Dalby Söderskog i sommarsol

Dalby Söderskog i sommarsol
Dalby Söderskog i sommarsol, en härlig försommardag på Sveriges nationaldag, en natur- och kulturkrönika i 24 bilder från det biologiskt och historiskt rika Skåne, inte långt från staden Lund.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, på Sveriges nationaldag den 6 juni anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Dalby Söderskog är en av Sveriges 29 nationalparker och ligger strax utanför Lund och skogen är lövskogslunden framför andra på den bördiga skånska slätten.

Nationalparken är en ädellövskog av ovanligt slag med storartad vårblomning, massiv sommargrönska och intensiv fågelsång.

Det är också en skog i förvandling, både av egen naturlig utveckling och genom påverkan från det omgivande kulturlandskapet.

Nationalparken Dalby Söderskog bildades 1918 för att bevara vad man då beskrev som en sydsvensk lövskog.

I själva verket har Dalby Söderskog varit både skog och en trädklädd betesmark. Vid början av 1900-talet låg här en pelarsal av ek och bok med grönskimrande matta.

Skogsskräppa, ”Rumex sanguineus”, är en medelstor, flerårig och ofta mer eller mindre rödaktig ört.

Arten blommar i juni-juli och blommorna är tvåkönade och sitter i kransar i smala glesa axlika klasar från bladvecken.

Skogsskräppa är sällsynt utom i Skåne och på Öland och den förekommer från Skåne till Västergötland och växer på fuktig mullrik jord i lundar och lövskogar.

Fjällticka, ”Polyporus squamosus”, har halvcirkelformade, runda eller njurlika, hattar som normalt blir mellan 10-30 centimeter breda, men extremt dimensionerade exemplar kan uppnå nästan dubbla den storleken.

De kan växa enstaka eller flera från en relativt kort, sidställd, ibland grenad fot, och enskilda hattar kan bli upp till 5 centimeter tjocka.

Fjälltickans ovansida är gulbrun med breda, mörkare brunaktiga fjäll, som är tilltryckta underlaget och i allmänhet koncentriskt anordnade.

Fjälltickan förekommer både på levande och döda träd, bland annat på alm, ask och lönn i parker och alléer och då ofta högt ovan marken.

Arten växer dessutom i fuktiga, ofta snåriga miljöer med viden och al samt klassas som tämligen allmän och växer i södra och mellersta samt i allra nordligaste Sverige under maj till september.

Fjälltickan är en svår skadegörare och orsakar så kallad vitröta.

Unga exemplar av svampen har ibland använts som matsvamp, men anses inte ha något större matvärde.

Lundarv, ”Stellaria nemorum”, är en flerårig, hårig eller kal ört med krypande grenig jordstam och upprätt, men vek och bräcklig, stjälk.

Två underarter av lundarv förekommer i Sverige där huvudunderarten och bildens nordlundarv, ”Stellaria nemorum nemorum”, har övre blad med rundad bladbas, stjälk som är jämnt hårig samt frön med låga runda papiller.

Hos underarten sydlundarv, ”Stellaria nemorum montana”, är stjälken vanligen kal, alla blad har hjärtlik bladbas och fröna har höga, hullingförsedda papiller.

Lundarv blommar i juni-juli och dess blommor är stora och vita med djupt kluvna kronblad och tre stift, foderbladen är trubbiga och smalt hinnkantade.

Lundarv är ganska vanlig i hela landet och den växer i lundar och skogar på fuktig, mullrik mark.

Vitsippor, gulsippor, vårlök och svalört täcker marken i månadsskiftet april och maj och då står träden ännu kala och ljuset når ned till marken.

Under sommaren är hela nationalparken fylld av en frodig grönska och vårblommorna ersätts av skogsbingel och kirskål.

Hålnunneörten med sina rosa och vita blommor är nationalparkens speciella blomma och den blommar rikligt i områdets södra del samtidigt som de andra vårblommorna.

