Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 1

Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 1
Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 1, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder om en viktig del av den blivande Natur- och kulturled Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juni anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

På den lilla trevliga skylten kan man bland annat läsa om Fågelfors och den hemska olycka som drabbade Anders Andersson år 1884 samt om att Lagans vattenkraft utnyttjats långt innan dagens kraftverksdamm byggdes år 1911.

På 1800-talet fanns här i området en kvarn och en såg som låg vid östra kanten av dagens Fågelforsdamm.

År 1884 hände så den mycket svåra olyckan vid sågen vid Fågelfors där Anders Johansson, född den 15 juni år 1862 i Vägabo mellan Slätthultet och Mörkebo, fick båda sina armar avsågade.

Anders hade vid tiden fått arbete på Skillingaryds Södergård och kom till sågen med ett lass stock och vid besöket fick han i en olyckshändelse båda sina armar avsågade av sågklingan, den vänstra strax ovanför armbågen och den högra vid handleden.

Han fick snabb hjälp på plats och skickades till lasarettet i Jönköping och överlevde på så sätt olyckan.

Om detta har jag skrivit i min krönika ”Tragedin vid Fågelforsdammen anno 1884”, https://skillingaryd.nu/blog/2016/01/09/tragedin-vid-fagelforsdammen-anno-1884/

Det finns en rik och varierad flora utmed dammvallen i söder och att botanisera här är en fröjd som jag ska be att få visa er delar av i denna krönika.

Området söder om dammvallen utmed Lagans gamla fåra blir förhoppningsvis en så kallad nyckelbiotop i en inte alltför avlägsen framtid.

Detta kommer då att ytterligare förhöja värdet på den planerade Natur- och kulturled Skillingaryd som handlar om att tillgängliggöra och lyfta fram natur- och kulturvärden söder och väster om Fågelforsdammen öster om Skillingaryd.

Detta område är ett mycket vackert och värdefullt natur-, kultur- och kreationsområde som har en mycket stor potential.

Glöm inte bort att Fågelforsdammen kommer att tömmas för reparation av dammvallen någon gång i augusti-september i år.

Detta kommer att bli en historisk tillbaka blick av stora mått ända till slutet av 1600-talen då även Götaströms järnbruk kommer att stiga upp ur Lagans mörka vatten.

Några hundra meter norr om dammvallen ligger som vanligt denna sommar de båda skäggdoppingarna, men ännu har jag inte sett några ungar.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, är en art i fågelfamiljen doppingar som är mellan 46–51 centimeter långa samt vita undertill och gråbruna på ovansidan.

På huvudet finns ett par typiska svarta hjässtofsar och en ”skepparkrans” av bruna, svartspetsade fjädrar.

Arten häckar i insjöar och vassrika havsvikar och livnär sig av fisk och den finns i större delen av Gamla världen och i Australien, i Sverige finns den norrut till norra Svealand och lokalt även längs norrlandskusten.

Skäggdoppingen lägger i genomsnitt 3-5 ägg men kullar med 1-7 ägg har observerats och båda föräldrarna ruvar äggen i 25-31 dagar.

Från det att ungen kläcks tillbringar den först en relativt lång tid under föräldrarnas vingar och senare på deras ryggar.

Mellan stenarna på dammvallen växer en rik flora som på bilden representeras av arten åkervädd, ”Knautia arvensis”, som är en art i familjen kaprifolväxter.

Det är en flerårig, 40–80 centimeter hög ört med motsatta, oftast parflikiga, mjukt gråludna blad och vid marken utvecklas en bladrosett med övervintrande blad.

Blommorna som kommer under juni–augusti är som min bild visar ljust violetta och de sitter i platta, 3–4 centimeter breda huvuden, där kantblommorna är större.

Arten hör hemma i Europa och Asien samt växer på kulturpåverkade, mestadels torra marker och på torrbackar och är i Sverige allmän till tämligen allmän norrut till Hälsingland och mindre allmän eller tillfällig norr därom där den till och med når upp i fjällbjörkskogen.

Bildens besksöta, ”Solanum dulcamara”, är en art i familjen potatisväxter och är en flerårig och upp till 2 meter hög lian, det vill säga, en vedartad växt som slingrar sig kring något.

