Brunos krönika: I skuggan av Swedenborg

Bild på Emanuel Swedenborgsbysten som står på Mariatorget i Stockholm. Pressbild: Stockholms stad

Tillsammans med vännerna Olle Speleman och Kecke besökte jag 1986 bokantikvariatet Lyktan på Kungsholmen i Stockholm. Antikvariatet drevs av en riktig Swedenborgsentusiast vid namn Bosse. En originell, social och pratsam dalkarl klädd i en korpsvart kostym som inte såg ut att vara alldeles nyinköpt.

Antikvariatsägaren Bosse sålde begagnad andlig litteratur. Teologi. Mystik. Här fanns många skrifter av 1700-tals religionsfilosofen, naturvetenskapsmannen och andeskådaren Emanuel Swedenborg. Men inga böcker om satanism, djävulsdyrkan, svart magi, voodoo och dylika häxkonster. Nej, Bosse fascinerades mest av livet efter döden och sådana oförklarliga fenomen som brukar sorteras under det mångfacetterade och spretiga ämnet parapsykologi.

Han frågade om jag och mina vänner hade varit med om något oförklarligt. Det hade vi inte. Då. Och så berättade han om ett radioprogram med Lil Thorén som han hade varit med i. Då hade det ”spökat” under pågående sändning, påstod Bosse.

För övrigt samlade han på prästpipor. Och så tyckte han mycket om marschmusik.

När jag och Olle första gången besökte antikvariatet mötte vi ytterligare en originell person. För mig framstod han som teleporterad från 1800-talet. En judisk astrolog som försörjde sig på att skriva horoskop för en norsk veckotidning. Han var smal, närmast magerlagd och iförd en svart långrock. På hans huvud satt en överdimensionerad svart basker. Svartstripigt, halvlångt hår. Svart skägg. Om jag inte minns fel så var snuggan som astrologen gick omkring och bolmade på inne på antikvariatet även den svart. Allt gick i SVART. Trollkarlssvart. Svart som synden. Svart som Disneys Spökplumpen och Svarte Petter på spelkorten. Svart som sorg och prästerlig ödmjukhet.

Enligt Bosse var astrologen synsk. En gång hade han utsagt ”sanningar” till en av antikvariatets besökare. ”Du är en fullblodsegoist!” hade han sagt. Då flydde besökaren ut genom dörren likt en skrämd grävling. Men säg vem skulle inte ha skyndat sig ut från en lokal om någon hasplat ur sig en sådan oförskämdhet? Astrologen hade varit berusad då. Bosse hade gjort iakttagelsen att de där synska ”sanningssägandena” ofta kom och även kunde förstärkas när hans vän varit lite på kanelen. IN VINO VERITAS. I vinet bor sanningen. Så lyder Ciceros kärnfulla sentens. Visdomsord vars omvandling till praktik sannerligen är på gott och ont måste jag här inskärpa med laserskrift.

Jag är övertygad om att astrologen var rikt intuitivt begåvad. Över mig och Olle Speleman profeterade han inte. Men under det att astrologen vaktade antikvariatet medan Bosse gått ut för några ärenden hände något intressant: Astrologen spankulerade runt runt i antikvariatet medan jag och Olle letade efter bokliga fynd. Olle ville fråga om något och påkallade astrologens uppmärksamhet med ett ganska tufft tonfall:

”Du, kepsen!”

Då flaxade astrologen till som en svart korp och kom emot Olle med några snabba aggressiva steg i det att han skarpt tillrättavisade:

”Kalla mig inte kepsen!”

Olle var inte beredd på en sådan kraftfull reaktion. Men han hanterade den uppkomna situationen snyggt. Astrologen lugnade omedelbart ner sig.

Detta var alltså 1986. Både Bosse och astrologen hade uppenbara alkoholproblem. En dag hittades Bosse död bland boktravarna. En staty av husguden Emanuel Swedenborg stod därinne på antikvariatet och åsåg tragedin.

Hur det sedan gick för astrologen vet jag inte. Jag föreställde mig Bosse och Astrologen som ett slags övervintrade fantastiska Dickensfigurer därinne på antikvariatet. Jag tänkte: Fagin, Uriah Heep, Bosse Swedenborg och den judiske astrologen. Vilken enastående samling!

Efteråt fick jag ett uppslag till en berättelse: Vad skulle ha hänt om den docksöta skådespelerskan Victoria Principal (Pamela Ewing i teveserien Dallas, som var megapopulär vid den här tiden) kom in på antikvariat Lyktan?

Av Bosse köpte jag en åldrad, mycket sliten brungul volym av Swedenborgs mest berömda verk ”Om himlen och helvetet” . Bosses entusiasm för Swedenborg – som han började läsa redan som tonåring – grep tag i mig så pass att jag kände mig nästan tvungen att köpa en bok. Det dröjde emellertid innan jag läste något i den. Men så en kväll när min vän Kecke besökte mig i studentlyan på Sernanders väg 119, Flogsta i Uppsala, blev det spontan högläsning ur Swedenborgsboken. Vi skrattade åt Swedenborgs sällsamma historier från det han menade var autentiska observationer av djävlarna i helvetet. Hondjävlar som skrevande bjöd ut sig som i en porrfilm. Förtappade väsen som irrade omkring i kolmörka gångar. Andar med andedräkter som stank av rått kött.

Senare i livet tog jag del av Swedenborgs korrespondenslära som går ut på att allt i vår fysiska verklighet har sina motsvarigheter i den andliga verkligheten. Nu insåg jag hans storhet. Det är ju också många intellektuella som har påverkats av Swedenborg. Som till exempel Strindberg och Nobelpristagarna Isac Bashevis Singer och Cheslaw Milosch.

Även om jag än så länge inte har studerat Swedenborg ingående tycks mig hans visioner mycket intressanta för min forskning om medvetandet. Vad är detta för något? Varifrån kommer sådana här visionära upplevelser? ÄR vi vår hjärna? Eller fungerar hjärnan som ett slags transformer för vårt högre jag?

Om jag nu – närmare trettio år efter besöken på antikvariat Lyktan – hade fått äran att träffa Bosse på nytt så kunde vi nog haft riktigt givande samtal om dessa ting. För nukänner jag till så mycket mer än vad jag ens hade en susning om då. Och det finns många fler än jag i världen som fascinerats av Swedenborgs övergång från rationellt tänkande vetenskapsman i Isaac Newtons anda till andeskådare.

Bosse har i alla fall fått veta vad som händer efter döden. Det som han så innerligt trängtade efter och sökte svar på. Jag hoppas att han har det bra…