En stund i naturen, del 1

En stund i naturen, del 1
En stund i naturen, del 1, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från den närnatur som så starkt formar oss i vårt förhållningssätt till vår miljö. Bilderna är som vanligt klickbara.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, tre fjärdedelar in i augusti månad anno 2016.

Livets stora cirkel, livets stora kretslopp, detta har alltid förundrat mig men samtidigt förfäras jag över hur långt ifrån dessa naturliga tankar den moderna nutidsmänniskan just nu befinner sig, i både tankar, ord och handling.

Bildens gamla gran håller så sakta på att återtas och återgå till de urgamla kretsloppen, precis som vi alla, och allt annat levande, en gång kommer att göra.

Om man ser lite närmare på resterna av förra bildens gamla gran så kan man se vem och vilka som bland andra ser till att materialet återanvänds.

Till vänster ser man honungsskivlingens svarta, snörliknande mycelsträngar, så kallade rhizomorfer som bevisar att arten finns här och sakta bryter ner granveden.

Honungsskivlingens mycel är svagt självlysande, vilket kan iakttas i mörker och detta fenomen, som kallas bioluminiscens, har givit upphov till beteckningen ”lysved” eller ”trollved”, för död ved som blivit självlysande på grund av svampangrepp.

Någon av stormarna under året har fått sälgen på fall och gissningsvis har något av våra vilda hornbärande djur varit framme och fejat eller kanske bara försökt att med tänderna förse sig med lite sälgbark till föda.

Almmussling, almskivling, ”Hypsizygus ulmarius”, som sitt namn till trots här växer på björk, är en välsmakande typ av ostronskivling som med fördel kan odlas tillsammans med grönsaker.

Svampen kan öka skördeutbytet genom att de bryter ner dött organiskt material och frisätter näringsämnena till växterna.

Svampen odlas i pastöriserade halmpellets och ekologiskt vete och är skördeklar efter 4-5 veckor samt ger upp till fyra skördar med två veckors mellanrum.

Almmussling, almskivling, ”Hypsizygus ulmarius”, växer här på stammen av en gammal björk.

Almmussling och almskivling, ”Hypsizygus ulmarius”, och ”Lyophyllum ulmarium”, är egentligen samma art, och den har släktnamnet, ”Hypsizygus”.

Almmussling, almskivling ”Hypsizygus ulmarius”, har förr räknats till tuvskivlingarna, släktet ”Lyophyllum”, av vissa och till ostronmusslingarna, släktet ”Pleurotus”, av andra, men till skillnad från dessa orsakar den brunröta istället för vitröta, därför gavs den ett eget släktnamn, ”Hypsizygus”.

Grå bläcksvamp, ”Coprinopsis atramentaria”, växter på gödslade gräsplaner, humusrika lundar, på avstjälpningsplatser och andra platser där det finns rikligt med näring.

Den jämnt askgrå hatten är äggformad som ung, men den breder sedan ut sig klocklikt.

Stackmyror kalasar på larver och honung i det plundrade och förstörda getingboet, som har varit byggt i marken av så kallade jordgetingar.

Jordgetingar, är namnet på de arter i familjen sociala getingar som ofta bygger bon i marken, nämligen vanlig geting, ”Vespula vulgaris”, tysk geting, ”Vespula germanica” och rödbandad geting, ”Vespula rufa”.

Dessa tre arter har rykte om sig att vara mer aggressiva än getingar som bygger fritt hängande bon, men denna uppfattning grundar sig snarast på att jordgetingarnas bon lätt skadas av jordbruksmaskiner och liknande, varvid getingarna går till angrepp.

Alldeles omringade av smultron står den lilla familjen vårtig röksvamp vackert bredvid den smala stigen.

Vårtig röksvamp, ”Lycoperdon perlatum”, har päronformade fruktkroppar med små vårtor som lätt trillar av vid beröring och räknas som ätlig när den är ung och vit inuti.

När man skärper ögonen och ger sig tid kan man hitta mycket intressant på sin naturpromenad, här fann jag dold bland mossor arten styv filtlav, ”Peltigera neckeri”.

Bildens snöbollschampinjon, ”Agaricus arvensis”, är en svampart i familjen ”Agaricaceae” och räknas till en av de läckraste champinjonerna och har i flertalet svampböcker statusen trestjärnig matsvamp och beskrivs som att ha en frisk nötsmak.

Snöbollschampinjoner växer i hagmarker eller under granar, som här, från sommar till höst, och små snöbollschampinjoner kan vara förvillande lika den dödligt giftiga vita flugsvampen, men när de blir större, blir skillnaderna tydligare, men man måste alltid vara mycket försiktig.

Den vita flugsvampen, ”Amanita virosa”, föredrar dessutom fuktigare skogsmark med exempelvis blåbärsris.

Bildens snöbollschampinjon, ”Agaricus arvensis”, ingår i släktet ”Agaricus”, där fruktkropparna varierar i storlek från art till art, från liten till mycket stor och köttig.

Hatten är vit, gul eller brun, och hatthuden, som är slät, småluden eller fjällig, är alltid torr, aldrig slemmig samt är lätt att lösgöra från foten.

Skivorna på hattens undersida är tunna, först ljusa eller svagt rosafärgade men får efter hand brun till svart färg av sporpulvret.

Foten har en ring, och fotbasen är rak eller uppsvälld men har aldrig en så kallad strumpa, svampköttet är ljust men gulnar eller rodnar efter hand och vid brytning.

Champinjoner är nedbrytare i mark och bildar inte mykorrhiza och släktet omfattar cirka 200 arter i alla världsdelar.

I Sverige finns cirka 30 arter, bland annat ängschampinjon, ”Agaricus campestris”, vägchampinjon, ”Agaricus bitorquis”, skogschampinjon, ”Agaricus silvaticus”, kungschampinjon, ”Agaricus augustus”, bildens snöbollschampinjon, ”Agaricus arvensis” och giftchampinjon, ”Agaricus xanthodermus”.

Champinjonerna hör till de mest eftertraktade matsvamparna och flertalet arter är ätliga, goda och har en aromatisk doft, som påminner om anis, mjöl eller bittermandel, några giftiga, oätliga arter finns dock.

Man vet också att vissa champinjoner, till exempel bildens snöbollschampinjon, kan lagra höga halter av tungmetaller, bland annat kadmium.

Champinjoner var de första svampar som odlades i Europa, med början omkring år 1700, då i nedlagda gruvor i Paristrakten.

Numera odlas champinjoner på många håll, också hos oss i Sverige och främst odlas då olika former av trädgårdschampinjon, ”Agaricus bisporus”.

Bildens art brun kamskivling, ”Amanita fulva”, är en svampart i släktet flugsvampar där unga exemplar lätt kan förväxlas med den dödligt giftiga arten lömsk flugsvamp, ”Amanita phalloides”, och nyss nämnda art vit flugsvamp, ”Amanita virosa”.

Arten brun kamskivling är i rått tillstånd svagt giftig och är inte rekommenderad som matsvamp.

Bilden visar ungefär 43 skräddare, en art som igår i familjen ”Gerridae” och som är en vattenlevande insekt, som här är vackert inramade av klibbalens friskt gröna blad.

Räkna gärna skräddarna själv, dock fanns det betydligt fler i anslutning till min bild, kanske flera hundra på ett mycket begränsat område.

Svamparten gröngul flamskivling, ”Pholiota gummosa”, har jag aldrig sett förut så jag lyfter på hatten och säger tack för mötet.