Den övre delen av stammen är mest örtartad och växten har jordstam med långa utlöpare. Bladen är nedtill på stammen hjärtlika men upptill oftast spjutlika.

De vackert violetta blommorna med framträdande gula ståndarknappar sitter 10–25 stycken samlade i knippen och arten blommar i juni–juli.

Frukten är ett avlångt, rödaktigt bär som har besk och söt smak, liksom övriga delar av växten men hela växten är giftig.

Besksöta hör hemma i Europa och Asien och har införts till Nordamerika. I Syd- och Mellansverige är den tämligen allmän, i norra Sverige däremot sällsynt. Den växer på fuktig, näringsrik mark i snårskog och alkärr, på stränder och tångvallar men ibland också på ruderatmarker.

Flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia”, är en ganska högväxt, flerårig ört med djupt parflikiga blad och vita eller rosa blommor.

Flädervänderot är mycket variabel och utgör ett komplex av mer eller mindre klart avgränsade underarter, vilka tidigare har uppfattats som egna arter.

Huvudunderarten äkta flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia sambucifolia”, har korta ovanjordiska utlöpare och blad med få bladpar och en ändflik som är bredare och större än sidoflikarna.

Underarten strandvänderot, ”Valeriana sambucifolia salina”, har korta underjordiska utlöpare, blad med sex till åtta bladpar där ändfliken är lika stor som sidoflikarna.

Underarten hårvänderot, ”Valeriana sambucifolia procurrens”, är hårig nedtill, bildar långa utlöpare och har blad som är långhåriga på undersidan.

Vänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar och Hoffberg konstaterar år 1792 att den ”beröms i Fallandesot, långsam hufwudwärk och nerfsjuka”.

Dess starka lukt är omtyckt av katter och enligt Retzius är också råttor attraherade av doften och han skriver att den ”skall ock behaga Rottor, och nyttjas derföre af Rottefångare i luder”, det vill säga som lockbete.

”Vendelörtens rot har obehaglig, något besk, i början skarp, smak och egendomlig, genomträngande, vidrig lukt, som kan orsaka yrsel och hufvudvärk, men som behagar kattor mycket… Roten användes i medicinen (Radix Valerianæ minoris Pharm) och utgör ett verksamt nervmedel. Nyttjas – såsom pulver, tinctur eller extract – mot epilepsi, spasmer o. s. v. och dessutom, jemte andra medel, mot paralysi och katalepsi. Bör samlas om våren (innan stjelken utväxt), torkas långsamt och förvaras i slutet kärl; den bibehåller då sina egenskaper under flera år…I flera landsorter nyttjar allmogen denna ört mot åkommor hos boskapen, och ännu allmännare är den ansedd såsom ett medel mot troll och trolldom (DYBECK).”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Femfingerört, ”Potentilla argentea”, är en flerårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög och som har en kort, grov jordstam.

Femfingerörten blommar från juni till augusti, blommorna är femtaliga, ganska små, och sitter i greniga toppställda samlingar.

Kronbladen är ljust gula och något längre än fodret medan frukten är en liten nöt. Femfingerörten är vanlig i nästan hela landet och den växer på torrbackar, berghällar, sandmarker, stränder och vägkanter.

Ekbräken, ”Gymnocarpium dryopteris”, är vanlig i nästan hela landet och den växer i stora bestånd på fuktig, gärna mullrik jord, till exempel vid bäckar, i lundar, barrskogar, fjällbjörkskogar men även på högfjället.

På bilden växer det lilla beståndet på dammvallens norra sida ner emot vattnet mellan intaget till turbinerna och det öppna vattenfallet.

Den mycket vackra gula svärdsliljan, ”Iris pseudacorus”, är en ganska stor, flerårig ört som kan bli upp till en meter hög och har en vågrät, krypande jordstam samt bildar ofta stora bestånd som blommar i juni-juli.

Svärdslilja är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer bara sällsynt norr om Uppland.

Arten växer i vatten eller på fuktiga marker och är en av de näringsrika sjöarnas karaktärsväxter och första fynduppgiften publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden.

