Dagar vi minns: När jag blev jagad med en hammare på stan
Nyheter Har ni också ångrat att ni inte funnit er i situationen och gett svar på tal direkt? I dag skriver Henrik Skoglund om en incident där han än i dag ångrar att han inte fann sig snabbare i situationen.
Jag vet inte hur många av er som är Seinfeld-fans, men i TV-serien finns det ett avsnitt där George frossar i en räksallad och hans kollega utbrister:
– George, havet ringde. De börjar få slut på räkor.
Det är först på vägen hem George kommer på hur han skulle kontrat på, vad han upplevde det som, smädelsen.
Jag tror att vi alla kan känna igen oss lite i det där. Det är inte alltid man finner sig i situationen. Oftast inträffar ”blockeringen” när vi utsätts för något totalt oväntat.
Runt år 2000-2001 var jag drygt 20 år och jobbade ständig eftermiddag/kväll. Jag brukade normalt sett somna runt klockan tre på nätterna och gå upp runt 11-snåret på förmiddagarna.
Men en vecka skulle vi ha truckutbildning på jobbet och den var förlagd till dagtid. Ni vet den tiden man som ung upplevde som den hemska sju till fyra-tiden.
För varje dag och mer eller mindre sömnlös natt som passerade blev jag mer och mer lik en uteliggare.
Framåt onsdagen eller torsdagen traskade jag efter jobbet in på snabbköpet på vägen hem. Om jag minns rätt så var det en specifik tidning jag var ute efter. Jag fann dock inte det jag sökte när jag orakad, okammad och mer eller mindre koffeinförgiftad stapplade omkring bland hyllorna.
Jag lämnade butiken och när jag kommit runt 100 meter hör jag springande steg bakom mig. Jag vänder mig om och döm av min förvåning när det kommer en kille springande mot mig med en hammare i högsta hugg.
”Glömde du betala?” Skrek han.
”Eh, va?” fick jag fram. Helt oförstående.
”Töm dina fickor”
”Eh, va?” upprepade jag. Fortfarande helt oförstående.
Där omkring föll väl ändå polletten ner hos mig. Han var butiksanställd, det såg jag på kläderna, och han hade väl troligtvis hammaren som skydd. Jag måste sett fullständigt hög ut därinne i butiken och han visste väl inte vad jag skulle kunna ta mig för.
Till saken hör att jag på den tiden gick klädd i en gammal och kär skinnjacka som dag för dag började falla i mindre och mindre beståndsdelar.
Jag vände ut och in på fickorna och slängde ut gamla servetter, korvpapper och bankomatkvitton ur fickorna och delade sedan ut ett rappt ”Nöjd!?”
Sen gick jag hem och sov min allra bästa skönhetssömn. Men jag kan faktiskt än idag ångra att jag inte ”käftade” lite till med honom angående hammaren. Det känns inte helt stabilt att springa omkring med en sån i högsta hugg, oavsett om man misstänker snatteri eller inte.
Jag ska inte säga att händelsen förföljer mig på något vis. Men det hade faktiskt suttit riktigt fint att kontra med en polisanmälan för olaga hot. Jag kan nämligen inte se det på något annat sätt än att det skulle falla under den kategorin då den anställde sprang med hammaren fullt synlig mot mig. Vad hade hänt om jag haft dåligt hjärta?
Finns det någon situation som där du ångrar att du inte fann dig snabbare? Skriv i kommentarsfältet nedan.
Bilden är ett montage. Foto: Pixabay