Den goda gemenskapen
Nyheter Ett kyrkobesök blev startskottet för en ny gemenskap.
Ett kyrkobesök för startskottet för Hillangruppen, gruppen för ensamma. Från vänster: Ingbritt Svensson, Annlis Tonnvik, Birgitta Ahlkvist, Vivi-Ann Liljevern, Carita Ingvarsson, Anita Sickeldal, Hildegard Ek och Ulla-Britt Andersson. På bilden saknas Gunnel Kristensen och Sylvia Heimersson.
När Hildegard Ek blev änka efter många års äktenskap var det en ny situation hon ställdes inför: ensamhet. En dag gick hon till kyrkan. På bänken framför henne satt en annan kvinna som nyligen också blivit änka. Då får Hildegard en idé: de som är ensamma borde träffas. Idén får fäste och ur det hela föds Hillangruppen, en grupp för ensamma. I dag, fem år senare, består gruppen av tio kvinnor som träffas varje månad.
– Det är många trösklar man behöver komma över när man är själv. Vi har varit med om samma sak och vi vet vad vi pratar om. Vårt mål var att vi skulle träffas en gång i månaden och det har vi gjort sedan dess. Även om både jag och Gunnel (Kristensen) har träffat nya män så håller vi fast i gruppen, säger Hildegard Ek.
– Den här gruppen betyder mycket. Ibland är vi några fler, ibland ett par stycken. Vi brukar sitta ner och prata, ta en fika eller så ger vi oss ut och äter någonstans, säger Ann-Lis Tonnvik.
– Ibland spelar vi bingo, ibland kollar vi på film också. Vi besöker även kommunens mötesplatser, det är riktigt trevligt där, säger Ingbritt Svensson.
Gruppen har även varit ute på flera utflykter.
– Det första året var vi på besök hos Karl Fredriks gård på Österlen. Vi har även varit i Helsingör, infliker Hildegard Ek.
Flera av kvinnorna träffades genom en sorgegrupp. En av dessa var Ulla-Britt Andersson.
– Den här gruppen betyder jättemycket för mig. Det är viktigt med den sociala kontakten och det gör jättemycket att kunna ringa någon när det behövs.
Anita Sickeldal flyttade till Värnamo för fem år sedan. Hon kom med i gruppen på ett bananskal.
– Vi satt på ett SPF-möte och så drog Carita (Ingvarsson) in mig i det här. Jag kände ingen förutom min dotter när jag kom till Värnamo. Plötsligt hade jag vänner överallt. Nu är jag med i kyrkan och sjunger i kör. Man kan inte bara sitta hemma utan man måste hitta på något och man måste ta tag i ensamheten själv. Tack vare det har jag fått nya vänner.