Brunos krönika: Snödropparnas lilla evangelium

– Snödroppar – små, vita och oskuldsfulla. För mig är de på ett djupare plan mer värdefulla än ära, berömmelse och pengar, menar Bruno Franzon. Bild: Pixnio

Snödroppar – små, vita och oskuldsfulla. För mig är de på ett djupare plan mer värdefulla än ära, berömmelse och pengar. I betraktandet av snödropparnas värld blir det inget gapande över för litet, inga stora gester. Inte heller väller det ut avundsjuka och inte finns det något behov av egoistiska hävdanden och tvistanden. Allt faller inför denna skönhet.

Om dessa blommor kunde tala och agera som vi människor så skulle de aldrig kunna sälja sig till någon eller något. Inte heller skulle de ha något behov av att vinna några strider, debatter eller ytliga skönhetstävlingar. Snödropparna skulle – om de fick en växtrikets förfrågan – avsäga sig troner av guld för att de ingenting annat behöver än en tyst vacker blomning en kort tid på jorden.

Snödroppar av ljus.

Du har mycket vunnet i ditt liv om du bara lägger märke till dem. Om du införlivar deras ljus i ditt hjärta är du redan en rik människa. Det är så lite som behövs.

Ett sammanträffande: alldeles nyss när jag avslutade meningen här ovanför råkade jag snegla in mot ett teveprogram och vad ser jag om inte en ögonblicksbild av en SNÖDROPPE : )

Snödråppe (gammalstavning). Dess latinska namn är Galanthis nivalis. Nivis är latin för ”växer vid snö”. Förr i tiden – på 16 och 1700-talet – kallad vit gårdviol. Och på 17- och 1800-talet även benämnd snölilja, snöklocka, snövita, snöblomma, snösippa och snögalant. Marsmånadsblomster.

Det finns ett blomsterspråk om snödroppen som jag här omvandlar till ett personligt litet snödroppspoem: Om jag kommer med en snödroppe till dig så betyder det att jag vill säga att Du lockar fram kärleken i mitt hjärta.

Har du förresten hört berättelsen om hur snödroppen fick sitt namn? Jo, det var så att när Gud hade skapat alla växterna och gett dem deras namn så skapade han Snön. Gud lät Snön själv få bestämma vilken skrud denne skulle ha eftersom han ändå tog kål på växterna. Snön som var fåfäng av sig vände sig då först till Rosen. Men Rosen bara skrattade åt Snön. Sedan försökte Snön med Påskliljan och Violen. Men samma sak där. Ingen respons. Då trädde den försynta Snödroppen fram och erbjöd sin enkla skrud.

Så gick det till när Snön fick sin vita färg. Därefter hatade Snön alla växter, förutom Snödroppen som fick beskydd.

Det beskyddet ser vi i naturen ännu i vår tid. Snödropparna kan lätt tränga sig upp genom snö och de klarar åtskilliga minusgrader.

Strindberg och grabbarna skrev i pluralis, ”snödropparne”. Det tycker jag passar deras väsen så bra. Det där e:et uttrycker för mig vokalistisk öppenhet. Som inledningen till en sång i snöljus.

Så gå nu ut och var glad, njut av våren och dess snödroppsljus! Det är inte bara fåglarnas privilegium utan också ditt.