Ebba Busch Thors Almedalstal

Hennes tal följer här:

Tack!

Jag är otroligt glad över att vara här tillsammans med er ikväll. För mig åttonde gången här på Almedalsveckan. Men det är första gången på den här scenen. Vilken kväll! Tänk att sommaren till slut valde att besöka oss även i år. Visst är det underbart!

Almedalsbesökare och TV-tittare,

Visbys ringmur vittnar om en annan tid och ett annat Visby. Fjärran demokratifestival och sommarturism.Den vittnar om att denna stad genom århundraden varit en omstridd plats. I skarp kontrast till det bekymmerslösa minglandet och otalet seminarier som äger rum den här veckan. Muren och ruinerna är påminnelser om att verkligheten förändras. Vattnet som skvalpar vid strandpromenaden härintill är samma vatten som når S:t Petersburg och den ryska enklaven Kaliningrad. Det är samma vatten som kränktes av främmande u-båtar i höstas. Vi befinner oss inte heller särskilt långt ifrån ett land som faktiskt för krig i ett grannland. Länge har likgiltigheten inför vad som händer i vårt grannskap varit påtaglig. Tills alldeles nyligen var många invaggade i den eviga fredens slentrian. Men allt fler oroas nu över vad som sker. Enligt en färsk SOM-undersökning är 80 procent av svenskarna oroade över situationen i Ryssland. 2013 var det 53 procent. Jag skulle vilja utfärda en varning för nu ska jag göra något som politiker ibland har svårt för. Dags för självkritik. Politiker gör inte alltid rätt avvägningar, och ibland blir det särskilt tydligt i historiens ljus.

Vänner, försvarspolitiken är ett sådant område som präglats av kortsiktighet och naivitet. Det krävs förändring. Därför är jag glad över att vi kristdemokrater tillsammans med fyra andra partier har slutit en uppgörelse för ett starkare försvar. Genom att vara med och ta ansvar har vi kristdemokrater bidragit till att höja anslagen. Försvarsuppgörelsen består av många viktiga delar. En av dem gäller den ö vi befinner oss på. Det var långt ifrån självklart att Gotland skulle ingå i uppgörelsen.

Nyligen kom rapporter om att Ryssland har övat på att inta Gotland. Statsministern kommenterade detta med orden ”inte okej”. Det, mina vänner, är vad man kallar ett understatement! Gotlands läge gör att särskilt krut måste läggas här – om ordvitsen ursäktar. Nu är Gotland åter prioriterat och får fasta förband. Vi kristdemokrater pratar inte bara, vi agerar och levererar i försvarsfrågan! Ensam är inte stark. Vi behöver fortsätta att arbeta tillsammans med Nato. Antingen genom ett närmare samarbete eller som medlemmar. Det är lätt att få bilden av att försvarspolitiken enbart handlar om vapen, korvetter och stridsflygplan. Men ytterst handlar det om något större. Försvarsfrågan handlar om att värna några av de viktigaste värdena vi har. Frihet, människovärde, rättvisa och demokrati är värt att försvaras! Vänner, Sverige är värt att försvaras!

Hoten mot det öppna, demokratiska samhället är påtagliga. De islamistiska extremisterna för ett krig mot vår civilisation. Ett krig mot de värden som västerlandet är byggt på – upplysning, rättssäkerhet och demokrati. De vill skapa oro, rädsla, osäkerhet och instabilitet – i väst såväl som i mellanöstern. Vi såg det i förra veckan i Tunisien, Kuwait, Frankrike och London. Shiraz Maher är forskare vid Kings College i London och en av Europas främsta experter på islamistiska terrorgrupper. Enligt honom är Islamiska staten det absolut farligaste hotet mot den världsordning vi har idag.