Genom att förbjuda bete när nationalparken bildades förändrades förutsättningarna och skogen började leva sitt eget liv.

Den öppna skogen började växa igen och de stora ekarna som dominerade när nationalparken bildades är idag inte lika framträdande.

Bilden av nationalparken idag skiljer sig därför från ursprungstanken och Dalby Söderskog utvecklas ständigt mot en spännande naturskog med stor variation i trädslag och nästa generation av besökare kommer, även de, få uppleva nya sidor av skogen.

Skogen består idag av många trädslag men bok, alm och ask dominerar. Almsjukan har dock gått hårt åt de stora almträden och i de ljusluckor som bildas när döda almar faller kommer istället asken.

I en naturskog står de döda träden sida vid sida med de levande träden, och nya spröda trädplantor växer sedan upp i de ljusluckor som bildas genom fallna trädjättar.

Dalby Söderskog är en skog där träden med sin döda ved får stanna kvar vilket innebär en stor biologisk mångfald.

Bilden visar ett antal svaveltickor, ”Laetiporus sulphureus”, som lever i den gamla döda skogsalmen, ”Ulmus glabra”.

Enskilda hattar blir hos bildens vackra och spektakulära svavelticka mellan 10-30, men ibland ända upp till 40 centimeter, breda och flera centimeter tjocka, och eftersom dessa oftast är tätt taktegellagda kan tickan totalt få en vertikal utbredning på över en meter.

Svampen är som färsk lysande svavelgul till orangegul, men bleknar snart till mattare orangebrun eller ockra.

Svaveltickan växer på levande lövträd och rötar kärnveden så att angripna träd slutligen blir ihåliga.

Arten finns både i slutna lövskogsmiljöer och öppna, kulturpåverkade, biotoper samt klassas som tämligen allmän.

Människan och hennes betesdjur har utnyttjat skogen kring Dalby i nästan tusen år och under medeltiden ägdes Söderskogen av Augustinerklostret, som lät sina och danska hovets hästar beta i skogen här i det då danska Skåne.

Marken växlade sedan ägare mellan svenska och danska kungsgårdar under 1600- och 1700-talet.

Det var stora variationer i hur hårt marken betades och ibland skedde stora avverkningar. Hästarna betade Hästhagen, som Söderskogen kallades i början av 1800-talet, fram tills kungsgårdens stuteri flyttade till Flyinge.

Det finns många intressanta historiska spår och fornlämningar i området men märkligast av alla är kanske Hästhagevallen, en bred, meterhög jordvall vars syfte och ålder ännu idag är oklar.

Möjligen kan vallen ha fungerat som försvarsanläggning men en annan teori är att kungsgården hade en inhägnad jaktpark här.

Hjortar drevs ned från Romeleåsen och omgivande marker och samlades inne i inhägnaden där adel och kungar sedan jagade dem.

När området blev nationalpark år 1918 upphörde både bete och avverkning och skogen lämnades för fri utveckling.

Därefter har skogen långsamt förändrats mot ett mer naturligt tillstånd och kan så småningom ge oss en bild av hur det omgivande landskapet skulle ha sett ut om det fått utvecklas fritt utan mänsklig påverkan.

Kamgräsfjäril eller slåttergräsfjäril, det är frågan, om man nu ska härma den danske prins Hamlets fråga till sin fars skalle.

Hamlet, prins av Danmark, originaltitel Hamlet, Prince of Denmark, är en tragedi av William Shakespeare och anspelningar på aktuella händelser i texten placerar tillkomsten till mellan åren 1600 och 1601.

Prins Hamlets mytiska ursprung berättas av Saxo Grammaticus som nämner Amlethus, en dansk sagohjälte och kung, enligt Saxo son till kung Horvendel och drottning Gerutha.

Sedan kung Horvendel blivit mördad av sin broder Fengo och denne äktat Gerutha, ställde sonen Hamlet sig galen, under det han likväl ständigt förberedde hämnd.