”Alltid utmärkt genom sina täta massors svärdlika blad Rosl. Svärdgräs, blir den det ändå mera då den prunkar med sina stora gula blommor. Hvilken har icke beundrat dess lätta kalkar bland Kabbörternas (Typhornas) tunga kolfvar eller Kolvassens mörka strån i kanten af en insjö, på hvars lugna yta Neckrosorna utbreda sina blad och gunga sina blommor!”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Plattstarr, ”Carex disticha”, är en ganska högväxt starr med likformiga ax tillhörande halvgräsen i släktet ”Carex”.

Arten växer på fuktiga kärrängar, i diken och på sjöstränder, inte sällan på kulturpåverkad mark och den förekommer allmänt från Skåne till Uppland, dock mer sällsynt norrut till Ångermanland.

Sprängört, ”Cicuta virosa”, är en flerårig ört som kan bli över en meter hög där stjälken är ihålig och jordstammen uppsvälld och bildar en avlång knöl.

Jordstammen är inuti uppdelad i flera luftfyllda kamrar och är typisk för arten, och denna är löst fäst i botten och kan lätt lossna och driva iväg till en ny växtplats.

Sprängört finns i nästan hela landet men är sällsynt i de norra delarna och den växer i näringsrika sjöar, åar och dammar. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Sprängört är en av våra absolut giftigaste växter men förgiftningsfall är sällsynta men ilandflutna plantor påträffas ofta och det föreligger då risk att betande boskap som trampat sönder dem kan få i sig giftet då de dricker av vattnet, Carl von Linné ansåg därför att arten borde utrotas.

”Det står en fetlagd sprängört
i grusad fältspatsstrand.
Vid roten ligger en esping
och sover i solens brand.

Men vildbin surrar i blommen
och suger ur knapp och stift;
åt ynglet det suger honung,
åt gadden det samlar gift.”

Ur ”Solrök, Högsommar” av August Strindberg, ”Dikter på vers och prosa” år 1883.

Vattenpilört, ”Persicaria amphibia”, är en flerårig ört som kan leva både på land eller nedsänkt i vatten och beroende på växtplatsen ser arten så olika ut att man skulle kunna tro att det var fråga om två olika arter.

Vattenpilört är allmän från Skåne till Gästrikland, men norr därom är den ovanlig eller sällsynt. Arten växer i näringsrika sjöar och åar, eller i åkerkanter, vid vägar samt på andra typer av kulturmark.

”Växtens namn antyder huru den, liksom en amphib, kan lefva både i vatten och på land. Dess egentliga element är likväl vattnet, och vackrast blir den i små insjöar och lugna vikar, der bladen stundom på sina ställen nästan täcka vattenytan och de vackert röda blomaxen sakta gunga, uppstickande mellan Näckrosorna. ”Stupenda metamorphosis plantae ex solo: in siccis erecta scabra tristis, in aquosis natans glabra et laeta”: L. Fl. Suec. [Linné i Flora Suecica].”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Sumpmåra, ”Galium uliginosum”, är en småväxt, flerårig ört med krypande jordstam och veka, nedliggande till uppstigande stjälkar som är klädda med krokborst.

Bladen sitter i sextaliga kransar och är smalt lansettlika, ljusgröna, uddspetsade och klädda med korta krokborst i kanten.

Sumpmåran blommar under juni-juli och blommorna är små med vit fatlik krona samt gula ståndarknappar.

Arten växer på fuktiga platser som kärrkanter, diken, betesmarker och pölar men växer ofta nere i vegetationen och kan därför vara svår att upptäcka trots att den är ganska vanlig.

Ängsbräsma, ”Cardamine pratensis”, är en flerårig ört med upprätt och upp till fyra decimeter hög stjälk som har få strödda blad och en basal bladrosett.

Bladen är parbladiga med oskaftade eller kortskaftade småblad som är rundade eller smalt elliptiska, uddbladet är ofta mycket större än de övriga bladen.

Arten blommar under maj-juni med stora vita, rosa eller ljust violetta blommor samt är en variabel art och tre underarter urskiljs i Sverige.

Äkta ängsbräsma, ”Cardamine pratensis pratensis”, har stora rosa eller vita blommor och rosettblad med oskaftade småblad med tydliga nerver.

Kärrbräsma, ”Cardamine pratensis paludosa”, har vita blommor och mer likstora, skaftade småblad med nerver på alla blad.

