Caroline stred för Ukraina

Caroline Nordengrip från Bollebygd står upp helhjärtat för sina principer. Hon sitter som ledamot i Bollebygds kommunfullmäktige och är andre vice ordförande i Sverigedemokraternas kvinnoförbund. Valet 2018 blev en stor framgång för henne, då hon blev riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och tog plats i försvarsutskottet och plats i exportkontrollrådet. För en person med militär bakgrund från flygvapnet och hemvärnet kändes det som Caroline hade funnit sin plats. I februari 2022 ställdes saker och ting på sin ända. I försvarsutskottet diskuterades framtida insatser, samtidigt som det från andra sidan Östersjön kom uppgifter om att Ryssland skulle göra en fullskalig invasion av Ukraina.

– Det blev mycket möten fram och tillbaka. Kommer de gå in, kommer de inte gå in och hur ska Sverige ställa sig till det ena och det andra? En dag kom Ann Linde till oss i exportrådet. Hon menade att Sverige inte kan exportera vapen till Ukraina, eftersom vår lagstiftning förbjuder det och frågade oss därför om vi ska exportera vapen till Ukraina eller inte. Jag som sitter i exportrådet vet om hur regelverket ser ut och där finns inget som möjliggör en vapenexport. Dock gick Ann Linde bara dagar senare ut i rakt tv och sa att vår nuvarande lagstiftning förhindrar detta. Det fick mig att gå i taket, så jag frågade henne på ett möte några dagar senare: ”Menar du på fullaste allvar att vi inte med vår lagstiftning kan exportera vapen?”  ”Ja, vi för inte den praxisen till länder i krig”, menade hon, säger Caroline Nordengrip.

Nordengrip bestämde sig för att anmäla Linde till konstitutionsutskottet. KU menade att utrikesminister Lindes (S) uttalande om vapenexport i Agenda var vilseledande och hon fick sig en näsknäpp.

– Helt plötsligt kunde vi exportera vapen till Ukraina. Två dagar senare, den 24 februari, inleds den fullskaliga invasionen. Ukrainas ambassadör i Sverige och försvarsattachén är i försvarsutskottet och uppdaterar oss om vad som händer. Plötsligt vänder sig försvarsattachén och viskar något i ambassadörens öra. Ambassadören går upp i talarstolen, helt kritvit i ansiktet. Jag förstår att något drastiskt har hänt, tittar ner på min kostym och tänker:

”Vad fasen gör jag här?” Efter det gick all mina vakna tid till att fundera över hur jag ska komma ner till Ukraina, så att inte Försvarsmakten eller mitt parti blir lidande för det, säger Caroline Nordengrip.

Nordengrip får genom ambassaden veta att det går att sätta upp sig på en intresselista för att få ansluta sig till Ukrainas försvar. Nordengrip sätter upp sig på listan. En tid senare får hon under en middag med en kollega ett samtal från Christopher Forsbäck från Hölö. Han är en av de som ska resa ner och strida för Ukraina.

– Vi pratar om upplägg med mera. Samtalet flyter på bra och jag lägger också fram att jag är riksdagsledamot, så jag kanske inte kan följa med. ”Det är inga bekymmer”, säger han. Sedan går det fram och tillbaka ett par månader. Jag är i väg på en valkonferens. Innan den ska börja får jag en fråga från partiets kommunikationsavdelning om jag kan skriva ett tal till Ukraina, så jag går upp på mitt hotellrum. När jag gör det ringer Christopher och säger att vi åker om två dagar. Efter det var det ganska enkelt.

När beslutet väl var fattat hade Caroline hoppats hinna förklara det hela öga mot öga för sin make hemma i Sverige. Eftersom avfärden blev någon snabbare än beräknat, så fick det bli över telefon i stället.

– Jag ringer till honom och säger att jag ska till Ukraina. ”Med jobbet?”, frågar han då. ”Nej, jag ska dit och strida”, svarar jag då. ”När åker du?” ” Om två dagar”. Han är i Polen och jobbar och hinner inte komma hem på två dagar. Då får jag följande reaktion: ””Jag är förvånad att du inte redan har åkt”, säger Caroline. 

Så påbörjas två intensiva dagar. Caroline berättar för sin mor att hon ska åka till Ukraina. Under tiden plockar hennes kollega i hemvärnet ihop hennes uniform. Samtidigt går Caroline under jorden och sjukskriver sig.

– Jag hade skrivit uppsägningsblanketter, lämnat nyckeln till min lägenhet, skrivit testamente och mycket mycket mer. Några dagar senare sitter jag på ett tåg genom Polen. Väl på plats möter Christopher och jag upp ett gäng andra svenskar, bland annat en gangsterrappare. Vi åker först till nära ukrainska gränsen där vi tränas som grupp. Efter att ha genomfört gruppträningen gör vi oss redo för att få över gränsen. Det som händer då är att Ryssland spränger en bas där utländska soldater har samlats för att ansluta sig till Ukrainas försvar.

