Eldsjäl jubilerar

Profilen och eldsjälen Helge Klöfver fyller 100 år. – Jag är glad över att jag får vara frisk och må så bra som jag gör, säger han. Bild: David Alin

Framgångsrikt ordförandeskap i ABF Värnamo, första ordförande i Värnamo kommuns kulturnämnd, riksdagsledamot, ordförandeskapet i Värnamo Arbetarekommun, HSB:s länsförening, PRO Samorganisation Värnamo och rollen som styrelseledamot i Smålands Konstarkiv. Det är ett urval av uppdragen som återfinns på Helge Klöfvers gedigna meritlista. På lördag når den välkände profilen en ny milstolpe: han blir 100 år.

– Jag tycker inte att det känns något särskilt direkt, men jag är glad över att jag får vara frisk och må så bra som jag gör, säger han när vi träffas i hemmet på Gjuterigatan på torsdagsförmiddagen.

Men vi tar allting från början. Den 21 juni 1925 såg Helge Klöfver dagens ljus. Han föddes och växte upp i byn Torset vid Vidösterns sydspets.

– Vi var sju syskon: sex pojkar och en flicka, berättar han.

Klöfver fick en sexårig skolgång i Vittaryds skola. När skolgången var över vankades jobb för en då 14-årig Helge. Hans 27-årige broder Bertil hade flyttat till Värnamo där han arbetade som byggnadssnickare.

– Han hade hört att de sökte anställda för tempoarbete på Värnamo Gummifabrik, så när jag slutade skolan så flyttade jag till Värnamo i februari 1940 och började jobba på gummifabriken. Andra världskriget hade precis brutit ut och det var eländes elände. Gummifabriken hade fått en order från försvaret om att göra gasmasker. Som tur var blev det aldrig något gaskrig, så alla gasmaskerna kasserades.

– Gummifabriken var den största arbetsgivaren i Värnamo vid den här tiden och hade stora problem, för Hitler förstörde mycket av den svenska handelsflottan, vilket gjorde att det var svårt att få tillgång till rågummi. Men fabriken experimenterade och jag blev springpojke åt ingenjör Stenmark, som hade till uppgift att ta fram ersättningsprodukter. De malde ner gamla gummiprodukter, kallat granulat, som blandades med det lilla gummi man hade, men det blev dålig kvalitet på det.

Drömmen om en annan karriär kom när Klöfver vid 16 års ålder får höra av en bekant att de söker folk till järnvägen. Han visar sitt intresse men får svaret att man måste ha fyllt 18 år för att få arbeta där.

– När jag fyllde 18 så fick jag ett brev att jag var välkommen, så jag sökte in och flyttade till Kalmar, berättar han.

1943 byttes Värnamo mot utbildning i Kalmar och sedan arbete på järnvägen i östra Småland, i huvudsak på Smedby station. 1957 fick Klöfver chansen att flytta tillbaka till Värnamo när han sökte och fick tjänsten som tågklarerare och jobbade extra inom godsexpedition och biljettexpedition.

– Kort därefter behagade SJ att göra en organisationsändring, så Värnamo blev trafikområde och blev centrum för järnvägstrafiken så att 20 stationer administrerades från Värnamo: allt från Vaggeryd i norr till Ljungby i söder, från Smålandsstenar i väst till Rydaholm i öster. Totalt skulle det skötas avlöning för ungefär 120 personer som då totalt fanns på de olika stationerna, så då sökte jag och fick kameralt jobb som järnvägsexpeditör, berättar han.

Det nya jobbet medförde att Helge kunde börja engagera sig politiskt på allvar. I tidiga tonåren hade han läst Fredrik Ströms romansvit ”Rebellerna” om den svenska arbetarrörelsens framväxt och Jack London som skildrade fattigdomen och orättvisorna i London.

– De här böckerna påverkade mig väldigt mycket. Fredrik Ström skildrar elände. Sverige var urfattigt och väldigt underutvecklat på den tiden (i slutet av 1800-talet). I jämförelse med Europa låg Sverige risigt till. Socialdemokraterna bildades 1889 och arbetarna hade ingen rösträtt då. Man skulle äga ett visst belopp och ha ett fast jobb för att ha rösträtt, så det var inte mer än 15–20 procent av alla arbetare som hade rösträtt vid sekelskiftet.

Efter att ha varit studieorganisatör i Värnamo Arbetarekommun fick Helge Klöfver förtroendet som ordförande i studieförbundet ABF Värnamo.

– Det var väldigt intressant men väldigt lite verksamhet i början. Jag hade en inspiratör som arbetade som ombudsman på ABF-distriktet i Jönköping. Han inspirerade mig mycket för hur vi skulle öka verksamheten, genom att engagera och entusiasmera ombudsmännen i de fackliga organisationerna, för det handlade om facklig utbildning. Man måste ha kunnigt folk när det gäller fackföreningar men även när det gäller det politiska, så det satte vi i gång med. Jag fick ombudsmännen att börja tävla mellan varandra i hur många studiecirklar de kunde starta, så vi tredubblade verksamheten i Värnamo på två års tid: från 35 till 110 studiecirklar.

1966 valdes Helge Klöfver in Värnamo stadsfullmäktige. Han kom in i förändringens tid. Socialdemokraterna hade styrt Värnamo stad sedan 1932, men väljarna röstade fram en borgerlig majoritet.

