Brunos krönika: Vilken Alexander Lukas-tur!

Bild på stenbumlingen. Bild: Bruno Franzon

Vilken Alexander Lukas-tur!

Sista veckan i mars och första veckan i april var för mig inga Alexander Lukas-veckor precis, det kan jag inte påstå. Snarare måste jag väl kalla det Kalle Anka-veckor. Ibland kommer olyckorna på rad.

På måndagsnatten sista veckan i mars inträffade den första olyckshändelsen. Efter att ha hämtat och lämnat buntar till återförsäljarna på Coop och OkQ8-macken så gav min paxter (mopedbil för distribution) upp på Fredsgatan. Jag hade kört enormt mycket i 2 och ett halvt år utan minsta missöde så det kom väl inte alldeles oväntat. Bärgning fick beställas och reservbudet Naser kom och hämtade mig. Vi körde gemensamt med bil ut de sista tidningarna, därefter tillbaka till budlokalen för byte av paxter och utkörning på de två sista distrikten.

På fredagen kom nästa anti-Alexander Lukas händelse. På väg med paxter på Tättingvägen i mörkret cirka kl 04.25 så gör jag på det tättbebyggda bostadsområdet en snabb högersväng varvid efter 7-8 meter det smäller och krasar till! Vad i hela fridens namn är detta? Jag hoppar ur paxtern (den är helt öppen på högersidan!), inspekterar. Jag upptäcker en stor STEN som lags ut på vägen! Det finns ingen möjlighet för mig att se denna stenbumling i mörkret. Men jag kan utan några som helst problem fortsätta arbeta. Senare kan konstateras en smärre sprickbildning vid högra stötfångaren. Det finns så många bucklor och krackeleringar på paxtern från tidigare krockar av andra bud att den nya skadan inte särskilt sticker ut.

Vilka var ansvariga för denna lilla olycka då? Jo, stenen och jag. Framför allt STENEN måste jag ändå säga. Alltså, placera en sten mitt på en väg i ett tättbebyggt område för att hindra bilar att parkera här är inte lyckat. Stenen syntes inte alls i mörkret, perfekt gråkamouflerad mot asfalten. Man kunde åtminstone ha målat stenen med nåt iögonfallande, typ neonfärg. Ta hit några grafittibegåvade ungdomar och gör ett konstverk av stenen, vetja! Och inte bara av den utav av alla andra farligt utlagda stenar på detta område.

Veckan efter på måndagsmorgonen är det dags för en ny liten olycka: jag blamerar mig och lyckas välta omkull en kaffemugg precis när jag ska gå och lägga mig. Inte så farligt, bara det att kaffet stjälps ut över mitt trådlösa tangentbord. Ingen skada egentligen då det skulle ha bytts ut ändå redan för 2 år sedan på grund av att flera tecken på tangenterna nästan helt flagnat av. För all del går det ju också att skriva på laptopen.

Bild på klackringen. Bild: Bruno Franzon

Men på fredagen är olyckan framme igen. Efter att ha varit och fikat på stan med en vän och därefter shoppat på Ica Kvantum så upptäcker jag vid hemkomsten att min klackring prydd med onyx (svart med en viss gråaktighet) inte sitter kvar längre på mitt vänstra ringfinger. Jag beger mig ut på spaning.

Fruktlösa letningar både på vägarna, caféet och i butiken. Men jag lämnar namn och telefonnummer ifall någon händelevis skulle hitta ringen.

Värdet på ringen bedömer jag inte som svindlande stort. Men varför vill jag då så innerligt få tillbaka den? Jo, på grund av dess unika symbolvärde. Denna ring fick jag nämligen ärva av min far efter hans död. Han hade den på sig när han segnade ner i en hjärtinfarkt på Getteröns camping den 28 maj 1990. I ringguldet står ingraverat ”Olle 16/6 1960”. Det var hans 40-årsdag.

Några dagar efter ringens försvinnande hör man av sig från Ica Kvantum: De har hittat ringen! Den låg visst vid ”mjölken”.

Jag hade satt ringen på vänstra handens ringfinger. Hur så – brukar man inte göra det? Jo, men jag brukar vanligen trä ringen på långfingret eftersom den sitter för löst på ringfingret. Något stressad för att komma i tid till caféet gick det emellertid denna dag ovanligt trögt med långfingret, jag fick ta tvål och vatten för att få den att lossna och så snabbt på med den istället på smala ringfingret. Min far, plåtslagaren, hade nästan dubbelt så tjocka fingrar som jag, de var tjocka som grillkorvar. När jag fick ringen i arv för trettiofem år sedan fick jag gå till en Ur&Guld butik och låta dem förminska ringens omkrets. Uppenbarligen gjordes inte detta i tillräcklig omfattning.

Nåväl, personalen på Ica Kvantum tycktes mycket glada över ringfyndet. Jag också, förstås. Men de verkade ännu gladare! Många människor gläder sig över när det går bra för andra! De lyser upp av solskenshistorier. Det ser jag som hoppingivande och ett ovedersägligt bevis på godhet hos mänskligheten. Och för mig blev ringens återkomst förhoppningsvis vändpunkten efter en tid med en räcka anti Alexander Lukas-händelser.

Slutligen här kort om en annan ringsaga hämtad från verkligheten… Min far tappade sin förlovningsring under ett gymnastikpass på Mobäcks äng i Gnosjö 1939. Fyrtio år senare, 1979, arbetade Arne Nilsson i sin trädgård på Industrigatan. Då fick han syn något som blänkte till i ett lass med gödsel som han hämtat från Kent Johanssons gödselstad i Mobäck två kilometer därifrån.Det var min fars guldring! Troligen hade den hamnat i Nilssons trädgård via en fårmage.