Brunos krönika: Tänderna är kroppens diamanter!

Jag böjer mig ner mot tvättstället, öppnar munnen och helt utan förvarning bara lossnar de allihop; varenda dyrbar tand faller ut och dråsar ner på tvättställsbottnen med ett mjukt skrammel. Chockad ser jag hur de ligger därnere och glimmar mot den vita ytan. Lyckligtvis hinner jag inte ens titta upp med ett förtvivlat tandlöst grin emot spegeln förrän jag vaknar upp ur denna mardröm.

Jag brukar säga: Tänderna är kroppens diamanter! Inte vill en väl vara ”tannalöse”. Håravfall är ingen katastrof men att tappa tänderna måste vara en stor förlust. Nåja, salig morbror Torsten tappade både hår och tänder redan när han var 25, men han var en obestridlig charmör ändå. På skämt brukade han för oss ungar ibland ta ut löständerna ur munnen och ”skrämmas” – något som vi tyckte var väldigt skojigt.

Farsan var länge stolt över sina jämna, bländvita tandrader. Sedan fick han parodontit, och tand efter tand lossnade.

Jag minns en gång i norska Beitostölen… Farsan stod på skidor hållande i stavarna samtidigt som han försökte dra av ena vanten med hjälp av tänderna. Plötsligt hördes ett undertryckt vrål av smärta då en av de löst sittande gaddarna vrickades till.

Senare – i bilen på väg hem – lirkade farsan loss tanduslingen helt. Befriad från smärta höll han leende upp den i fingernypan för mig där jag satt i baksätet: en ful och gulnad jäkel med gråsvart amalgamfyllnad.

Lagom till guldbröllopet fick farsan emellertid ordning på garnityret och han kunde än en gång stolt lägga upp sitt berömda solvargsleende framför lokaltidningens fotograf.

”Var rädd om dina tänder!”, brukade farsan säga till mig. Det har jag också försökt att vara. Men trots starka, bra tänder så har jag haft en hel del otur. Speciellt med en tand som bröts ner då en plomb lossnat när jag bodde i Uppsala och inte varit hos tandläkare på tre och ett halvt år. Jag fick en satanisk tandvärk, och det blev rotfyllning och plastkrona.

Därefter lossnade skärvor eller allt sju gånger, och orsaken var både Ahlgrens bilar, kolor, Fruxotabletter och tuggummi. Men slutligen så satt den där, en imitation till den övriga uppsättningen av vitglimmande diamanter, och jag kunde återigen utan genans spricka ut i det där nedärvda solvargsleendet.

Intill den där plastuppbyggnaden i övre högra tandraden satt förstås en annan helt vanlig tand. Men då jag inte kom åt att rengöra den helt tillfredsställande på grund av tanden med plastkronan blev det först karies i den. Naturligtvis. Den självläkte dock och fylldes igen.

Men så något år senare fick jag mycket ont, och det var en intensiv smärta som spred sig upp kring ögonen. Det konstaterades varbildning. Naturligtvis. Jag fick välja på att göra en tidskrävande och dyr rotfyllning eller att helt sonika dra ut den där spökande tanden. Jag valde utdragning.

Samtidigt hade för åttonde gången plastkronan lossnat på tanden intill. Naturligtvis. Och efter cirka tjugo år med en sådan plastkrona fasthållen med lim och två små skruvar bedömdes rötterna försvagade.

Lösningen fick bli en så kallad tandbro. De båda utsatta tänderna, dels den med plastkronan och de slitna rötterna, och så den där starka med varbildning, valde jag alltså helt kallblodigt att ersätta med fint porslin från ett tandlaboratorium i Malmö, ”cementerade” och upphängda på två till kuber nerslipade egna starka tänder på vardera sidan.

Så blev det solvargsleendet inför hela stora världen igen!

Innan denna bro av porslin invigdes bar jag en kortare tid en provisorisk dylik av plast. Naturligtvis – otursförföljd som jag är i denna del av munnen – lossnade den när jag endast ungefär ett dygn senare råkade lirka med tandtråd vid fel ingång. Detta åtgärdades på fem minuter på Folktandvården. Men efter något mer än två veckor gick bron mitt itu! Som förstörelsen i filmen ”Bron över floden Kwai”. Då hade jag av försiktighetsskäl käkat på vänster sida under nästan hela denna provbärartid. Men så kom där ett vasst Tortillachips insmörjt med Guacamole och klippte till som en sax. Därefter fick det bli endast ett plasthölje kring de två nerslipade egna tänderna – som skydd – innan Den stora broinvigningen.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Det finns fler olyckor som drabbat mina gaddar. Jag kan inte ta med alla, men den minnesgode läsaren från en tidigare krönika erinrar sig nog de så kallade ”Ulf-Lundell frakturerna” som jag ådrog mig när jag vid ett trögt insläpp på Skansen drogs med i en galen lämmeltågsrusning. Ett plankningsförsök trots medtagen biljett! Med styva jeans försökte jag äntra den glatta, rundade entréstången men tappade balansen och föll pladask med ett smack rakt ner i asfalten. Blodsmak, sprucken läpp och skärvor av framtänderna – det finaste på hela min kropp – borta! Naturligtvis.

Efter att delar av nytt tandmaterial lossnat har det krävts ytterligare tre tandläkarbesök för ifyllnad.

En annan sak: Jag är inte säker men vill minnas att det var den gamle ishockeystjärnan Ulf Sterner som nämnde det i nån tevedokumentär, en festlig anekdot om transatlantiska hockeylirare som inför matcherna brukade lämna spår efter sig i omklädningsrummet: löständer!

Om jag ska lägga in någon filosofisk reflektion i denna historia, förutom att ”Var rädd om era tänder!” så är det kanske att det skadar inte att bli påmind om ens mänskliga brister. Ingenting är eller förblir perfekt. Allt är förgängligt.

Jag läste i en bok om någon – som påstod sig vid klinisk dödsförklaring – varit i ”himlen”, och denne menade att alla där har någon skönhetsfläck eller brist i en för övrigt perfekt gestalt. Varför? Jo, för att ödmjukt påminnas om att ”ingen är perfekt”. Mer än Gud!

Jag är glad att jag har haft yrkeskompetenta, skickliga tandläkare. Ty det finns klåpare. Som den engelske tandläkaren som miste sin licens efter att ha kört bedövningssprutan i en patients näsa, behandlade tandkött med blodblandat vaselin och försökte laga en tand med blekmedel.

Själv fick jag som pojke behandling på Gnosjö folktandvård av en skräckmästare som nöp mig i örat när jag grät av smärta och rädsla. Ju mer jag grät desto hårdare nöp han mig i örat. Jag kunde ha utvecklat livslång tandläkarskräck men faktum är att jag numera kan tycka att det i vissa stunder kan vara en närmast sinnlig upplevelse att bli ompysslad på en tandvårdsklinik. Jag kan faktiskt koppla av. Som en Nalle Puh i elektriska stolen. Puh!

Nåja, nu ska jag inte överdriva. Mitt ardennerhjärta slår ändå mycket snabbt i den där katapultliknande tandläkarstolen och jag får emellanåt av ren självbevarelsedrift kämpa för att hålla mig kvar så att jag inte tjongar rakt upp i taket. Men tro mig, för det mesta re la la laxar jag. Jag gillar helt enkelt att bli varsamt oralt behandlad av feminint mjuka och skickliga tandläkarhänder. Jag behöver ingen lustgas!