Sänd till England för att dräpas, vann han där mycket beröm, hustru och krigsmakt, varefter han återvände till Danmark och hämnades sin fader.

Saxo, med tillnamnet Grammaticus, avled i början av 1200-talet och var en dansk historiker, författare och sekreterare hos ärkebiskop Absalon av Danmark i Roskilde, samt samtida med kung Valdemar den store av Danmark.

Nåväl, åter till fjärilen som jag påstår är en kamgräsfjäril, ”Coenonympha pamphilus”, som börjar börja flyga redan de sista dagarna i maj, och flygtiden kan vara ända in i september.

Det ser ut som om de endast flyger med framvingarna under det att de håller bakvingarna still, vilket gör att flykten är långsamt fladdrande och detta flygsätt har den gemensamt med flera andra gräsfjärilar.

Kamgräsfjäril finns över praktiskt taget hela landet, men den saknas i fjällkedjan och delar av inre Norrland. Larven lever på en stor mängd olika gräsarter.

Denna enorma och mer än fyra meter höga nyponros, ”Rosa dumalis”, var den största jag någonsin sett.

Fåglar som trivs i området är bland annat stare, större hackspett, spillkråka, gröngöling, härmsångare, näktergal och skogsduva.

Bland insekterna märks olika vedlevande arter och olika skogslevande fjärilar samt bland däggdjuren trivs rödrävar, harar, rådjur och igelkottar.

Här finns även en mängd ovanliga mossor och lavar såsom platt fjädermossa, brun lundlav och olivklotterlav.

Nationalparken ligger på en extremt näringsrik kalkrik moränjord och bjuder på en rik växtlighet med bland annat vitsippa, gulsippa, skogsbingel, hålnunneört, Sankt Pers nycklar, nästrot, skogsskräppa, skogsknipprot, stinksyska, bergdunört, hässleklocka och skogsstarr.

Bilden visar ett foderbord eller ett vattenkar helt uthuggit i sten och det ger ett intryck av att vara mycket gammalt.

Armeniskt björnbär, ”Rubus armeniacus”, kan bli väldigt storvuxet och det tydligaste kännetecknet är de kritvita bladundersidorna.

Förväxling kan möjligen ske med kraftiga exemplar av spirbjörnbär, som har ljusgrå bladundersidor, men armeniskt björnbär har rakare taggar i blomställningen.

I blomman sitter arten allmän blombock, ”Leptura melanura”.

Döda träd och kullfallna stammar är mat, växtplats eller bostad åt många arter och det är framförallt vedlevande insekter, svampar, mossor, lavar och fåglar som är beroende av död ved.

I Dalby Söderskog får därför träden ligga kvar där de en gång fallit.

Hackspettarna trivs som sagt i skogen eftersom det finns gott om mat i form av insekter i den döda veden och här i skogen kan man hitta större och mindre hackspett, gröngöling och spillkråka.

De bon som hackspetten hackar ut utnyttjas så småningom av andra fåglar och djur. Staren och skogsduvan häckar gärna i hackspettens bo och ibland tar ekorren över bostaden.

Vid mitt besök i området hördes skogsduvan typiska hoande läte mest hela tiden, den säger o-oh, o-oh, o-oh vilket på svenska betyder ”gå-då”, ”gå-då, ”gå-då”.

En ordformel för fotosyntesen kan kortfattat beskrivas så här, koldioxid + vatten + ljusenergi ger glukos + syre.

Fotosyntes är när växter och alger bildar glukos som är en typ av socker av koldioxid och vatten, som restprodukt bildas syrgas och för att fotosyntesen ska fungera behövs energi i form av ljus.

Växten tar upp koldioxid ur luften, vatten ur marken och energi ur solljuset och av detta bildar den glukos som den använder som byggstenar när den växer och som energi för sina livsprocesser. Syret som bildas släpper den ut i luften.

