Brunos krönika: På promenad genom stan, Strindberg och jag

Låt mig berätta lite om hur jag kan uppleva det när jag är i Stockholm… Det kan vara olika. Men du, alltid när jag befinner mig i Stockholm så är Ågust där. Strindberg, alltså. På ett eller annat sätt är han märkligt närvarande.

Bara vid anblicken av Nordiska museet flashar en minnesbild upp av ett uttrycksfullt ljusfotografi av Strindberg som jag förtrollats av under ett tidigare besök på det museet. (Det finns så många fantastiska museer i Stockholm!)

När jag flanerar på Drottninggatan brukar jag sällan kunna skaka av mig August. Det finns ett antal citat på Drottninggatan 67-85 – smida i rostfritt stål – som ständigt påminner mig om Strindbergs litterära närvaro. Ett av citaten lyder: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att kunna tillskansa sig frukterna av underklassens arbete”. Och så ser jag inom mig det där fotografiet när August kommer gående med promenadkäpp i snötjockan iförd rock och hatt; hans rovfågelsansikte synes med åldern ha fått mildare drag, blivit mjukare. Som på ungdomsporträtten – fast nu med åldrat ansikte.

Varje gång som jag ser Blå tornet, Drottninggatan 85, där Strindberg bodde den sista tiden i sitt liv och där han dog, skärps mina sinnen. Jag ser balkongen. Där bakom står skrivbordet, det vet jag. Två gånger har jag varit därinne i författarbostaden. Besöken påverkade mig starkt. Inget kändes främmande. Tvärtom så kände jag – precis som när jag besökte H. C. Andersens museum i Odense – en stark Närvaro. Närvaron av det som en gång var August Strindberg och hans liv på Drottninggatan 85. Nu menar jag inget ockult, medialt – jag menar vad jag kan känna och föreställa mig genom mina kunskaper och min inlevelseförmåga. Strindbergs sista bostad var förresten utrustad med moderna bekvämligheter som både hiss, elektricitet och vattenklosett. Allt det där kom mig nära vid mina besök.

Bild på en person som skriver på ett papper med en fjäderpenna som doppats i bläck.

Jag skrev vid ett av besöken en liten hälsning till August i Blå Tornets gästbok. Några enkla rader om att också jag var skriftställare men ingen mästare i att snyggt plita med fjäderpenna doppad i bläck. Nej, det skrapade emot och blev mest ett spretigt kludd. Som av ett barn. Jag tänkte: Tur att jag blev författare i modern tid! (Men med vanliga pennor och skrivmaskin gick det i alla fall bra, innan den första välsignade PC:n kom, min Computer Angel).

Litteraturhistorien är alltid med mig. Speciellt när jag befinner mig i Stockholm. Tänk vad litteraturen kan berika våra liv! Min önskan är att iliiterata ungdomar kunde förstå hur roligt det faktiskt kan vara att läsa böcker. Genom läsandet kan man leva flera liv. Katter sägs ha nio liv. En bokmal kan ha hur många liv som helst. Jag läste att många ungdomar tycker att det är slöseri med tiden att läsa skönlitteratur. Det ska vara ”matnyttig” studielitteratur som leder till yrken med hög lön. Ja, just det: Money makes the world go around”. Guld har alltid lockat mer än biblisk manna. Den goda litteraturen innebär dock så mycket mer än vad som ryms hos efemära ting och girig Joakim von Anka-mentalitet.

Inte bara Strindberg lyser upp mitt medvetande när jag flanerar runt i hans spår i Stockholm. Många andra är där: Hjalmar Söderberg, Per Anders Fogelström, Evert Taube, Ulf Lundell, Klas Östergren, Gustaf Rune Eriks – med flera.

Och i det nattblå Stockholmsljuset sjunger Monika Zetterlund tidlöst vackert för både dig och mig ”Sakta vi gå genom stan”. (Men det är inte Strindbergs text, det är Beppe Wolgers, min barndoms mysfarbror.)

Det finns många Strindbergsskulpturer i Stockholm. Mest berömt är det stora monumentet i brons av Carl Eldh i Tegnérlunden.

På Mosebacketerrassen tog jag en gång nedanstående fotografi på en skulptur som föreställer den unge Strindberg blickande ut över Mälaren och delar av Stockholm stad. Även detta ett verk signerat Carl Eldh. Samme konstnär som också gjort ”Innocence” i Åbroparken i Värnamo. Allt hör ihop. Det är det som är det tjusiga med livet och litteraturen.

Bruno Franzons bild på den unge Strindberg som blickar ut över Mälaren och delar av Stockholm stad.