Vi har sett deras vidriga propagandabilder. Hur de halshugger människor och sedan leende håller upp det avhuggna huvudet för kameran. Kristna förföljs systematiskt. De avrättas då de vägrar att konvertera. Homosexuella kastas från höghus. Exemplen är för fasansfulla för att riktigt förstå. Det är farligt att tro att vi efter förintelsen lyckats med målet om ”aldrig mer”. Men hänsynslöst massmördande har skett igen. I Kambodja, i Jugoslavien, i Rwanda och nu i vår tid – i området som Islamiska staten lägger under sig. Möjligen upplever nu någon detta som lite väl tungt eller obekvämt en i övrigt härlig sommarkväll i juni. Men jag vill inte att vi blundar för samhällets utmaningar. Det är nämligen inte bara IS ondskefulla handlande som gör terrorn möjlig. Det är också likgiltigheten och avsaknaden av handlande från omvärlden som gör den möjlig. Vi får inte låta rädsla förlama. Vi får inte bli den passiva tysta massa som gör detta möjligt. Det är inte acceptabelt!

Någonstans kommer terrorkrigarna ifrån. Enligt Säpo har uppemot 300 personer rest från Sverige till Syrien och Irak under de senaste tre åren. Och en del av dem som ger sig av återkommer. Säpo räknar med ett hundratal hittills. Sverige kan därför inte enbart fokusera på det ansvar vi har att erbjuda fristad åt människor på flykt. Vi har också ett ansvar att förhindra att människor reser från vårt land för att utföra de brutala handlingar som tvingar människor på flykt. För det första. Det krävs ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förebygga att människor ansluter sig till terrorceller eller blir IS-krigare. För det andra. Det måste vara möjligt att beslagta pass för personer som misstänks ansluta sig till terrororganisationer utomlands. Fingeravtryck och ansiktsbilder måste kontrolleras vid resor över Schengens yttre gräns till och från Sverige. För det tredje. Det är bra att regeringen nu vill gör det kriminellt att strida för terrororganisationer utomlands. Men jag vill gå längre. Krigar man för IS, eller andra liknande terrororganisationer, så ska man kunna dömas för landsförräderi.

I Storbritannien använder man sig av uteslutningsföreläggande. Det innebär att en person tillfälligt kan nekas återinträde i landet om det finns misstanke om terrorinblandning. Detta är något vi bör titta på även i Sverige. Jag anser också att om den internationella alliansen så efterfrågar bör vi skicka svenska JAS-plan i kampen mot IS. Det får inte råda några som helst tvivel om var Sverige står i dessa frågor. Kampen mot terrorism och tyranni får aldrig upphöra! Kampen för frihet, öppenhet, demokrati och människovärde ska fortsätta! Både här hemma och utomlands.

Almedalsvänner, ibland hör jag människor säga att det är så roligt med Almedalen för att alla är här. Men jag kan avslöja en sak – alla är inte här. I själva verket är inte ens de flesta här. De flesta har fullt upp med annat. Att bry sig om den verklighet och de människor som de möter i sin vardag. Och det finns många i vårt land som möter en helt annan verklighet än den vi ser runtomkring oss här och nu. För många är verkligheten oroande, otrygg – kanske rent av skrämmande. Sverige förändras i snabb takt. Globalisering, teknisk utveckling, automatisering, digitalisering. Allt detta innebär möjligheter – ökad tillväxt, mer handel och fler jobb. Men det utsätter också vårt samhälle för prövningar. En viss typ av jobb försvinner. I tider av förändring kan vi välja att blicka bakåt, mot en förskönad beskrivning av det som en gång var. Drömmen om landet vi föddes i, det som var så bra. Eller vi kan fly de stora svåra frågorna och ägna oss åt de lätta, de vi behärskar. Detta kommer inte att leda oss framåt. Vi måste ta oss an de stora samhällsproblemen.

