Brunos krönika: På de blåa discoskornas tid

Bild på en 22-årig Bruno Franzon. Bild: Privat

Mellan 1983-1985 hade jag en tillfällig men intensiv discoperiod. Det blev åtskilliga besök på diskotek och nattklubbar i Jönköping och annorstädes.

Jag var permanentad på 80-talsvis. Och jag bar moderiktiga kläder, ofta inköpta på Hennes & Mauritz. Snygga skor. Jag kommer ihåg ett par nattblåa som förutom sin elegans och diskoteksanpassning även var riktigt sköna. Men jag var ingen Travolta, min dansrepertoar bestod mest av personliga moves av den art som nu kallas ”fuldans”. Och så blev det en del ”tryckare”. De kom mest i slutet. Det handlade väl inte så mycket om dansen i sig som om att komma i kontakt med främmande tjejer. Bjuda upp, satsa. Ja, det var så pojkarna gjorde förr. Tjäderspel. Orrspel. Jag var väl ingen kung på det. Fast då och då fick jag till det. Då var självförtroendet på topp. Typ Mount Everest. Eller åtminstone Kebnekajse. Det var ordlösa ömsesidiga överenskommelser på dansställena. Så det är inget att snacka moraliteter om nu för så här var det på den tiden, långt före Metoo.

Topplåtarna som jag hade lätt att svinga loss till det var bland annat ”Every Breath You Take” med The Police, ”Moonlight Shadow” med Mike Oldfield och ”I´m So Excited” med Pointer Sisters. Samtliga bra låtar. Klassiker. Även ”Big In Japan” med Alphaville och ”Relax” med Frankie Goes To Hollywood. Och så var det en låt som jag gillade men nästan skäms för nu: ”Dolce vita” med Ryan Paris. Den låten gick nog in i mig för att den genom sin banalitet och löjligt enkla beats passade så bra in i den färgblippande, silverstänkta diskokulturen.

Michael Jackson spelades flitigt också förstås, dansanta låtar som ”Beat It” och ”Dirty Diana” . Har ni tänkt förresten på att Michael Jackson numera nästan aldrig spelas på radion? Det har naturligtvis att göra med pedofilanklagelserna.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

I den här ytliga världen där jag som poet och andligt inriktad tänkare egentligen inte borde ha passat in (fast jag ändå faktiskt smälte in förbluffande väl) trädde HAN in. Han hade lekt med olika identiteter som Ziggy Stardust och Aladdin Sane, skapat innovativ rockmusik, experimentell konstmusik och American soul och nu sjöng och dansade han elegant för oss iförd ljusblå kostym. Det kallades eurodisco.

Rymdmannen. Min hjälte. Geniet David Bowie.

Let´s dance, Let´s dance.

Min värld snurrade, glittrade och blänkte i orange, rött, midnattsblått, limegrönt och silver runt diskokulan. Och vi dansade till ”China Girl” , Iggy Pops låt som vännen David tog sig an för att hjälpa sin vän ur ekonomiskt trångmål.

Jag och kompisarna var på Huset, nattklubben intill Vättern, vi var på Banana disco och vi var på Gunghästen på Barnarpsgatan. Utanför där sammanstrålade en lördagafton JB, jag och den rödhårige härlige festprissen Tobbe Söderteg och vi dansade tillsammans – i lyckan av att bara se varandra – nån slags uråldrig spontan krigsdans med armarna omkring varandra. Vi var inte riktigt kloka, vi var dansande indianer, vi var stjärnor. Och lyckliga! Det var faktiskt nästan extas! Nej, inte nästan, det VAR extas! Jag kommer aldrig att glömma den här sköna galenskapen.

Inte heller kan jag glömma när jag och några stycken satt därute på piren i Jönköping och drack rom i kvällssolen, rom så ljus och len. Som i Ulf Lundells låt. Ja, det kan inte hjälpas, livskänslan var urstark. Och tänk: Jesus och änglarna övergav mig inte, och de dömde mig aldrig, de var faktiskt med mig hela tiden!

Det ska inte förnekas, det var en festlig tid i livet när det mesta kändes lättsamt. Och inte behövde vi glo ner i några mobiler. Som JB (Vart tog du vägen?) sa många år efteråt – efter depressionerna och de alltför tunga stunderna: ”Vi hade roligt på den tiden, Bruno!”

På de blåa discoskornas tid tog jag ibland livet med en klackspark. Det gör jag aldrig nu.

Och det var längesen som jag gjorde det. Allting har sin tid.