En berättelse med Aspergers syndrom i fokus 

Mötesplatsen i aulan på Exposkolan är välfylld och entusiasm fyller rummet. Framme vid scenen står Kerstin Nyberg och sonen Daniel och laddar för att berätta sin historia. Tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan anordnade Värnamo kommun föreläsningen ”Man kan om man vill – att leva med Aspergers syndrom, ur två perspektiv” för att belysa hur det är att leva med särskilda behov.

– Nu i höst drar vi i gång en grupp för föräldrar till barn med särskilda behov där deltagarna får möjlighet att dela sina erfarenheter och få stöd av andra i en liknande situation. Vi har även blivit nominerade till utmärkelsen ”Årets anhörigkommun”, som syftar till att uppmärksamma en kommun som gjort väsentliga insatser för anhöriga, vilket i sin tur ska leda till att kommunerna ska sporras att förbättra sina insatser och ge förutsättningar att sprida goda exempel. Ett sådant exempel är den här historien. Kerstin och Daniel har varit här tidigare och föreläst och det ska bli kul att få höra fortsättningen på er resa, inleder kommunens anhörigsamordnare Anna Tillberg.

Kerstin och Daniel inleder sin historia i barndomen. Som barn umgicks Daniel mer med vuxna än barn, han hade svårigheter med folksamlingar, problem med höga ljudnivåer och koncentrationssvårigheter. I andra klass fick han diagnosen Aspergers syndrom.

– När han hade fått diagnosen fick han en resursperson och de satt i ett litet rum i anslutning till klassrummet. För att få Daniel att koncentrera sig på skolan mutade resursen honom med 50-öringar för varje utförd uppgift, berättar Kerstin Nyberg.

Daniel blev tilldelad en LSS-handläggare och Kerstin och Daniel träffade handläggaren för ett möte.

– På 30 minuter gick han igenom hela känslospektrat: från skratt till ilska och tårar. Då säger handläggaren till mig: ”Kerstin, du kommer inte att klara av det här. Vi har ett samarbete med en närkommun som har ett korttidsboende, där finns möjlighet för Daniel att flytta in”. Det var mycket bråk hemma hos oss då och bråken drabbade inte bara Daniel, utan även mig och Andreas (hans lillebror), så vi gjorde ett försök, säger Kerstin.

Daniel flyttade in på korttidsboendet. Han lärde sig att ta hand om sig själv men vantrivdes. Han utvecklade ett antibeteende mot diagnosen. Den stora vändningen kom när han blev 18 år gammal. 

– Hela min barndom handlade om att förändra mig själv samtidigt som jag inte har fått vara ett barn. När jag började närma mig 18 års ålder höll jag på att tappa svansen till barndomen och såg mycket i svartvitt. Jag totalratade allt som hade med att vara vuxen att göra, vare sig det handlade om att handla kläder eller ha kontakt med LSS-handläggaren. Allt vägrade jag att göra, men när jag blev 18 år blev jag vuxen. Då insåg att jag var inget barn längre och började ta ansvar för mitt liv, säger Daniel. 

Mamma Kerstin var till en början skeptisk att låta Daniel ta ansvar för sitt liv. Ögonöppnaren kom när de träffade en psykolog och en socionom på en habiliteringsavdelning.

– Vi hade haft mycket konflikter genom åren men när Daniel blev 18 år blev det fullständigt ohanterbart. Jag tänkte att vi måste få rätsida på det här. När vi sitter när med psykologen så säger han till mig: ”Kerstin, det är dags att släppa taget”. Han menade att nu när Daniel har blivit myndig så kommer Daniel att fatta en hel del beslut på den hand eftersom han är myndig och jag måste acceptera det. Socionomen försökte redan ut min hjärna och det var fruktansvärt svårt att släppa taget i början, säger Kerstin. 

Efter fyra års gymnasiestudier började Daniel läsa på komvux för att nå universitetsbehörighet. Han blev antagen till Stockholms universitet och läste på helfart. I dag stoltserar han med en filosofie kandidatexamen, fast jobb som säljare, egen lägenhet och fru sedan ett år tillbaka.

– Det var tufft men viktigt att efter 18 år backa och låta Daniel ta besluten. Det handlar om att låta sina barn prova saker på egen hand och finnas där som stöd, avrundar Kerstin.