Den tidiga vårens charm

Den tidiga vårens charm, del 2
Den tidiga vårens charm, del 2, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder om igenkännandets glädje, om när livet kommer tillbaka till vår norra del av världen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i dryga medio mars månad året 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Snödroppar, släktet ”Galanthus”, är amaryllisväxter med omkring tio arter lågväxta lökväxter i medelhavsområdet och Främre Asien.

Löken är liten och vit och bladen smala, jämnbreda och blågröna. Blomstjälken bär i toppen en ensam vit, hängande och mycket vacker blomma.

Till släktet förs bland annat bildens snödroppe, ”Galanthus nivalis”, som blommar tidigt, ofta medan snön fortfarande ligger kvar.

Backskärvfrö, ”Thlaspi alpestre”, är en art i familjen korsblommiga växter som är en 10–50 centimeter hög, flerårig, kal ört med en tät, basal bladrosett med äggrunda blad.

Blommorna är vita eller svagt purpuranlupna och växten blommar under våren och försommaren.

Arten hör ursprungligen hemma i Europas bergstrakter men har därifrån spritt sig till andra delar av Europa och växer på vägkanter, banvallar och som på bilden i trädgårdar.

Den påträffades första gången i Sverige år 1840 i Norrköpingstrakten och finns nu tämligen allmänt över större delen av landet, men med något ojämn utbredning.

Viden, utgör släktet ”Salix”, med cirka 300 arter lövfällande träd, som kan bli uppemot 30 meter höga, buskar och låga, ibland krypande ris, som växer mest i norra halvklotets kalla och tempererade regioner.

Arterna är tvåbyggare, och de små, insektspollinerade och ganska nektarrika blommorna sitter i hängen eller upprätta ax före, under eller efter bladsprickningen.

Hanblomställningarna, på bilden, faller av efter blomningen, medan det i honblomställningarna utvecklas frukter, kapslar med frön som är silkeshåriga.

Hybridisering är mycket vanlig mellan släktets olika arter och många arters böjliga grenar har använts till flätningsarbeten och avkok på bark som febernedsättande medel.

Viveväxter, i familjen ”Primulaceae”, utgör växter med cirka 2 800 olika arter ett- till fleråriga örter, varav några få delvis är förvedade.

Familjen omfattar hela 68 olika släkten och har en världsvid utbredning men med tyngdpunkt i de norra, tempererade regionerna och i tropiska bergstrakter.

Vårkrage, ”Doronicum orientale”, är en art i familjen korgblommiga växter som är en flerårig ört som blir 30–60 centimeter hög.

Den blommar i april-maj med enstaka eller få, cirka 5 centimeter breda gulblommande korgar som sitter i en gles samling i toppen.

Bladen är rundade, hjärtlika eller ovala och arten härstammar från Sydosteuropa och i Sverige odlas den som prydnadsväxt och förekommer förvildad hos oss i Syd- och Mellansverige

Släktet omfattar cirka 35 arter fleråriga örter, hemmahörande i de tempererade områdena i Europa och Asien samt i medelhavsområdet och alla har gulblommiga korgar.

Några arter har haft folkmedicinsk användning mot depressioner och mot skorpionbett.

Det verkar vara trångt om saligheten på fälten så här i vårens flyttningstider, på bilden trängs två tranor med två kanadagäss och tre grågäss vid Köpet, Bratteborg i Vaggeryds kommun.

Viveväxternas blommor sitter en och en eller i klase, flock eller knippe i toppen av en ofta bladlös stjälk och är tvåkönade och vanligen regelbundna, dock är många heterostyla, det vill säga, de har inom arten två olika blomtyper med kort respektive långt stift.

Flera arter har använts inom folkmedicinen, andra som födoämnen och åter andra som prydnadsväxter.

Pärlhyacint eller druvhyacint, ”Muscari botryoides”, är en art i familjen sparrisväxter som odlas som prydnadsväxt som blommar under april och maj.

Arten härstammar från medelhavsområdet men den finns dokumenterad i Sverige sedan 1700-talet och är vanlig i odling i trädgårdar och parker.

Pärlhyacint är i Sverige härdig norrut till mellersta Svealand och den förekommer naturaliserad på torra kulturmarker i södra Sverige och på Öland.

Gullviva, ”Primula veris”, är fridlyst i hela landet, men arten får plockas men ej grävas upp med rötterna. Arten är Närkes landskapsblomma.

Gullviva, som har många folkliga namn, har brukats som te och till vinframställning. Blommorna har använts som brännvinskrydda och knopparna som ersättning för kapris.

På sina håll har bladen använts i sallader, till soppa och som spenat och avkok på rötterna har använts inom folkmedicinen som urindrivande och slemlösande medel.

Dubbeltrast, ”Turdus viscivorus”, ”Turdus” betyder trast medan ”viscivorus” är sammansatt av det latinska orden för mistel, viscum, och äta, vorare, så betydelsen blir – trasten som äter mistel.

Dubbeltrasten är visserligen den största av våra trastar, men alls inte dubbelt så stor som de övriga.

Namnet användes först av den svenske ornitologen Sven Nilsson på 1820-talet och lär ha sin bakgrund i ett äldre namn, ”Dubbel kramsfågel”, vilket i sin tur erinrar om att trastar och andra småfåglar även i vårt land jagats och tillretts som delikatesser.

Dubbeltrastens läte är korta, lite vemodiga melodiska fraser som liknar koltrastens läte som dock har längre fraser medan locklätet är ett knarrande eller tonlöst surrande ”zerrrr”.

Gunnar Brusewitz har skildrat dubbeltrastens sång mycket träffsäkert och lyriskt i sin bok ”Fåglalåt” där han skriver, citat:

”Ett hastigt, lite korthugget sångtema som ideligen dränks i suset från trädkronorna men som ändå hörs förvånansvärt långt. Koltrastlikt i anslaget men svårmodigare, ibland nästan sorgset. Skulle man fortsätta dessa antropomorfistiska jämförelser så kan man säga att dubbeltrastens sång är en klagovisa som ideligen avbryts av stumma snyftningar och vars tema ideligen upprepas i plågsam otröstlighet.”

Dubbeltrasten föredrar gles barrskog med åkrar eller hyggen i närheten och finns gärna på tallmoarna i våra trakter.

Misteltrast är ett annat folkligt namn på dubbeltrasten som kommer av att den gärna äter mistelbär och det trivialnamnet brukas fortfarande i många språk som exempelvis engelskans ”Mistle Thrush”, och tyskans och danskans ”Misteldrossel”.

Svalört, ”Ranunculus ficaria”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en flerårig ört med en del av rötterna uppsvällda och näringsupplagrande. Arten blommar under april och maj och blommorna sitter en och en i stjälktopparna.

Arten växer i lövskogar samt i parker och annan kulturmark i Europa och Asien, allmänt i södra Sverige och tämligen allmänt norr därom till Uppland, dock sällsynt vidare norrut till Västerbotten.