Händelsen fick stora konsekvenser. Från början var tanken att soldater skulle få skriva kontrakt på två månaders tid. I stället blev det så att soldater fick skriva kontrakt som gällde tills kriget var slut.

– Ingen av oss var beredda att göra det, förutom en person som gjorde det. Han stred tappert, men syntes på bilder i tidningar nyligen.

Christopher, en norrman och en person till gick in ett annat förband medan Caroline gick med i en kanadensisk hjälporganisation och hamnar så småningom i den ukrainska staden Bucha. En dag skulle Caroline och några till, däribland en engelsktalande person, kontrollera två massgravar i Bucha.

– Vi fick sällskap av en kille till från Bucha. Han var fotbollsstränare. När de öppnade ena massgraven låg åtta av hans spelare där. Han visade bilder på laget och kunde identifiera åtta av dem.

– En annan kväll ska jag sova i tränarens hus i Bucha. Innan jag ska sova så ska jag gå ut till bilen och hämta min väska. På vägen passerar jag ett militärfordon, utanför fordonet står tre militärer. När jag går tillbaka börjar det smälla som bara den på gatan. De tre killarna tar tag i mig och drar in mig i fordonet. Jag försöker få dem att släppa av mig, men de bara flinar åt mig. Vi åker och åker. Till slut ser jag en staty som föreställer en dam med en sköld. Då förstår jag att  vi är i Kiev. ”Vad gör vi här?” tänker jag. Vi åker runt, det smäller hela tiden och jag får en känsla att det kommer att bli stökigt. Mitt i natten stannar vi utanför ett höghus. De plockar ut mig ur bilen, jag går in i höghuset. Militärerna säger ”gör inget motstånd, det kommer inte att göra ont”. Vi åker upp på högsta våningen. Där finns en lägenhet där alla fönster är öppna. Jag hittar en filt och somnar. När jag vaknar på morgonen knackar det på dörren till lägenheten. Där står en soldat med frukost. Jag går sedan ut till bilen och kör till ett annat höghus. När vi stannar så ser jag den engelsktalande personen från Bucha. Han får syn på mig och säger ”vi tyckte att det var säkrare att du färdades med dem”. Jag var jättearg.

Efter denna resa bar det tillbaka till Lviv. Nu har det gått sex veckor sedan hon lämnade Sverige.

– Alla svenskar tror att jag är död vid det här laget, eftersom det inte har gått att få tag i mig. Så fort jag kommer till Lviv får jag tillbaka mobiltäckningen. Då får jag veta att en person har lämnat vårt parti, min kollega i exportkontrollrådet. Rådet träffas med sex-sju veckors mellanrum och det var dags för nytt sammanträde, men eftersom jag på förhand inte får veta vad mötena handlar om så tar jag beslutet att jag måste åka hem. Jag känner att jag gör mer nytta där (i Sverige) och känner att det är bättre att åka tillbaka när all kontraktsbyråkrati är på plats. Jag kommer till mötet. Övriga ledamöter säger ”skönt att du mår bättre igen”, samtidigt som jag är medveten om att jag vill komma tillbaka.

Under tiden som detta sker har Christopher Forsbäck bytt förband. Han blir den första utländska soldaten som går in ukrainska armén. Han har skrivit ett treårskontrakt som instruktör åt den ukrainska armén och har ordnat så att Caroline ska bli instruktör på samma enhet. Caroline reser tillbaka till Ukraina och placeras i Bucha.

– Tanken var att vi skulle vara en del av den 47:e brigaden. Ukraina vill gå ifrån en sovjetisk doktrin och vill i stället få in en Nato-stämpel på armén. Därför ville de ha utländska instruktörer. För att komma in i armén måste du göra tester för att säkerställa endast bra soldater kommer in. Tanken var att vi skulle vara med och öppna våroffensiven 2023. Vi tränade hårt hela vintern, våren kom och vi åkte runt i små byar och tränade dem i grundläggande stridsteknik. Själv hade jag också utbildad mig till skarpskyttsinstruktör. För att få vara vid fronten krävs att man skriver på ett kontrakt och jag blev den första kvinnan som tog plats i ukrainska armén.

När tiden var inne begav sig Caroline tillsammans med Christopher, tolkar och sjukvårdare till Zaporizjzja för att så småningom ansluta till den öppna fronten vid Robotyne. Ett av hennes första minnen är när hon, en tolk och två drönarpiloter är ute på slagfältet en morgon.

– Vi skickar upp en drönare. Det finns en kulle mellan oss och ryssarna. Då ser jag att det finns ett litet skydd i närheten och talar om för tolken att gå in i skyddet. ”Har vi drönare, så har de drönare. Gå in i skyddet”, säger jag till tolken. ”Jag gillar inte att ta order från en kvinna”, säger tolken då. Till slut tappar jag tålamodet och säger åt honom att jag ska ge honom ett ordentligt kok stryk om du inte gör som jag säger. ”Du vill väl inte åka hem till din chef och berätta att du har fått stryk av en tjej?”. Till slut gav han med sig och gick in i skyddet. Strax därefter kom explosioner. När vi kommer tillbaka till där vi bor säger jag åt Christopher att ta bort honom, ”han tar ihjäl oss allihop”, så tolken plockas ut tjänst. 