Hur ser då framtidsutmaningen ut? Jag formulerar den så här: Hur ska vi värna allt det positiva i den svenska modellen i tider av globalisering, oro, stora migrationsströmmar, segregation och bristande integration? Hur ska vi värna jämlikhet, trygghet, frihet, rättvisa – de värden vi vill förknippa med Sverige och det vi kallar den svenska modellen? Om vi inte lyckas anpassa den till nya förutsättningar kommer den att krackelera och falla sönder. Det kommer skapa mer social oro, utanförskap och otrygghet – vi ser det redan idag. Den svenska modellen mäktar inte med ett stort och långvarigt utanförskap. Det behövs jobb. Och det är inte så svårt. Det handlar om att en enskild företagare av kött och blod väljer att anställa en annan människa. Gör man det dyrt och krångligt att anställa, och dessutom förenat med hög risk, så kommer färre att göra det. Det kan tyckas givet. Men jag tänkte ändå berätta det – för regeringen. För Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkar inte riktigt ha förstått. Det märks på hur regeringen väljer att möta de stora utmaningar som globaliseringen för med sig. De vill nå Europas lägsta arbetslöshet genom att servera en rödgrön soppa av skatte- och bidragshöjningar. De höjer kostnaden att anställa och gör det mindre lönsamt att arbeta. De försämrar ROT- och RUT-avdragen. De inför höjda arbetsgivaravgifter för unga. Höjd skatt på arbete och för småföretagare. Ja, det höjs eller införs nya skatter i ett rasande tempo. Men, jag höll nästan på att glömma industrikanslern. Kanslern som just nu bereds i Rosenbad ska, med rundabordssamtalet som vapen, lösa problemen och skapa jobben. Nej, Almedalsvänner, det kommer inte att fungera, det är bara käbbel!

Konjunkturinstitutet – regeringens egen expertmyndighet – bedömer att regeringens ekonomiska politik varaktigt minskar antalet sysselsatta med 15 000-20 000 personer. Det i en tid då vi är i akut behov av det rakt motsatta. Vi behöver fler jobb. Enligt Konjunkturinstitutet är det människor med låg utbildning och som saknar erfarenhet som förpassas till arbetslöshet. Det är resultatet av regeringens jobbpolitik. Tror ni att det är en politik som kommer lyckas skapa framtidstro och hopp för dagens unga? Tror ni vi klarar integrationen av flyktingarna från Syrien, Somalia och Afghanistan med en sådan politik? Tror ni att vi klarar att bryta segregationen? Nej. Vi behöver en annan politik. En politik som förstår att alla jobb behövs. Även enkla jobb. Vår uppmaning är: bredda RUT-avdraget, inkludera nya tjänster! Förstör det inte. Höj inte skatten på allt som rör sig, i synnerhet inte arbete. Vi behöver också förändra arbetsrätten. Vi vill att undantagen från turordningsreglerna i LAS utökas till att omfatta 4 personer – oavsett antal anställda i företaget. Det innebär ett dubblat undantag jämfört med i dag. Vår politik står i skarp kontrast till regeringens jobbfientliga politik. Vi står för en annan väg framåt.

Vänner,

Kriget i Syrien har tvingat omkring 4 miljoner människor att fly från sitt hemland. Ytterligare 10 miljoner befinner sig på flykt inom landets gränser. Det är nästan omöjligt att ta in. Så mycket lidande. Så mycket sorg. Så många som flyr från krig, terror och död. Några kommer till Sverige. Det är många ur ett svenskt perspektiv, väldigt många. Men det är få av alla de som är på flykt och behöver en fristad. Sverige står upp för en human flyktingpolitik. Vi värnar asylrätten. Vi tar ett stort ansvar. Det ska vi göra även i fortsättningen. Men jag är samtidigt orolig. Vad händer med vårt samhälle om vi inte klarar integrationen? Om vi inte lyckas bryta segregationen? Hur ska vi klara att få fram bostäder? Hur ska vi klara vår svenska modell och hållbarheten i våra trygghetssystem? Vi behöver se och möta problemen – både med åtgärder i migrationspolitiken och för att förbättra integrationen. Vi föreslår därför tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Det är ett förslag som värnar Sverige som en fristad. Men förslaget kan också påverka hur många som söker asyl just i vårt land. Det kan bidra till en jämnare fördelning av mottagandet inom EU och att fler länder hjälper till att ta emot flyktingar. Till skillnad från andra EU-länder ger vi idag permanenta uppehållstillstånd. Det kan göra att fler söker asyl här i stället för i andra EU-länder. En jämnare fördelning kan minska Sveriges kostnader och underlätta etableringen för de som kommer hit.

Vänner,

Alla människors lika värde. Visst är det det vi tror på? Det vi jobbar för? Vi vill ha lika villkor för alla att utveckla sin fulla potential. Oavsett kön, etnicitet, religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Där är vi inte idag. Det tror jag att vi alla är medvetna om. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Utlandsfödda har sämre förutsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden. I Södertälje är nästan 20 procent av de unga arbetslösa. I Danderyd är det mindre än 4 procent. Homosexuella möter fortfarande intolerans och fördomar.

