Brunos krönika: Sommarens små monster

Bruno Franzon. Foto: David Alin

Sommaren innebär inte bara ledighet och lata dagar med sol, bad, glass och ”Allsång på Skansen”. Det är långt ifrån alltid som i en reklamfilm för Pripps blå med romantiskt scenario och sång av Tommy Nilsson. Jag tänker inte på regn. (Tomas Ledin skaldar härvidlag pessimistiskt: ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort”.) Nej, jag tänker på de små krypen: sommarens terrorister!

Om vår Herre skapade dessa varelser, hur tänkte han då? Jo, Herren måste ha varit på ett sjusärdeles skaparhumör, och fantasin är det ju inget fel på. När Gud skapade biet så försökte djävulen härma och då blev getingen till. Denna lilla (i och för sig tänkvärda) vitsighet, tror vi förstås inte på. Naturen är bara uppfinningsrik, helt enkelt. Oändligt mycket mer fantasifull än kreationerna i Spiderman, Star Wars och Sagan om Ringen tillsammans.

Getingar sedda på nära håll är ena riktiga monster. Så länge dessa varelser håller sig för sig själva går de väl an, de är till och med riktigt intressanta. Men så fort de börja göra intrång så blir det mindre trevligt. Så också med myrorna, dessa husockupanter utan skrupler!

Getingar är inga trevliga djur tycker Bruno Franzon.

En av mina bröder råkade en gång få en fästing på det allra heligaste. Uschiamej! ”Bort det!” som aposteln Paulus säger. Men för brorsan var det inget stort problem då han är en praktisk man som vet hur man lätt avlägsnar små monster med hjälp av en liten smart konstruerad mackapär. Det är banne mig värre för honom att som nu sannolikt behöva byta ut en höftledsprotes.

Knotten, de där knappt synliga marodörerna som anfaller i flock är också ett sommarens otyg. Och myggen. Stopp och belägg! Myggorna är väl egentligen rätt harmlösa? Ja, såvida de inte kommer i stora aggressiva svärmar som värstingsmyggan Aedes sticticus som kläcks i de riksbekanta vattensamlingarna vid nedre Dalälven och i Dejetrakten vid Klarälven. Och så länge du inte får påhälsning av Aedes cinereus som kan sprida virusinfektionen Ockelbosjukan.

Om du inte är överallergisk så finns det förstås motmedel för att hålla blodsugarna borta. Sånt som djungelolja, stift och spiraler. Dessa ting tar bort din lukt så att myggen blir desorienterade. Citron lär också vara bra. Råa klyftor av vitlök. Även kålsoppa ska vara effektivt, läste jag någonstans.

Till er som i likhet med mig tillhör den manliga delen av människosläktet kan jag ge ett litet tilltalande tips: Betänk gärna att varje gång någon av de blodtörstiga sticker sina stilettliknande tänder i din hud och börja suga, så är det samtliga honor, ”tjejer”. (Hanarna är vegetarianer som endast livnär sig på blomnektar.) Heroiskt och dödsföraktande som kamikazepiloter har myggflickorna störtat sig ut på dessa uppdrag. Och anledningen till att de så glupskt suger i sig av ditt näringsrika blod är för att de ska kunna kläcka sina ägg i nåt närliggande vattenfyllt dike eller skogskärr.

Det kan – om inte annat – vara lite kul att tänka på. Klandra de inte! Myggtjejerna fattar ju inte att deras blodiga excesser liknar onda vampyrers och att de är hatade som få. De har ingen aning om vad de ställer till med.

En f.d. flickvän till mig kastade en gång i en livlig religionsdiskussion fram det något förflugna och ogrundade påståendet: ”Det är för att du har läst den där Martinus som du inte vill döda insekter!” Vem var Martinus? Jo, han var en dansk mejerist som efter en ljusupplevelse påstod sig intuitivt kunna förstå de kosmiska mysterierna. Han nertecknade sina analyser i Tredje Testamentet i vilket reinkarnationsprincipen i allt högre utvecklade livsformer är en central tanke. Martinus förespråkade vegetarianism. Han sa dock: ”Hellre en tolerant köttätare än en intolerant vegetarian!”

Det talas mer och mer om att vi i framtiden på grund av växthusgasutsläppen måste överväga en kost delvis bestående av insekter. Det är egentligen inget konstigt med det för 2 miljarder människor i världen äter redan insekter. De är proteinrika och innehåller även mycket järn och andra vitaminer. Dessutom är de energi och resurseffektiva, de behöver inte tillnärmelsevis så mycket foder och ytor som kor och grisar. Och det går utmärkt att driva insektsodlingar inne i storstäder!

Vad sägs om stekta mexikanska agavemaskar! Knaprig Benjamin Syrsa! Eller asiatisk jättebålgeting! I Kina anses grillade kackerlackor på spett vara en delikatess.

Jag kastar inte sten på ekorrar, jag lägger inte ut några rävsaxar. Jag jagar inte, fiskar inte. Och jag vill alltså helst inte ens – om det går att undvika – onödigt döda några insekter. Jag undviker att cykla över maskar och vinbergssnäckor, jag gör inte som björnar i myrstackar och jag anställer inga onödiga vendettor på vare sig myggor eller getingar.

Men självklart finns det gränser! Inne i lägenheten kan jag förstås inte ge husrum åt insekter. Jag försöker dock släppa ut dem i friheten igen. Åtminstone fjärilarna och humlorna. Men myggen? Och de där små bananflugorna som har en benägenhet att hänga med i fruktklasarna från butiken?

Naturligtvis måste även en djurvän som jag döda ibland om sommaren. Eliminera. Dessa egentligen harmlösa små varelser! Jag vill inte – men jag måste! Tvingas jag en dag att äta insekter för klimatöverlevnadens skull så får jag väl göra det. Man kan vänja sig vid det mesta

Nåja. Lite rå realism och pragmatiskt tänkande skadar inte. Med myggorna är det väl helt enkelt ändå bäst att göra processen kort. Som en norrlänning uttryckte saken: ”Klappa till dom direkt funder int va som ä bäst utan dräm till me näven.”

Jag undrar om ens Jesus och Mahatma Gandhi skulle ha fått så djupa samvetskval för det. Det står inte i skrifterna om sådana där saker.

Mycket som inte står i skrifterna!

Bruno Franzon