Den ”svenska modellen” är inte en oföränderlig dogm

Låt mig börja med att bemöta den alarmistiska och direkt felaktiga bild som målas upp i ovanstående debattartikel. Socialdemokraterna och deras fackliga allierade försöker framställa Sveriges utveckling som en kamp mellan ”onda högerkrafter” och den ädla arbetarrörelsen. Det är en förenklad, förlegad och djupt missvisande beskrivning av verkligheten.

Sanningen är att den så kallade ”svenska modellen” inte är en oföränderlig dogm, utan något som ständigt måste prövas, justeras och anpassas efter nya samhällsförutsättningar. Fackföreningsrörelsen, som Socialdemokraterna lyfter fram som en obestridlig samhällsnytta, har i decennier åtnjutit en särställning och ett oproportionerligt inflytande som inte alltid varit till gagn för Sverige som helhet. När vi nu ser över arbetsmarknadens regelverk, handlar det inte om att försvaga fackens legitima kärnverksamhet: det handlar om att modernisera ett stelbent system och ge utrymme för mer dynamik, fler jobb och bättre möjligheter för både företag och arbetstagare.

På samma sätt är kritik mot folkbildningen inte ett uttryck för någon slags demonisering av bildning i sig. Att ställa frågor kring hur offentliga medel används, om resurser fördelas på ett effektivt och transparent sätt, är en grundläggande demokratisk skyldighet. Den automatiska kopplingen mellan kritik och ”attacker” mot demokratin är inget annat än en konstruerad retorik från en vänster som vill bevara status quo till varje pris. Vi anser att samhällsresurser ska användas klokt och ansvarigt, oavsett om det handlar om studieförbund, folkhögskolor eller andra institutioner.

Det talas om en medveten strategi från högern att så split, men vad Socialdemokraterna själva gör är att spela ut arbetare mot arbetsgivare, stad mot land, och måla upp en nidbild av våra ambitioner. Sverigedemokraterna är inte emot rättvisa löner eller goda arbetsvillkor—vi vill snarare se till att alla ges chansen att delta på arbetsmarknaden, att integrationen fungerar och att våra gemensamma resurser används för att främja ett bättre Sverige. Att ifrågasätta ineffektiva strukturer är inte ett hot mot demokratin eller välfärden, det är ett sätt att värna om den.

Vad Socialdemokraterna inte vill kännas vid är att den ”svenska modellen” också måste tåla kritik och anpassning. Vi lever i en globaliserad värld där konkurrensen ökar och nya teknologier kräver större flexibilitet. Sverigedemokraterna menar att staten inte ska understödja kvarlevor av en ordning som gör det svårare för Sverige att möta framtidens utmaningar. Detta innebär inte att vi river ner fundamenten för välfärd eller arbetsrätt—det innebär att vi skapar ett långsiktigt hållbart system anpassat till dagens och morgondagens verklighet.

Att ge sken av att Sverigedemokraterna hotar demokratin och allt som generationer före oss byggt upp är inget annat än alarmistisk propaganda. Vi värnar demokratiska institutioner, transparens och ansvarstagande. Debatten måste föras ärligt, utan att ropa ”varg” så fort någon vågar ifrågasätta gamla strukturer. Med bättre anpassade system, med en arbetsmarknad som verkligen kommer alla till del, och med en folkbildning som står fri från politisk slagsida, kan vi tillsammans stärka Sverige inför framtidens prövningar.