Den tidiga vårens charm

Den tidiga vårens charm, del 3
Den tidiga vårens charm, del 3, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder om igenkännandets glädje, om när livet kommer tillbaka till vår norra del av världen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i de första dagarna i april månad året 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Krokus, släktet ”Crocus”, tillhör svärdsliljeväxter med cirka 80 fleråriga, knölbildande arter hemmahörande i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika och i västra Asien till Afghanistan.

De smala, gräslika bladen växer fram ur knölen i ett tunt, pappersliknande hölje samtidigt med eller strax efter blomningen.

Kronan består av sex hylleblad, som nedtill bildar en mycket lång pip, vilken innesluter tre ståndare och en pistill med treflikigt märke, fruktämnet sitter under jord, men senare förs den mognande frukten upp ovan markytan.

Blommorna sitter en och en och förekommer i en mängd färger och färgkombinationer och blomningen infaller för vissa arter under våren, för andra under hösten.

Den berömda saffranskrokusen, ”Crocus sativus”, blommar under hösten. Blommorna är violetta och cirka två centimeter vida med utåtböjda kalkflikar. Pistillen har tre orangeröda, breda märkesflikar som ger saffran.

Saffran är en produkt som erhålls från pistillmärkena av växtarten saffranskrokus, ”Crocus sativus”, och har spelat stor roll såväl som krydda, parfym och färgämne som inom medicinen.

Vid skörden plockas märkena av för hand och till 1 kilogram saffran åtgår cirka 100 000 blommor.

Märkena innehåller ett mycket kraftigt gult färgämne, krocin, samt saffransolja, som ger kryddoften.

Saffran är utan jämförelse den dyraste kryddan och har ofta förfalskats, till exempel en produkt som till lukt och färgningsförmåga påminner om äkta saffran, har man utvunnit från lejongapsväxten ”Chaenostoma croceum”.

Saffran odlades redan 1500 före Kristus ibland annat Egypten och på Kreta och i samband med festligheter i antikens Rom användes saffran för att skapa vällukt.

I Sverige omtalas kryddan tidigast från gravölet år 1328 efter lagman Birger Petersson som var heliga Birgittas far.

Saffran som brödkrydda förekom vid danska hovet redan på 1400-talet, medan den i Sverige skall ha introducerats först av Stockholmsbagaren Mårten Kemmecker som avled år 1675.

Från Stockholm spreds saffran främst i östra Sverige och brukades i festliga sammanhang, bland annat på Gotland i saffranspannkaka och kryddan används ofta i lussekatter och annat bröd i juletid.

Tibast, tillhör släktet ”Daphne”, med cirka 50 olika arter lövfällande eller ständigt gröna, krypande eller upprätt växande mindre buskar i Europa och Asien.

Blommorna sitter i klaselika ställningar och är vita, gula, rosa eller röda och har oftast köttiga stenfrukter. Hela växten, men särskilt frukterna, är hos många arter mycket giftiga.

Blommorna som kommer under perioden mars–maj är rosenröda och väldoftande och slår ut före bladen. Arten växer i ängsskogar, i skogsbryn och på sydvästberg i Europa och Asien och är i Sverige mindre allmän i hela landet.

Tibast är fridlyst i Västra Götalands, Värmlands, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län och odlas ibland som prydnadsväxt.

Scillor eller blåstjärnor, är arter av släktet ”Scilla” i familjen sparrisväxter och är fleråriga, 10–20 centimeter höga lökväxter med basala, långsmala blad och en blomstängel med toppställda klasar eller kvastar av blå till lila blommor.

Fröna är svarta och runda med ett vitt, oljerikt bihang, så kallat, elaiosom som lockar myror att äta utväxten och sprida fröna, precis som hos blåsippan.

I Sverige förekommer inga vilda scillor eller blåstjärnor, men de odlas ofta som prydnadsväxter och förvildas lätt och en vanlig art är tidig blåstjärna, ”Scilla bifolia”, vilket är arten på min bild.

Blåsippa, ”Hepatica nobilis”, eller ”Anemone hepatica”, är en art i familjen ranunkelväxter och en flerårig ört med lodrät eller något snett uppstigande jordstam.

Blommorna, som kommer under april och maj, har under det 6- till 9-bladiga hyllet tre gröna svepeblad som liknar ett foder och dessa svepeblad omger senare fruktställningen, som består av ett flertal nötter, vilka sprids med hjälp av myror, se föregående bild om släktet ”Scilla”.

Blåsippa har blommor som oftast är blå men ibland även vita eller rödaktiga och de treflikiga bladen anses påminna om leverns lober, varför blåsippan inom folkmedicinen har använts mot leversjukdomar.

Arten är kalkgynnad och förekommer i såväl barrskogs- som lövskogsterräng och i Sverige är den allmän norrut till Hälsingland och Härjedalen, norr därom är den mindre allmän norrut till Västerbotten men saknas i Norrbotten och fjälltrakterna. Den är fridlyst i vissa län.

Vårlökar utgör släktet ”Gagea”, liljeväxter, som omfattar cirka 200 arter fleråriga, småväxta örter med lökstam.

Blommornas kalkblad är gula, och blomningen inträffar under våren och frukten är en kapsel med talrika frön som har ett oljehaltigt bihang, och fröna sprids med hjälp av myror, se föregående bilder om blåsippa och scillor.

Till släktet, som hör hemma i Europa och Asien, förs bland annat dvärg-, ludd-, lund- och ängsvårlök samt bildens art vårlök, ”Gagea lutea.

I Sverige är denna art allmän till tämligen allmän norrut till Uppland medan släktingen luddvårlök, ”Gagea villosa”, är fridlyst i hela landet.

Arten tussilago är sedan gammalt använd inom folkmedicinen som hostdämpande medel och därav det vetenskapliga släktnamnet ”Tussilago” som härrör från latinets ”tussis” för ”hosta” och ”ago” för ”fördriva” och i svenska dialekter har växten även namnet ”hosthäv”.

På senare år har man dock upptäckt cancerframkallande ämnen, så kallade pyrrolizidinalkaloider, i växten och den innehåller även slem- och garvämnen.

Tussilago, hästhov eller hosthäv har också använts mot brännskador och hudåkommor.

Bilden visar den ”vackert blommande” mossarten hårbjörnmossa, ”Polytrichum piliferum” som lyser upp den magra och sandiga marken på norr i Skillingaryd med sina röda sporhus med mössa som i själva verket är artens honorgan.

Bilden visar en närbild på hårbjörnmossas, ”Polytrichum piliferum”, honorgan med de röda sporhusen med sin lilla skyddande mössa.

Hårbjörnmossans, ”Polytrichum piliferum”, röda hanorgan som liknar små vackra rosor och de knopplika gröna honorganen som strax kommer att bilda de röda sporhusen på skaft, några syns för övrigt nere till höger på bilden.

Den lilla oansenliga brännmossan, ”Ceratodon purpureus”, har naturligtvis också mycket vackra sporkapslar med en typisk liten ”näbb” på toppen vilket gör att de liknar långnäbbade och långhalsade fåglar likt tranor, hägrar eller storkar, dock med fel färg.