– De borgerliga hade inte suttit vid kommunledning och vi hade flera duktiga politiker i partiet, så flera av våra ledande politiker, bland annat stadsfullmäktiges ordförande Nisse Hägg, fick sitta kvar, säger han.

Klöfver blev ledamot i stadsfullmäktige och vice ordförande i skolstyrelsen. Han kom in mitt i förändringens vindar. Under mandatperioden inleddes diskussioner om en kommunsammanslagning av de fyra kommunerna Forsheda, Bredaryd, Horda och Värnamo till en och samma och 1971 såg Värnamo kommun dagens ljus. I valet 1970 fick den borgerliga majoriteten nytt förtroende, men Helge Klöfver fick ett historiskt uppdrag: som ordförande i den nya kulturnämnden.

– Det var minst sagt intressant. Vi hade ingen kulturchef och inget kulturkansli men vi hade ett bibliotek. Vi hade en duktig bibliotekarie så vi hade bra koll på det litterära, men den andra delen som vi skulle ansvara för, musikliv och hembygdsgårdar, hade vi ingen koll. Jag satte mig ner och kartlade att det fanns 13 hembygdsgårdar i Värnamo kommun. Sedan tog jag kontakt med länsantikvarien som fixade en antikvarie som gjorde en inventering av vad som fanns i hembygdsgårdarna. Samtidigt tog jag kontakt med hembygdsföreningarnas ordförande och vi lyckades få i gång ett välfungerande samarbete.

­– Vi gjorde samma sak på musiksidan: vi hade musikkåren Lyrans verksamhet i studiecirkelform. Därifrån bildades musikskolan som sedermera utvecklades till att bli Värnamo kulturskola. De har alltid varit väldigt aktiva och duktiga och många stora artister kommer därifrån, så det är kul att man fått vara med om den processen.

Klöfvers arbete i ABF och kulturnämnden gav eko. Hösten 1973 får han frågan om han vill vara med på riksdagslistan för Socialdemokraterna.

– Ingen blev mer överraskad än jag när frågan kom. Då sa jag nej, för jag tyckte ju att det var roligt med ABF och kulturnämnden: där hände saker, man var engagerad och man träffade människor. Sedan inför 1976 hade kollegorna i nomineringsgruppen kommit fram till att de ville nominera mig. Då hade jag också fått samtal från distriktets ordförande Göran Karlsson från Huskvarna och han hade också fått för sig att jag skulle vara med på listan. Sedan var även en annan herre, Rickard Bergström, som var på mig om att jag skulle kandidera. Då började jag acceptera tanken: ”är det så många prominenta partikamrater som tycker det, så är det nog så”, så en dag innan julafton 1975 ringde jag till Nisse Lindkvist, som var ordförande här och som varit på mig vid ett flertal tillfällen om ”att nu får du allt bestämma dig”, och meddelade att jag accepterade nomineringen. ”Det är bra det!”, svarade han.

Riksdagsvalet 1976 slutade med en borgerlig seger, men Helge Klöfver fick en riksdagsplats. Det var starten på tolv år i den svenska politikens finrum. Först som suppleant i justitieutskottet och kulturutskottet och sedermera som ordinarie ledamot i justitieutskottet. Dessutom satt han i Domstolsverkets styrelse och var samtidigt ordförande i Värnamo Arbetarekommun.

–  Det var en väldigt intressant och lärorik tid i riksdagen. De första åren var väldigt omvälvande, inte minst för partiet att inte få vara i majoritet, men vi i den socialdemokratiska gruppen var ett bra gäng och vi hade ett bra umgänge.

Är det något politiskt ögonblick som har berört dig extra mycket?

– Jag var med på partikongressen 1969 när Olof Palme ersatte Tage Erlander. Han hade suttit 23 år som statsminister. Erlanders avskedstalet och Palmes hyllningstal glömmer man inte.

Efter en tolv år lång sejour i riksdagen återvände Helge Klöfver till Värnamo. I november 1988 var han med och startade studiecirkeln ”Onsdagsgruppen”, där socialdemokrater träffas varje onsdag för samhällskunskap och politiska diskussioner.

– Jag var cirkelledare i 25 år och nu är jag med som deltagare. Jag läser och håller mig uppdaterad om aktuella ämnen. Det gör mig nyfiken, säger han.

Engagemang genomsyrar Helge Klöfver. Efter tiden i riksdagen har han, förutom rollen som cirkelledare för Onsdagsgruppen, bland annat varit ordförande i PRO Samorganisation Värnamo, varit ledamot i Smålands Konstarkiv och suttit 13 år i kommunens pensionärsråd. Det är en pigg och stolt 99-åring som sitter i den gråa öronlappsfåtöljen och berättar delar av sitt livs historia inför den stundande 100-årsdagen.

Hur känns det nu inför högtidsdagen på lördag?

– Jag tycker inte att det känns något särskilt, direkt, säger han.

Hur ska du fira?  

–  Det kommer lite folk på midsommardagen. På söndag har jag kallat ihop mina syskonbarn så ska vi ut och äta på Toftaholm. De är utspridda över landet och kommer bland annat från Stockholm och Göteborg, så det ska bli trevligt.