Brunos krönika: Musikens makt

Ulf Lundell t-shirt som jag köpte på den där konserten på Skansen.

Musik berör oss djupt känslomässigt. Även växter och djur kan bli påverkade. Jag läste om en brittisk trädgårdsmästare som forskat om hur växter reagerar på olika slags musik. Han fann att växterna gärna diggade Black Sabbath. Speciellt liljorna växte sig ståtliga efter att ha lyssnat på det klassiska hårdrockbandet.

Det sägs att när Ulf Lundell lirar på Skansen så blir babianerna kärlekskranka. Oh la la! Handen på höften, tungan i ditt öra…

Något sådant där urprimitivt babianiskt måste ha drabbat mig sommaren 2014 också när jag stod i en av de ringlande köerna utanför Skansen.

Jag hamnade långt bak i en av köerna. Allt stod stilla. Och snart skulle mannen som på några intensiva timmar en decembernatt år 1976 med sin debutroman ”Jack” födde beslutet inom mig att jag också skulle bli författare börja spela lite högre upp där på nationalscenen: Ulf Lundell!

Jag stod där och stampade och när jag hörde Uffes sång och inte kom någon vart växte min frustration. Ungefär som i drömmen när man försöker springa men likt förbenat står still.

Så hände det äntligen något i en av köerna. Ett gäng rusade emot en av entréerna som tycktes ha öppnats. Jag tvekade. Men konserten var redan igång och Uffe hördes rossla från Solliden som en nordisk gud i målbrottet och jag hade ju betalt och stod där med biljetten krampaktigt i min hand.

Spring Bruno, spring!

Jag sprang.

Arkivbild

Framme vid entrén fann jag grinden stängd. Folk klättrade, hoppade och kutade som galningar. Jag hann inte tänka, överväga ett rationellt beslut. Konstigt men det är nog okej, de släpper på, tänkte jag.

I normala fall är jag rätt smidig och van att falla på jobbet som bud. Nu var jag stel i styva jeans. Jag kom upp på den rundade entréstången men tappade balansen och störtdök. Lyckades mota lite av fallet men asfaltsmackade, hårt. När jag reste mig snabbt upp kände jag blod och ett kras i munnen. Jag spottade. Var det grus? Nej, jag såg senare i personaltoans spegel att tandskärvor slagits ut. Därtill en kluven läpp och skrapad haka, sår på händer och ben.

Efter att ha blivit synad av personal och vakter så ledde mig ”Rom i regnet” upp till konsertområdet. Planka fast en har biljett! Ja, så kan det gå till när farfar är ung.

Jag förstår babianernas passion för Ulf Lundell. Min egen släktskap är ibland påtaglig. Fast nu bär jag som i Lundells värld ”mina ärr som medaljer”.