Vi minns Martin Luther Kings dröm. Att hans fyra små barn en dag skulle leva i ett land där de inte döms efter sin hudfärg utan efter sin person. Drömmen om att bli sedd som människa. Att få vara en person med samma värde som andra. Jag tror att många av oss vill förverkliga den drömmen. Några som säger sig vilja detta vill använda identitetspolitiken som verktyg. Nu undrar kanske någon i parken eller i tv-soffan vad sjutton identitetspolitik är för något. Jag skulle vilja beskriva det lite som en förpackningsindustri. Vi sorteras in i fack efter kön, hudfärg, tro, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning. Färdigsorterad och stämplad blir du främst en representant för en kategori. Sen, när du är kategoriserad eller ”rasifierad”, så bestäms var i samhällsordningen din kategori hör hemma. Sen ska politiken lägga till rätta. Styra upp och reglera. Det blir kvotering och särbehandling. Grupprättigheter och särlagstiftning. Det finns flera problem med det här. Ett problem är att kvotering är orättvist. I slutet av maj kunde vi läsa att polisen i praktiken erkänt att man hade diskriminerat på grund av kön och etnicitet. Det var vid antagningen till Polishögskolan 2010. Två tredjedelar av de sökande var män. Männen gjorde bättre ifrån sig i den fysiska testen och på språkprovet. Hälften av platserna gick ändå till kvinnor. De sökande behandlades inte lika. De behandlades inte som personer utan som representanter för en grupp. Det är fel. Kvotering är fel.

Ett annat problem är att man ställer grupp mot grupp. Minns ni diskussionen om Tomas Ledin? Den handlade om huruvida han som vit medelålders man kan delta i kampen mot rasism? Identitetspolitikerna är tydliga – det får han inte. Enligt dem vet han inget om förtryck och diskriminering. Han tillhör fel grupp och ska därför exkluderas från den antirasistiska kampen. På så sätt exkluderas många goda krafter från kampen för bättre livsvillkor för de som är marginaliserade. Man sätter grupptillhörigheten före medmänskligheten. Man sår split och splittring. Ett tredje problem är att identitetspolitik befäster marginalisering. Istället för att öppna samhället för minoriteter. Istället för inkludering och integration så lagstiftar men fram en struktur som förstärker olikheterna.

I slutet av maj skrev Zeliha Dagli en artikel om hur hon upplevde Husby. Och hur kulturen förändrats. Hon upplevde att hon inte längre var fri att vara sig själv. För 30 år sedan flydde hon fundamentalisterna, skuggorna som hon kallar dem, för att finna en fristad i Sverige. Nu vill hon fly Husby för att komma bort från samma skuggor. Hon upplever sig inte fri att göra det som hon själv önskar. Dricka ett glas öl med sina vänner. Gå på pensionärsföreningen. Lyssna på jazz och dansa twist. Odla grönsaker på min kolonilott i kortbyxor. Umgås med vänner. Gå på badhuset i bikini. Hur har det kunnat bli så här? Jag sitter inte inne med hela svaret. Men jag tror att en del av svaret ligger i tankegångarna bakom Trigger Warnings. Det är ett aktuellt fenomen på amerikanska universitet. Allt fler vill se det även i Sverige. Det handlar om att skapa ”safe spaces” – trygga rum genom att sätta varningstext på litteratur, konst och kurslitteratur.

I ett radioinslag i Gomorron Världen berättas att den kända komikern Jerry Seinfeld inte längre vågar uppträda på universitet av rädsla att bli uthängd eller till och med stämd. Det är identitetspolitiken som spökar där bakom. Ingen medlem ur någon grupp ska få såra eller uppröra någon annans gruppidentitet. Konsekvensen av ”trygga rum” blir att vi ska sluta oss kring våra gruppidentiteter – i våra trygga rum av likasinnade ska vi instämmande bekräfta varandra. Men risken är också överhängande att avgörande kritik mot fundamentalistiska idéer uteblir. Att vi istället i åsiktskorridoren skapar ett tryggt rum för de förtryckande skuggor som Zehlia Dagli vittnar om. Låt mig vara tydlig. De mänskliga fri- och rättigheterna ska gälla alla i vårt land. Oavsett var man bor. Detta måste vi stå upp för! Identitetspolitiken har en nära vän. Den heter politiska ovanifrånlösningar. De umgås gärna och ofta. Och de inspirerar varandra till enskilda människors, familjers, föreningar och företags förtret.