Fotosyntesen är nödvändig för livet på jorden. Växter behöver glukosen som de bildar för att växa och för att lagra energi.

Djur och svampar behöver både glukosen och syret som växterna bildar för att kunna leva. Glukos, glykos, druvsocker eller dextros är en enkel sockerart, en monosackarid, med formeln C6H12O6.

Fotosyntesen minskar också växthuseffekten eftersom den minskar mängden koldioxid i luften och det betyder att temperaturen på jordytan är lägre än den skulle ha varit utan fotosyntesen.

Varje år använder växter cirka 225 miljarder ton, med andra ord, 225 000 000 000 000 kilogram, koldioxid under fotosyntesen och samtidigt bildas ungefär 150 miljarder ton, med andra ord, 150 000 000 000 000 kilogram syrgas.

Fotosyntesen sker i kloroplaster i växtens blad och kloroplaster är miniorgan, så kallade organeller, inne i bladens celler och inne i kloroplasterna finns det gröna ämnet klorofyll som fångar in energin i solljuset.

Energin från solljuset används för att driva kemiska reaktioner där koldioxid och vatten används för att bilda glukos.

Glukos innehåller mer energi än koldioxid och vatten och fotosyntes innebär alltså att växter fångar in energin i ljus och binder den som kemisk energi i glukosmolekyler.

Glukos är en kolhydrat och glukosmolekylerna kan användas som byggstenar för att bilda större kolhydrater, till exempel stärkelse och cellulosa.

Stärkelse används av växten som upplagsnäring, för att spara energi till senare och cellulosa används för att bygga upp växtcellernas cellväggar.

Djur och svampar kan inte bilda glukos ur koldioxid och vatten, de behöver i stället glukos och andra kolhydrater som växter har bildat.

Djur äter växter för att få i sig kolhydrater och köttätande djur äter djur som ätit växter, eller djur som ätit djur som ätit växter.

Växternas kolhydrater är viktiga både för att de innehåller energi och för att de innehåller grundämnet kol.

När till exempel en människa äter en växt används energin i kolhydraterna för att hålla kroppen varm och för att man ska kunna röra sig.

Kolet i kolhydraterna används av kroppen för att bygga upp nya molekyler, till exempel när man växer eller när gamla celler är utslitna och behöver bytas ut men en del av kolet andas man ut som koldioxid.

Under fotosyntesen bildas syre som avfall, syret blir alltså över när växten bildar glukos och syrgasen släpps ut i luften.

Syrgasen som bildas vid fotosyntesen är livsnödvändig för nästan alla levande varelser men i början av jordens historia fanns inget syre i luften och inte förrän för 3 000 miljoner år sedan, när det redan hade funnits liv på jorden i ungefär 1 000 miljoner år, uppkom de första organismerna som bildade syrgas genom fotosyntes, först då började luften så sakta att innehålla syre.

Syret är livsviktigt för nästan alla levande organismer, både växterna själva och djuren, svamparna och de encelliga organismerna andas syre.

Syret används vid cellandningen, alltså när cellen utvinner energi ur kolhydrater, fetter eller proteiner.

Blommande ängskavle, ”Alopecurus pratensis”, som är ett flerårigt, ganska slankt gräs som kan bli drygt en meter högt och som växer i lösa tuvor med strån från en kort jordstam.

”Ängkafle, härligt foder helst på wåtagtiga ängar: aftappade kjärr och myror, besådde med dess frön, blifwa snart frugtbare…”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Bilden visar den vackra guldlocksmossan, ”Homalothecium sericeum”, som är silkesglänsande och påträffas hårt fästad vid underlaget på trädstammar, särskilt på rikbarksträd som alm och ask, och på solbelysta, helst kalkförande klippor. Arten är allmän i södra och mellersta Sverige.

De krypande skottens sidogrenar böjer sig i torka båglikt inåt och ger mossan ett lockigt utseende.