I stället bildade hon ett nytt stridspar med en ukrainsk anti-drönarpilot vid namn ”Papi”.

– Antidrönarpiloter drar till sig uppmärksamhet och vid ett tillfälle jagades vi med 20 antidrönare. Vi lyckades springa åt varsitt håll. Till slut hör jag hans röst. Då köttar ryssarna på rejält en stund och Papi får en rejäl hjärnskakning.

Men det värsta som Caroline ställdes inför det var när Christopher kom med frågan om hon ville följa med på ett uppdrag. Uppgiften gick ut på att ta sig genom ett minfält och leta sig fram till två skyttegravar för att minröja dem. Skyttegravarna låg i flanken i ett område där ukrainarna försökte ta sig genom linjerna och de kunde användas av ryssarna för att skjuta på ukrainska trupper.

– Det var en svinvarm dag och vi var tio personer. Hela den fem kilometer långa vägen kände vi att låg halvtaskigt till och att ryssarna kan se oss. Vi gick längs en stig och lyckades helt obemärkt ta oss fram och komma ner i den ena skyttegraven. Helt plötsligt skjuts det på ordentligt och vi börjar känna att det är det är något lurigt med det här. Vi lämnar skyttegraven en och en.

Gruppen rör sig mot den andra skyttegraven. Innan de kommer fram visar det sig att ryssarna har väntat på dem, från ett skyttevärn som ingen kände till. Intensiv skottlossning bröt ut. Christopher träffades i armen. Sedan påbörjades stridsvagnseld. En 125 millimeters stridsvagnsgranat slog ned precis vid ingången till truppens skydd.

– Graven blir igenlagd och det är bråte överallt. Det skjuts med handgranater och det jag hör på radion uppfattar jag som att tolken är död och att Christopher är död. 30 ryssar är på väg ner i skyttegraven och min ena tanke är att det här är en bra dag att dö på. Det köttar på ett bra tag, sedan lugnar det ner sig. Helt plötsligt ropar de på mig och jag kommer fram till den sprängda bunkern med bråte överallt. Där hittar jag Christopher med krossat knä. Han har på egen hand satt dit förband och jag kollar så att de sitter rätt. Han har legat så där i en och en halv timme och vanligtvis ska de inte sitta på så länge.  ”Hur ser det ut”  undrar han. ”Inte för att vara sån, men jag tror inte att du överlever natten”, menar jag. Jag hjälper honom att få en cigarett och han börjar att bli mer och mer borta. Fram mot natten får vi upp honom på en skyddsbår och sex soldater drar honom de fyra kilometerna ut från slagfältet. Jag har sex vapen plus mitt eget plus all ammunition plus min väska. Man har drönare över sig. Man går fem meter, slänger sig, går fem meter, slänger sig. Efter en timme vänjer man sig, säger Caroline.

På natten får truppen in Christopher i ett bandfordon. Han lastas sedan om i en ambulans och förs till Zaporizjzja. Caroline åker hem till bostaden. Morgonen därpå åker hon in till sjukhuset. Med sig har hon Christophers gröna bok.

– Jag frågar mig runt på sjukhuset. Till slut visar en sjuksköterska mig honom. Han är nedsövd. Jag lyfter på hans täcke och ser att han har armar och ben kvar under täcket, helt otroligt. På sjukhuset springer jag även på tolken. Han överlevde med endast ett armbrott.

Händelsen påverkade Carolines liv.

– Jag berättade för min make att jag varit vid fronten, hade utbildat soldater och att jag och Christopher var vid samma enhet. Då frågar han: ”var du med det när det hände?” Jag svarade ja. Han svarade: ”Nu kommer du hem, annars har du inget hem att komma hem till”. Efter en diskussion med brigaden kom jag överens om att bli frivillig soldat igen.

Efter att ha varit borta i lite mer än ett år återvände Caroline Nordengrip till Sverige. När hon kom hem fick hon jobb på insamlingsstiftelsen Hepatica med ansvar för Ukraina och Latinamerika. Stiftelsen har till uppgift att främja samverkan och utveckling grundad på frihet, nationellt självbestämmande, demokrati och miljövård.

– I dag mår jag jättebra. Jag har inga mardrömmar, ingenting. Jag visste inte vad jag gav mig in på, men jag visste att det skulle bli stökigt. Jag hade hela tiden gått in med inställningen ”den dagen jag bara hatar det som är framför mig i stället för att älska det som är bakom mig, då är det dags att åka hem”. Det jag kan säga är att om västvärlden hade agerat tidigare så hade det inte blivit krig. Det man kan säga är att Ukraina strider med moral, det gör inte Ryssland. De förtjänar att vara fria. Ryssland jobbar inte bara med att flytta fram gränser. De jobbar också med att ta bort den ukrainska kulturen. För svenska skattemedel skickar vi ner läroböcker på ryska till Ukraina. Det gör mig riktigt förbannad.