Trygga och stabila familjer är den mest betydelsefulla komponenten för att barn ska bli trygga vuxna och den viktigaste grunden för ett tryggt och stabilt samhälle. Och eftersom familjer ser olika ut och har olika förusättningar så måste de ges stöd, inte detaljstyrning! Mina vänner, den insikten triggar märkligt nog en del att gång efter annan presentera politik som har exakt motsatt effekt. Den 9 maj födde jag en son. Det verkar inte ha gått helt obemärkt förbi i media. I vår lilla bebisbubbla så är det inte minst sovrutinerna som vittnar om att något nytt har tagit plats i vårt hem. Lilla Birgers ankomst har inneburit att mitt liv innehåller mindre sömn och mycket mer kärlek. Det är vi så glada och tacksamma över. Men att bli förälder verkar också har gjort mig lite dummare, lite mindre vetande om vad som verkligen är bäst för vår familj. När jag vaknade upp på morgonen den 9 maj var jag fortfarande beslutsför i de rödgrönas värld men efter kl 13.01 senare samma dag så var det plötsligt Stefan Löfven som hade bättre koll på hur mitt livspussel skulle lösas. Märkligt va?

Det har varit en vår av flera misstroendeförklaringar mot familjerna. Regeringen har lagt förslag om ytterligare en kvoterad månad i föräldraförsäkringen. Den socialdemokratiska partikongressen har beslutat att de vill tvångsdela rakt av. S vänner i Miljöpartiet står för samma familjefientliga politik och vill detaljreglera två tredjedelar av föräldraförsäkringen. Men Löfven har inte föräldrarna på sin sida. Inte ens de som röstar på honom.

I en Novus-mätning gjord under våren var endast 29 procent av de rödgröna väljarna positiva till kvotering av föräldradagarna. Hela 76 procent av samtliga tillfrågade vill att föräldrarna ska få bestämma själva. Det är en förkrossande majoritet som underkänner de familjepolitiska ovanifrånlösningarna. Jag som politiker vet inte hur just ditt livspussel ser ut och ska heller inte ha makten att besluta över hur du ska lägga det. Makten över vardagen ska ligga så nära de människor som berörs som möjligt, det är dags att myndigförklara småbarnsföräldrarna!

Almedalsvänner, det börjar bli dags att avrunda nu.
Jag har fokuserat på försvarsutmaningarna. Det har jag gjort för att vi ska kunna bevara vårt lands frihet och de värden och traditioner vi förknippar med Sverige.När jag kräver krafttag mot IS, terrorism och fundamentalism gör jag det för att befria människor från de totalitära bojorna och för att bygga en tryggare värld.

När jag kritiserar identitetspolitiken gör jag det för att människor ska få vara just människor. Inte tvingas att i första hand vara en representant för sitt kön eller sin hudfärg. För friheten att vara jag.

När jag uppmärksammar utmaningarna för den svenska modellen gör jag det för att säkra tryggheten för enskilda, öka flexibiliteten och befria företagaren från byråkratiskt krångel. När jag kritiserar de politiska ovanifrånlösningarna gör jag det för att människor ska vara fria att själva bestämma över sitt vardagspussel.

Ibland får jag en känsla av att de enda gångbara visionerna i politiken idag handlar om miljardsatsningar i välfärden. Så behöver det inte vara. Vi ägnar tid åt att diskutera det som kan prissättas. Det som kan redovisas med kostnader och intäkter. Vi måste diskutera andra värden också. Viktiga värden även om de inte kan mätas i kronor och ören. Sådant som gör människor friare. Som gör familjerna tryggare. Sådant som gör att egoism kan bytas mot gemenskap och som gör att likgiltigheten går på reträtt.

Kort sagt de värden som bygger det goda samhället. *
Tack för att ni har lyssnat!