ny användning av PCB men trots detta finns det fortfarande mycket PCB kvar i naturen.

Försurningen och kräftpesten har även minskat utterns födotillgång och reglering av vattendrag, ändrade jordbruksmetoder och människans ökande fritidsaktiviteter har också bidragit till tillbakagången.

På senare år har dock en viss ökning skett igen, och det fanns år 2004 cirka 1 700 uttrar i Sverige.

Man kan med andra ord märka en viss glädjande ljusning för uttern i Sverige numera samt i och med att man vet bättre hur man skall skydda stränderna så att de passar utter har det skett en rejäl ökning sedan mitten av 1990-talet.

Möjligen kan man förväxla utter med mink, men utter är ungefär dubbelt så stor och är aldrig så mörkt brun till svartbrun som de flesta naturligt färgade minkar brukar vara.

Bildens sotmätare, ”Odezia atrata”, är en svart fjäril med vita vingspetsar som helst flyger på dagen i soligt väder och dess larver äter olika flockblommiga växter, till exempel hundkäx, hundloka, ”Anthriscus sylvestris”. Lägg märke till det mycket stirrande lilla ögat, undrar vad den tänker.

Bilden visar den gamla åfåran vid djuphålan invid den grävda kanalen som skulle leda vatten till Järva kvarn eller Bohulte kvarnfors.

Mjölnare Järvs son, Erik Djärv, var för övrigt frisör i Skillingaryd från 30-talet fram till 60-talet.

Att det forsat vatten på platsen syns på åbottnen och kanalen har sin början i bildens nedre högra kant.

Platsen för dämmet vid Bohulte kvarn, Bohulte kvarnfors eller Järva kvarn tyder på en djuphåla uppströms dämmet och rester av dämmet i form av alla stenar syns på åbottnen samt naturligtvis en sedan länge förruttnad träpalissad eller träkonstruktion med en öppningsbar lucka.

Bilden är tagen från Abbottens bro och nedströms den gamla åfåran och det är här som vinterns gärdsmygar håller till tillsammans med strömstararna.

Fina vinterdagar på det nya året är luften ibland full av gärdsmygens och strömstarens härliga sång.

Även här strax nedströms Abbottens bro finns det fragment av klibbalssumpskog och på bilden ser man det vackra, renspolade och vittförgrenade klibbalsrötterna.

Klibbalen har en i huvudsak sydlig utbredning, men förekommer längs Östersjökusten ända upp i Bottenviken.

Arten växer företrädesvis på fuktiga växtplatser, oftast i kanten av sjöar och vattendrag eller som utmed Lagans gamla åfåra.

Klibbal dominerar också i så kallade alkärr som är en biologiskt artrik men försvinnande naturmiljö som bör skyddas.

Bilden som är tagen alldeles nedströms Abbottens bro visar de vackra klibbalsrötterna som bildar ett vackert virrvarr av mönster.

”Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet.

Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.”

Ur ”Flora Oeconomica” av Carl von Linné år 1749.

I den fuktiga och näringsrika miljön utmed den gamla åfårans åängar trivs också grodor som här får representeras av arten vanlig groda, ”Rana temporaria”.

Byar långt från Lagan hade slåtterängar nära vattnet och här på den lite fuktiga marken kunde man bärga hö som man tog hem till gården.

Man kunde också låta korna beta här efter slåttern och ibland odlade man till och med upp en del av dessa åängar.

Utmed Lagan fanns fordom ett antal platser där människor byggt sig en backstuga, det vill säga, ett bostadshus på ofri grund och en sådan plats är Öveken, Ödeveken eller Öaveken utmed den gamla åfåran som mina två avslutande bilder i denna krönika handlar om.

En plats som hyst människor och deras livsöden i hundratals år, men som nu är helt öde, bara en stenhög från skorstenen och en torpskylt avslöjar den långa historien om Öveken som kanske tar avstamp redan i ett brev från år 1347 där det talas om Ödbyornauika, som kan avse Öveken.

Bara något hundratal meter nedströms Abbotten bro finner man resterna av backstugan Öveken, Ödeveken eller Öaveken, idag bara som en stenhög från skorstensmuren och en torpskylt.

Här har många av dagens Skillingarydsbor sina avlägsna rötter och platsen har varit bebodd sedan mitten av 1700-talet.

Här i historiens dimmor på åängen möter vi Annika Andersdotter och hennes make, soldaten Olof Strömqvist, samt deras fyra barn, Jonas eller Jon som föddes den 30 mars år 1748, Anders som föddes den 3 oktober år 1750, Petter som föddes år 1753 samt Sven som föddes år 1756.

Läs gärna min krönika, ”Öveken, ännu ett öde ställe, ännu en öde plats, endast minnen finns kvar, på adressen http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/oveken-annu-ett-ode-stalle-annu-en-ode-plats-endast-minnen-finns.

På platsen för torpet Öveken möter vi också Kari Månsadotter död av lungsot och begraven år 1758, pistol och flintlåssmed vid Jönköpings faktori, Mäster Jöns Apelqvist och hans hustru Ingeborg Jönsdotter samt son Elias Appelqvist som bodde här under åren 1764-1785, Jöns Nilsson med hustrun Kirstin och döttrarna Annika och Margareta under åren 1785-1787 och år 1788 möter vi rusthållaren Jon Mattesson med sin andra hustru Ingrid Arvidsdotter samt barnen i detta andra äktenskap Maja Lisa, Mattias, Abraham och Britta Stina.

År 1808 kom från torpet Hattut i norra Linneryd Johannes Svensson med andra hustrun Britta Helena Johansdotter med barnen Johan Peter, Maria och Lena.

Därefter verkade det som Ödeveken står obebott från år 1819 till år 1837 då Sven Johannesson med hustru Ingrid Jonasdotter samt barnen Carl Johan, Frans Oskar, Anders Magnus, Maja Lisa, Kristina, Johanna flytta in.

År 1863 flyttade smeden Johannes Magnusson-Sander och hans hustru Cajsa Svensdotter med barnen Johanna Johannesdotter, Jonas Johannesson-Sjölin samt smeddrängen Otto Isaksson hit från torpet Vasabroveken, se min krönika ”Movadsbäcken vid det gamla bostället Vasabroveken på Skillingaryds skjutfält”, http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/movadsbacken-vid-det-gamla-bostallet-vasabroveken.

Under åren 1873-1885 bodde här Gustaf Isaksson med hustru Anna Lisa Petersdotter och barnen Amanda Carolina, Per Johan och Anna Maria

Carl Johan Björklund med hustru Anna Matilda Johansdotter levde på Ödeveken mellan åren 1885-1888 då Per August Gustavsson med hustru Emma Lowisa Johansdotter med barnen Johan Frithiof, Gustaf Adolf, Carl Vitus, Anna Christina, Anna Cecilia Elisabet och Elna Ingrid Theresia flyttar in.

De sist boende på Ödeveken blev Karl Johannesson-Sjölin med hustru Anna Christina Andersdotter som bodde här under åren 1890-1892.

Idag finns här bara minnen kvar, och knappt det, för dessa håller också på att blekna bort i tidens allt tätare dimmor och vindlingar.