Brunos krönika: Vi ses på Visingsö!
Nyheter "Calle Örnemark var före sin tid. Han gjorde makalösa konstinstallationer innan detta blev en konstnärlig trend. För denna innovation i den svenska konsten borde han bli retroaktivt uppmärksammad och hyllad." Det skriver Bruno Franzon i sin 115:e krönika.
Bild på jätten Vist. Bild: Facebook
Vi ses på Visingsö! När jag nedtecknar denna allittererande (bokstvsrimmande) lilla krumelur på lek ser jag framför mig konstnären Calle Örnemark. En tid hade han ateljé på just Visingsö. Och i Gränna huserade han i en lada där han målade med oljefärg på enorma dukar. Färgrika målningar. Men Calle Örnemark prövade olika konstnärliga uttryck. Och han var udda. En del av hans verk är så murriga att de får mig att associera till John Bauers troll, fast i modern skepnad.
En gammal sägen förtäljer att en gång på forntiden var jätten Vist på väg hem från en fest i Västergötland. Med ett enda kliv tog han sig över från den västra till den östra sidan av Vättern. Hans fru var dock för trött och kunde inte ta klivet. Då tog Vist en väldig tuva och kastade ut på sjön för frugans skull. Det var på så sätt Visingsö bildades. Nu blickar jätten Vist trägestaltad och färgglad genom Calle Örnemarks försorg ut över Vättern vid E4 utanför Huskvarna. Han renoverades strax före Calle Örnemarks död 2015. Jag hörde honom i en intervju på Radio Jönköping. ”Jag är helnöjd”, sa Calle. Men jag hörde på rösten att han var försvagad av sjukdom.
Jag betraktade Calle Örnemark som en stor konstnär. Ändå såg jag efter hans bortgång inte till ett enda memoriam, inte en notis, inte ens ett kort omnämnande i rikspressen. Här i Småland, i synnerhet kring Vättern, var dock Calle Örnemark respekterad och stor. Men av konstetablissemanget i storstäderna sågs han alltid lite över axeln. Typ ingen Riktig Konstnär. Mest en grovhuggare. En jippokitschig effektsökare.
Bild på Calle Örnemark. Bild: Privat
Detta är djupt orättvist. För Calle Örnemark var en skicklig och mångsidig konstnär. Och han följde aldrig några konstnärliga trender, han bekände sig inte till några ismer. Han gick alltid sin egen väg. Kompromisslös.
På 1980-talet var Calle Örnemarks Ribersborg ett konstens vallfärdsmål. Hemmet stod öppet för besökare. Och kom, det gjorde de. I massor! Calle hade sålt av träskulpturer och för pengarna investerat i en parkeringsplats för gästerna. Han tog inte ut några parkeringsavgifter. Till en god vän hade han sagt: ”Tar du betalt för dina vänner?
Där fanns trähuggarens enorma landskap med olika figurer och ”Det indiska reptricket” och ”Myteriet på Bounty”, som han också gjorde en musikal till och själv spelade flera roller i.
Jag och en kompis besökte Ribersborg en gång. Vi såg inte till Calle Örnemark själv men vi såg och beundrade hans vidunderliga verk.
Calle Örnemark var före sin tid. Han gjorde makalösa konstinstallationer innan detta blev en konstnärlig trend. För denna innovation i den svenska konsten borde han bli retroaktivt uppmärksammad och hyllad.
Som vi vet får ibland de stora konstnärerna sitt globala erkännande först efter sin död. Så borde det bli för Calle Örnemark!