Nejlikrot, ”Geum urbanum”, är en flerårig, mjukt hårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög och blommar från juni till augusti med ganska små, gula blommor som har utbredda foder- och kronblad, kronbladen är vanligen bara en halv centimeter långa.

Den mycket nära släktingen, humleblomster, ”Geum rivale”, har brunröda hängande klocklika blommor och kan korsa sig med nejlikrot.

Nejlikrotens jordstam, ”Radix Caryophyllatae”, har använts som läkemedel, då den enligt C. F. Nyman år 1868 är ”lagom stärkande, tillika lifvande samt lindrigt svettalstrande och tjenlig särdeles i diarrhéer och dysenterier”.

De underjordiska delarna av nejlikroten har en aromatisk doft och har också använts som ersättning för kryddnejlikor.

”Nejlikkummern sällskapar gerna med Hvitplistern, Jordrevan o. a .d. Dess rotstock är nästan rosenröd (hvit och röd) inuti och, isynnerhet strax om våren, välluktande, nästan som kryddnejlikor, hvadan också växten vanligen kallas Nejlikrot.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Humleblomster, ”Geum rivale”, är en flerårig, mjukt hårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög där stjälken är upprätt med lutande topp, stjälkbladen är trefingrade och basalbladen är parflikiga med ett stort uddblad.

Humleblomster blommar från maj till juli och blommans foder är rödbrunt och kronbladen är först gulvita senare blekt rosafärgade med mörkare ådror.

”Den bekante engelske botanisten SMITH var särdeles intagen i denna växt. De veckade bladens mörka grönska mot stjelkens och blomfodrets rödbruna färg och den egendomligt skära färgen hos kronbladen jemte blommornas behagligt lutande ställning, gör den, säger han, till ’one of the most picturesque of our native plants’.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Många har nog sett de vita skumbubblor som ser ut som om någon gått runt och spottat på växterna.

Detta vita ”spott” är tillhållet för en liten larv som så småningom troligtvis utvecklas till arten vanlig spottstrit, ”Philaenus spumarius”, som Carl von Linné namngav år 1758.

Skummet som man ser på gräs och andra växter under våren och sommaren kallas, beroende på var man bor i landet, för ormspott, snigelspott, gökspott eller grodspott men har alltså inte ett dugg med dessa djur att göra.

Vanlig spottstrit finns i stort sett hela världen och den blir mellan 3,5 och 7 millimeter lång och är allt från ljusbeige till mörkbrun eller nästan svart med olika fläckar i färg på kroppen.

Det utvecklas en generation nya spottstritar per år och en spottstrithona kan producera mellan 350 och 400 ägg som läggs under augusti och september. Insekten övervintrar i äggstadiet och kläcks i april påföljande år.

Direkt när de har kläckts börjar de två till fem millimeter långa gräshoppsliknande larverna att suga saft från stjälkar och skott på sina värdväxter och strax därefter startar också larvernas produktion av skum som utgör deras skydd mot uttorkning och fiender.

Larverna kryper med andra ord ostört omkring på växterna i skydd av sitt skum.

Utvecklingen från larv till färdig insekt tar cirka femtio dagar och det fullvuxna djuret lämnar inte sitt skumskydd förrän detta helt torkat in, vilket tar ytterligare cirka tio dagar.

De fullvuxna insekterna livnär sig sedan på olika växter under hela sommaren och de flesta hittar man ute i naturen, men de finns även i våra trädgårdar.

Spottstriten springer eller flyger när den ska förflytta sig, men en egenskap som den fullvuxna spottstriten också har är förmågan till höga hopp och man har mätt upp att denna lilla, knappt centimeterstora, insekt kan hoppa upp till 70 centimeter högt.

De fem sista bilderna i denna krönika visar naturens olika mönster och hur vår människohjärna har en fantastisk förmåga att göra bilder av dessa, för visst ser väl ni som jag bland annat olika ansikten och avslutningsbildens trötta öga från naturen kanske vill säga oss att nu är det nog med skövling och miljöförstöring.