Brunos krönika: Spring pappa, spring!
Nyheter "Han hoppar ut ur bilen, springer i trädgården och hivar stolt upp mig i högan sky. Sedan lyfter han ner mig på Bingos rygg och den godmodige jycken fogar sig." I sin 108:e krönika berättar Bruno Franzon om sin pappas kärlek till film och vad som fångades på hans smalfilmskamera.
Spring pappa, spring!
Min far älskade film. I sin ungdom gick han varje vecka på bio i Gnosjö. Det fanns ingen television förrän han var i 40- årsåldern. Han gillade mest jänkarnas grejer. Den hårdkokta skolan. Gangsterhistorier. Humphrey Bogart. Gary Cooper. James Cagney. James Stewart. Västernrullar med John Wayne. Ensamma hjältar som rider in i solnedgången.
Kring 1970 investerade pappa i en smalfilmskamera. Han filmade rätt flitigt med den där enkla kameran. Han tyckte det var roligt men beklagade sig ibland över att de som filmades visade en sådan stelhet och ovilja att synas i bild. De skygga kommentarerna hördes dock inte för det här var före videons intåg på 1980-talet. Pappa var väl medveten om filmestetikens grundregel: RÖRELSE! Det heter ju Movies. I film måste det röra på sig. Bild fogas till bild i fortskridande rörelser. Movements to Movements.
Skådespelare som oavbrutet står still blir erbarmligt tråkiga. Min far är själv inte med i så många filmer men när han verkligen är med så visar han på ett festligt sätt filmestetikens kungstanke genom att röra på sig, springa!
På Rhodos stadion uppträder han till och med som ”Kolossen” i en kraftfull uppvisning med komiska förtecken på den tomma arenan inramad av solheta cypresser.
Östra stranden, Halmstad. Det måste vara tidigt på sommaren för det är bara jag och pappa där på den långa sandstranden nedanför dynerna med grön vass. Jag är målvakt och pappa springer omkring iförd blåa shorts och måttar hyfsade skott som jag räddar. Det är långt ifrån Gunnar Grens skottkapacitet men det märks faktiskt ändå att pappa kickade lite boll i gärdsgårdsserien för Nissafors IS i sin lysande ungdom.
Så finns det en film från 1961. Det är en granne till familjen Franzon, Arvid Strand, som har filmat. Inte i Super 8, utan i det ännu äldre formatet, så kallad Standard 8.
Jag är huvudrollsinnehavaren. En liten stapplande krabat på ännu inte fyllda 1 år som håller på att lära sig att gå. Där är mamma Hjördis och familjen Sjöquist med kusin Solveig, hennes man Gotthard och sonen Benny, tre år äldre än jag. Där är även kusin Viola med vitblont hår. Och titta, där är hunden Bingo och trots att han är lös så rymmer han märkligt nog inte iväg på hundliga Don Juan-äventyr som han brukade göra.
Efter en liten stund ser vi pappa komma inkörande på gården med sin marinblåa Volvo kombi. Han hoppar ut ur bilen, springer i trädgården och hivar stolt upp mig i högan sky. Sedan lyfter han ner mig på Bingos rygg och den godmodige jycken fogar sig. Pappa springer inte längre men han ser till att oavbrutet röra på sig och det märks att han har fattat redan här att film handlar om R Ö R E L S E.
Spring pappa, spring! Run, Olle Franzon run!
Pappa har hajat: Film ska vara rörelse.
