Brunos krönika: Mitt kulturellt överbelastade Paris…

Paris! Matad med kulturhistoria går jag dig till mötes, du mångomsjungna stad med dina myllrande boulevarder och otaliga caféer. Säg Paris, och jag ser framför mig eleganta kreationer i mondäna salonger. Tack, Ingrid Schrewelius!

För min inre syn (den här texten är fullständigt späckad med klichéer) ser jag luspanka konstnärer och poeter överlevande på ost, bröd och vin i kallfuktiga vindskupor. Jag ser jazzklubbar, barer och boulevardteatrar. Cabaret! Jag tar ett glas champagne (eller två) till Edith Piaf och Maurice Chevaliers ära. Skål!

Je t´aime! Åh, Paris! Eiffeltornets (jag tänker inte hoppa!) järnlåga brinner dag och natt. Kärlekens blommor tänds. (Bah, vilken romantisk illusion!)

De kulturhistoriska läsefrukterna lägger sig som ett filter över det äkta och sanna Paris. Alla dessa konstens och litteraturens namn som måste räknas upp: Marcel Proust, Jean Cocteau, den puckelryggige Quasimodo som ringer i klockorna på Notre Dame, Satie och hans underbara Gymnopedies och så Apollinaire som beskylldes för att ha stulit Mona Lisa på Louvren. 

Det var en gång då Paris var universums centrum. Där, i mina drömmars 50-tal strosar Lars Forsell, Slas och Pär Rådström sakta ner mot Seine. De går utmed floden och de går över Place de la Concorde på väg att styra upp mot Champs Elysées och de ser avenyn framför sig i det tidlösa diset.

Stilla dagar med Henry Miller i Clichy: En aperitif på Café Wepler där jag och Henry oemotståndligt dras in i den lömska förtrollning som utgår från klungan av galanta damer vid caféets ingång.

Paris, du tummelplats för rödvinsromantiska fåntrattar, ostronsörplande gourmeter, Balzackurtisaner och Maupassantska av kärlek fördummade duellanter. Sällsamma plats på jorden där Baudelaire skrev sina dikter om skönheten i det fula: Les fleurs du mal. Ondskans blommor. 

Stad i vilken den norske diktaren Sigbjörn Obstfelder gjorde iakttagelsen att två ögonblick aldrig är varandra lika. Mitt litterärt överbelastade Paris fyllt med klichéer. Även Klas Östergren, Bengt Ohlsson och salig Torsten Ehrenmark (Vem minns honom?) har försökt att suggerera mig till att betrakta Paris just genom deras ögon. Men endast fragment av detta litterärt gestaltade Paris har jag verkligen sett. Och det har nu gått trettiofem år sedan jag med buss förflyttade mig mellan de båda järnvägsstationerna Gare du Nord och Gare d ´Austerlitz för att hinna med ett tåg till Barcelona. 

Nej, ännu har jag inte lyckats utforska det genuina och sammansatta Paris som det anstår en gammal sanningsälskande vagabond. Men detta fiktiva Paris lever ändå inom mig. Det är som en dikt, ett litterärt kalejdoskop. Eller som en förljugen saga. Eller – om man så vill – en möglande baguette med härsken Roquefortost.