Polarbräsma, ”Cardamine pratensis polemonioides”, har stora, vanligen ljusvioletta blommor och blad med oskaftade nervlösa småblad.

”Ängskrasse. i wåta ängar a. Dess saft gör nytta at intaga i skjörbjugg, och blommorne eller fröen berömmas mot krämpaktiga sjukdommar och conwulsioner: blommar med Tulipan, då braxen leker.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Forsärlan häckar som vanligt i området kring Fågelforsdammen och den gamla åfåran och är alltid lika rolig och vacker att skåda.

Forsärla, förr gråärla, ”Motacilla cinerea”, är en art i fågelfamiljen ärlor och piplärkor och den blir cirka 18 centimeter lång samt har mycket lång stjärt och är grå på ovansidan och gul undertill.

Hanen har i sommardräkt en stor, svart strupfläck och arten häckar vid forsar och strida bäckar och livnär sig av insekter som finns nära vatten, framför allt tvåvingar.

Den häckar sparsamt i sydvästra Sverige upp till Värmland och vidare i större delen av Europa, östra Asien och södra Asiens bergstrakter.

De i Sverige häckande forsärlorna övervintrar i Väst- och Sydeuropa men vissa milda vintrar stannar den kvar hos oss till exempel vid Skillingaryds dämme.

Det är en mycket vacker och lummig miljö som bildas kring den ”nygrävda” delen av Lagan nedströms turbin- och generatorhuset i bakgrunden.

Tack vare den branta stigningen i norr är det alltid en hög luftfuktighet i området och det är här som bland annat den scharlakansröda vårskålen, ”Sarcoscýpha coccínea” och lystickan, ”Hapalopilus rutilans”, växer.

Det är lite vatten denna sommar även om lågtrycken från sydväst har börjat komma igång igen. Bilden är tagen i den mycket vackra och lummiga miljön som bildas kring den ”nygrävda” delen av Lagan nedströms turbin- och generatorhuset.

Detta är sälgarnas, klibbalarnas och de stora granarnas marker och området bör snarast skyddas.

Granarnas rötter har spolats fram och blivit vackra konstverk efter att Fågelforsdammen togs i bruk på allvar år 1911.

Detta område norr om samt nedströms den nya åfåran kallas i folkmun för den döda sälgskogen och här finner man olika arter med slemsvampar, eller myxomyceter, samt scharlakansröd vårskål, ”Sarcoscýpha coccínea” och lysticka, ”Hapalopilus rutilans”.

Slemsvampar eller myxomyceter, ”Myxomycota”, är en huvudgrupp, stam, bland protisterna och trots namnet är slemsvamparna inte svampar, eller ens nära besläktade med svamparna och totalt är mer än 700 arter kända.

I år är det även i detta område som forsärleparet har fått fram minst två ungar.

Ytterligare en bild på området norr om samt nedströms den nya åfåran som i folkmun kallas för den döda sälgskogen och här finner man olika arter med slemsvampar, eller myxomyceter, samt scharlakansröd vårskål, ”Sarcoscýpha coccínea” och lysticka, ”Hapalopilus rutilans”.

Vi besöket konstaterades häckning av både drillsnäppa, ”Actitis hypoleucos”, och knipa, ”Bucephala clangula” och trädgårdssångare, ”Sylvia borin” och gärdsmyg, ”Troglodytes troglodytes”, sjöng för full hals.

Den så kallade döda sälgskogen är en unik miljö där den omedelbara närheten till Lagan och den branta norrsidan inbjuder till en mycket hög och jämn luftfuktighet och som konsekvens av detta en rik biologisk mångfald av både svampar, lavar, mossor och fanerogamer samt naturligtvis också en rik fauna där bland annat även uttern rör sig under senare år.

Här möter den döda sälgskogen Lagans nygrävda fåra från år 1911 och här finns en mycket god tillgång på död ved.

Bara 200 meter nedströms turbinhuset utmed den ”nya” åfårans norra sida finns denna fina rasbrant som borde kunna vara en potentiell häckningsplats för den regelbundna vintergästen kungsfiskare, ”Alcedo atthis”, som för övrigt har konstaterats häcka inom området under minst två somrar på 1970-talet men då vid Lagans västra sida, alldeles öster om motorvägen och idrottsplatsen Movalla.