Brunos krönika: Och så var det juli, högsommar på mitt Vråen
Nyheter "Det finns en viss realistisk nerv och osäkerhet över trakten. Vad ska hända härnäst? Vad vet vi egentligen? Skuggorna har inte gått och gömt sig. Men jag vilar trygg just nu." I sin 107:e krönika berättar Bruno Franzon om sommaren, Vråen, iakttagelser och funderingar.
Bild på Vråen, en Sörgårdsidyll. Bild: Bruno Franzon
Och så var det juli, högsommar på mitt Vråen
Och så var det juli, högsommar på mitt Vråen. Några av dagarna vid middagstid gick det nog att brassa ägg på något av fönsterblecken till min lägenhet.
Trots hettan törstade jag ändå inte särskilt mycket.
Men törst. Utsläckandet av törst. Vatten, som någon kallat ”Livets genomskinliga mysterium”. Jag tänker på de orden nu efter att jag vridit fram rent kallt vatten ur kökskranen, hällt upp det i ett glas och druckit.
Njurarna och deras funktioner… Jag tackar Gud för att allt det här fungerar i min kropp. Jag tänker på de njursjuka som måste gå i dialys flera gånger i veckan och kanske tvingas till transplantation.
Tänk att allt fungerar! Urinblåsan. Urinröret. Könet där urinen transporteras och forsar ut från den lilla mynningen på det plommonliknande ollonet. Det verkar så trivialt. Men funderar en lite närmare på det så är det ju faktiskt ett mirakel!
Det är en kväll i juli: 28, 32 grader Celsius i min lya. Klockan är 17.05 och jag låter solljuset i öster smeka mig där jag sitter framför datorn endast iförd mörkblåa badbyxor, inhandlade på ett hotell i Tallinn där jag firade min 50-årsdag med en mångfald bad och bastutyper i en magnifik spaanläggning.
Bild på Vråen, en Sörgårdsidyll. Bild: Bruno Franzon
Utanför huset där jag bor tjattrar kajor, tjoar barn. Ett kort stycke från den lägenhet där en dotter mördade sin mamma ylar utan självinsikt en karaokesångare bördig från Vietnam. Melodin är obefintlig. Kvinnan, som hade ett gott öga till mig, fick inte leva. Jag såg henne ofta från mitt franska fönster när hon påtade i sin lilla trädgård i huset mittemot. Hon brukade bjuda grannarna på sina grödor. En gång sa hon till mig: ”Värst vad vi träffar på varandra ofta Bruno, vi kommer närmare och närmare varandra.”
Jag ser ut över mitt Vråen, tänker på Erik Lindegrens bevingade ord, de som så ofta numera står i dödsannonser: ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.”
Och solen kommer snart att försvinna vid horisonten. Den har sin gång.
De många lästa böckerna lever inom mig parallellt med den verklighet som jag har alldeles inpå mig här. Bo Setterlinds liknelse av solen som en stor rödögd uv växlar efter en stund till stämningar i Maria Gripes sagovärld.
Ur mina minnens salar allt längre bort från värld och tid flyger tordyveln i skymningen. Det finns en viss realistisk nerv och osäkerhet över trakten. Vad ska hända härnäst? Vad vet vi egentligen? Skuggorna har inte gått och gömt sig. Men jag vilar trygg just nu. Det må låta som en saga men jag vet att en skyddsängel alltid finns vid min sida. Hos dig också! Tro det eller ej – valet är fritt…