Brunos krönika: Mitt Vråen är en dockskåpsliknande idyll

Jag bor på ett bostadsområde här i Värnamo tillsammans med människor bördiga från många olika nationer. På området finns folk från både Bosnien, Kosovo, Vietnam, Kina, Iran, Afrika. Huslängorna har diskreta färger, men inne i dem finns många färgstarka personligheter. Var och en med sin egen unika livshistoria. Det är en livaktig i uppförstorad modell dockskåpsliknande idyll.

Jag är den ende infödde svensken på andra våningen. Det är en ynnest, en ära att få bo här och på Vråen finns en hyfsad integration. Varken daghemmet Kometen eller förskolan Renfanan finns kvar längre, längan är ombyggd till lägenheter. För ett antal år sedan var det bara att gå ut på loftgången och blicka ut på gården där barnen tumlade runt i glädjelekar. Jag brukade tänka på en liten tavla av trä som jag fick på söndagsskolan: barn från alla kontinenter tillsammans i glädje, både eskimå, indian, kines, svart och vit.

Men alltjämt rör sig många barn på området där jag bor. Allt tycks gå sin gilla gång, gräsmattorna klipps regelbundet, blommorna spirar, människorna ler och hälsar på varandra. Men i det fördolda är allt inte alltid som det verkar. Jag kommer att tänka på Hitchcocks Fåglarna. De där fredliga fåglarna. En dag börjar de helt oförmodat samlas utanför huset. Den ena efter den andre. Snart är där en stort svart flock av obegripligt ont.

Arkivbild

Som för ett antal år sedan när jag såg ljuset från en ficklampa flacka i mörkret i en av lägenheterna i huset mittemot. Utanför stod en polisbil. Ett mord på en kvinna som jag kände litegrann hade begåtts! Och mer än ett mord skulle det senare visa sig.

Det kändes konstigt. Surrealistiskt. Sådant hände väl bara på film. Inte här!

Medveten om vad som hänt tittade jag med ett visst obehag på den där lägenheten en period. Men efter att nya hyresgäster flyttat in och spöklikheten tassat bort, kändes det som om idyllen var tillbaka.

Ondska är inte bara Hitler och talibaners extremism. Här i Sverige är den inte begränsad till kriminella och segregerade förorters gängkrig. Den finns i vardagen. Överallt. Under den välartade ytan. Som här i förrådet när någon en gång skar sönder en av mina grannars cykelbakdäck.

En annan gång hotade en olycklig granne i ett av de närliggande husen med att spränga huset i luften. Hen lyckades dra hit hela den polisära insatsstyrkan. De spärrade av och stod här med dragna k-pistar. Jag låg och sov tryggt ett kort stycke därifrån.

Och så finns det en galning, vars bisarra hobby tycks vara att stå utanför ett hus vänd mot ovanvåningen ropandes ut diverse okvädingsord. Det måste vara nån som han är arg på. ”Hundbajset!” kan det låta, följt av ännu fulare vokabulär. Onekligen blir det lite komiskt, för det påminner mig om Kapten Haddock när han går verbal bärsärkagång.

Polisen knackade på i sommar, de ville höra om jag observerat något på bostadsområdet. ”Det bor en del skumt folk här”, sa en av poliserna. Ja, jag har på sistone sett en ökning av polisbilar på området.

Jag måste inskärpa att mitt Vråen är ett mycket fint område att bo på, med hyggliga människor. Men när livet rasar ihop av olika anledningar – det kan vara  skilsmässor, missbruk, svartsjuka, arvstvister – kan reptilhjärnorna aktiveras även hos de som annars menar sig vara goda medborgare.

Bakom ett kerubansikte kan dölja sig en vildvittra.