Dagar vi minns: Fotboll i mitt hjärta

Jag har alltid varit intresserad av fotboll och följer några lag med särskild glöd, men jag har också minnen från tiden då jag var aktiv.

För dryga 50 år sedan var jag en av alla grabbar i min hemort, Rottne, som tränade fotboll och drömde om en storstilad karriär. Med facit i hand blev det inte så lyckat men jag njöt så länge det varade. Vi träffades på idrottsplatsen oavsett om det var träning eller om vi ville spela spontanfotboll. Det var hårda tag mellan oss när det inte fanns ledare på plats men utan att det gick till överdrift.

Jag hade ett gudabenådat spelsinne, men det förstördes av en kondition och löpstyrka som ett kylskåp. En episod som jag minns särskilt är när jag efter år av träning och aldrig fått spela match valde att lämna Rottne för att spela för grannlaget Tolg. Jag var nog 12–13 år och blev välkomnad i laget som spelade i klassiska färger enligt Milan: randiga tröjor i rött och svart. När dagen kom för ett möte med Rottne var det nervöst må ni tro. Tolg var underdogs, vilket vi visste, men matchen skulle spelas. När domaren blåsta av matchen stod vi i Tolg som segrare och jag var en av målskyttarna – vilken känsla att sänka laget som vägrade att låta mig spela (möjligen med viss rätt).

Någon månad senare var det returmöte i Rottne. Redan vid avspark fick jag ett meddelande från en ”buse” i Rottne att dagen skulle bli plågsam och det blev den. Sällan har min fötter och ben varit så märkta av dobbar som då. Inga mål blev det och förlust i matchen, men som helhet är det ett härligt minne. Intresset för fotbollen har trots allt bestått och nu är jag engagerad i Hooks IF tillsammans med ett flertal engagerade kamrater som vill ge vår bygd möjlighet till träning eller enbart nöje om så önskas.