Brunos krönika: När vi fångade mört med händerna i Gåröström

Bild på häger vid Kyrksjön. Bild: Johan Svedberg, Gnosjö kommun

När vi fångade mört med händerna i Gåröström

Det finns ett rikt fågelliv vid Kyrksjön i Gnosjö. Förr brukade till och med några hägrar häcka där. Jag vet inte om de möjligen gör det än i dag.

Jag minns en gång på mellanstadiet när vi var på fågelexkursion kring sjön. Vid Gåröström utforskade vi ett område som jag föreställde mig som Gnosjös egen träskmark, fast utan krokodiler. Där gick vi och spejade efter fåglar. Antecknade. Jag kommer ihåg att jag klättrade upp i ett träd där jag fann ett bo med svartvitflugsnappareungar.

På ett visst avstånd upp mot skogen vid vassruggarna på andra sidan sjön observerade jag de gråvita, vackra fåglarna. Hägrarna. De levde på ett ställe som knappt var möjligt för någon att nå utan båt. Så såg det ut i alla fall från där vi stod och tittade på dem. Och det var så deras fågelväsen skulle upplevas. Lite på distans så att man inte störde dem.

Hägrarna var märkvärdiga fågelfurstar på tillfälligt besök.

Vet ni förresten att författaren och Akademiledamoten Artur Lundkvist bodde i Gnosjö en kortare tid och skrev en på 1950-talet mycket omtalad roman, åtminstone lokalt, som heter ”Komedi i Hägerskog? Häger och skog. Javisst, Artur såg väl hur det såg ut i Gnosjö och så lekte han ihop´at.

Vid ”träsket” (egentligen mest torrmark) ut mot Kyrksjön flyter vattnet i Gåröströmsån. Om våren ofta starkt strömmande, skummande. Ju längre ån avlägsnar sig bort från själva Gåröströms damm och dammluckorna där varigenom vattnet kastar sig ut i kraftfullt dånande kaskader och forsar vidare, desto långsammare blir åns flöde.

Nedanför här brukade vi Gnosjöluar i början av 1970-talet plocka lekande mört med våra bara händer. Det var i april med ännu nakna träd, tussilagos i vägkanterna och kvittrande fåglar i en kaotisk blandning av tonarter. Deras enda dirigent: naturen själv.

Jag kan närsomhelst framlocka minnet av rå levande mört. I mina händer håller jag de slemfjälliga fiskkropparna. Ibland händer det att de slinter ur nävarna och befriade flyger ut i det strömmande, brunsvarta vattnet. Jag får mörtrom på händerna. Det känns inte särskilt äckligt men jag sköljer ändå omedelbart av mig rommen.

Bild på vattnet som forsar ut genom dammluckorna vid Gåröström. Bild: Johan Svedberg, Gnosjö kommun

Brusande vatten väller igenom dammluckorna högre upp.

Brusa högre lilla å, brusa högre lilla å!

Under brovalven – nedanför de röda träbyggnaderna – är det lite tystare. Min skugga glider över vattnet. En mört hoppar upp mellan de mörka stenarna, blänker till som silver, försvinner snabbt ner igen i strömmen. Blurp! Men fiskarna simmar långsammare här där det är grundare, lugnare. Vi snavar och halkar på slippriga stenar, vi blöter ner oss. Till slut är vi så pass våta att vi tycker det är lika bra att helt ge efter; vi kastar oss ner i vattnet med kläderna på och blir dyngsura!

Det lär inte ha varit det allra renaste vattnet på denna plats. På den här tiden släppte en del industrier i Gnosjö ut allt möjligt. Kemikalier och skit. Det var längesen mina mostrar av Sjöblomssläktet och författaren, tusenkonstnären Caroline Hellman badade nakna i den del av ån som flöt stilla genom Ma´a (Maden) i centrala Gnosjö.

Jag måste förstås nämna Calle Garcia. Alla småglin – som till exempel jag, 2 år yngre – hade respekt för Calle. En del av mina kamrater såg upp till honom. En dåtidens värsting! Tja, han framstod i alla fall som en hårding. Nu tänker jag att han nog hade gjort sig bra i en berättelse av Fritiof Nilsson Piraten eller Charles Dickens. Eller Bruno Franzon : ) En vän har emellertid berättat för mig att Calle hade andra, mjukare sidor också).

När Calle Garcia uppenbarade sig vid Gåröström i aprilljuset så blev det TEATER. Som när han stod där på en av broarna över oljegrusvägen med en sprattlande mört i nävarna. Han skrävlade och stod i. Grinade upp sig. Sedan förde han mörten till munnen och bet till så att vi riktigt hörde hur det knastrade av vassa, kalla fiskfjäll – argh! Calle Garcia flinade. I mungipan syntes några råblänkande fjäll. Alla skrattade. En del av oss något ansträngt. Vi önskade nog att Calle helst skulle cykla härifrån för vi var lite rädda för honom.

Jag och min kompis Torbjörn dräpte inte mörten, vi fraktade istället på cyklarna hem några kilo alldeles levande mört i vattenfyllda, stinna plastkassar. Sedan hällde vi ut dem i den lilla dammen bakom farsans plåtslageri. Så naiva och okunniga vi var! Efter en törstig sols sommar sinade det beckmörka vattnet och mörten dog av syrebrist. Beklämda stod vi där vid det höga vildgräset. Maskrobollarnas fjun virvlade i det torra junikvalmet medan dödsdansen pågick.

Och hur gick det då för Calle Garcia? Åren gick och han hamnade i klammeri med Rättvisan. Tvingades tillbaka till Spanien, lyckades göra en kusin på smällen och dog tragiskt 50 år ung i en hjärtinfarkt.