Brunos krönika: Mina möten med ”Perce” och ”Danskungen”

Reichardt Jürgensen var tydligen en fena på att dansa och hade säkert passat in i Let´s Dance. Bild: Annika Berglund, TV4

”Dansken”, Reichardt Jürgensen. Han bodde bara några stenkast ifrån mig. Jag har bara pratat med honom en gång. Men det var ett speciellt och fint möte. På Värnamoprofilen Per-Erik Johanssons begravning för ett antal år sedan. ”Perce”, som han kallades. Efter begravningsgudstjänsten och jordfästningen var det minnesstund i Värnamo församlingshem.

”Perce” – den gamle vildmarksmänniskan och indianfantasten – hade bott nästan hela sitt liv i samma rum som sin bror Lennart i ett hus på Flintgatan där det drevs ett svagdricksbryggeri. ”Perce” och Lennart hade stambord på restaurang Lagangyllen, de tyckte om att äta gott i goda vänners lag. Vid ”Perces” sista gästabud i Värnamo församlingshem snålades det därför inte heller med maten som levererats från Lagangyllen. Fläskfilé, sås och potatis och mer därtill. Kaffe och tårta. Ja, rejält skulle det vara!

Jag råkade hamna vid samma bord som Reichardt Jürgensen. Han satt alldeles bredvid mig till höger. Ute vid ena hörnet, lite diskret sådär. Som det ofta blir i sådana situationer klämde vi lite på ordbruket. Jag var inte beredd på att någon skulle börja prata engelska med mig. Men det var just vad Reichardt Jürgensen gjorde! Jag tänkte: Aha, det här måste vara en av ”Perces” kanadensiska släktingar. ”Perce” och Lennart reste ibland overthere för att hälsa på. Och det var i Kanada som bröderna en gång fick träffa riktiga indianer, vilket initierade en livslång passion för allt som hade med indianer, deras historia och kultur att göra.

Min och Reichardt Jürgensens konversation på engelska fortsatte en bra stund. Slutligen gick ljuset upp för oss båda: Reichardt hade trott att jag var ”Perces” kanadensiska släkting och jag hade trott att Reichardt var ”Perces” kanadensiska släkting! Jag tyckte väl att det var något bekant med denne man. Och visst – jag hade ju sett honom på stan! På Jonssons konditori där jag ibland suttit i flera timmar och skrivit för hand på romanen ”Lodjursträdet” till pratbruset från ”Perces” fikagäng, en samling ungkarlar. Reichardt Jürgensen var en av dem. Fast då kallades han ”Dansken” och pratade med stark dansk brytning.

Efter en stunds konversation kände Reichardt igen mig. Det visade sig att han hade min debutroman hemma och att han läst den med behållning. Nu föreslog han att jag kunde komma hem till honom för han hade mycket att berätta om sitt liv. Om jag ville kunde jag väl skriva en bok om honom, tyckte han.

Reichardt var annars mest känd för att ofta vara ute och dansa och han var tydligen en fena på det. Därav smeknamnet ”Danskungen”. Dubbeltydigt eftersom han kom från Danmark.

Bild på Sitting Bull. Bild: Wikipedia

Jag tror att alla människor har en livshistoria att berätta. All heder till dem som vänder sig till mig med en förfrågan om att skriva en bok om deras liv. Jag känner mig både smickrad och besvärad. Men framför allt känner jag respekt.

Alla vill bli sedda. Bekräftade. Men naturligtvis kan jag inte tillmötesgå mångas innerliga önskan, jag är ingen övermänniska. Men jag har fått en underbar gåva. Mitt ansvar är att utveckla och förvalta skrivandets hantverk. Så gott det går. Detta att skriva böcker är egentligen ett omöjligt uppdrag.. Som Churchill sa: ”Egentligen är det omöjligt att skriva böcker, men det omöjliga tar bara längre tid.” Jag försöker göra det omöjliga. Tålamodets änglar bär mina böner genom rymden.

”Du får göra som du vill”, sa Reichardt Jürgensen. Den ensamme danskungen. Han som påstod att han under sina 34 år i Värnamo inte kommit en enda människa in på livet här. Mer än salig ”Perce” .Och jag förstår för ”Perce”, han var alla tiders, trevlig och öppen. Så tyckte alla som träffade honom. Indianernas vän. Kanotpaddlaren. Storstarken. Sitting Bull i Värnamo!

”Jag har läst Lodjursträdet, lånade den av Rolle” sa Perce den där fina sommardagen då han kom fram och tog mig i hand och slog sig ner vid bordet intill där jag satt på Café Pelikanens uteservering. Berömmet sköljde över mig som ljus: ”Det är den bästa bok som jag har läst nånsin! PRECIS så var det när man var liten. PRECIS så! Och det bästa av allt är att du har Sitting Bull på omslaget!”

När ”Perce” en dag begav sig till de sälla jaktmarkerna kände jag en fjäder från en örn nudda vid min kind och jag tänkte att ”Perce” blev mer lik en indian ju längre han levde.

Allt hör samman. Vi är alla släktingar i det stora människosläktträdet. Vi levande som de döda. ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans”, som Erik Lindegren skrev. (De orden duger att citeras flera gånger). Både du och jag, Reichardt Jürgensen, ”Perce” och hans bror Lennart och alla deras kanadensiska släktingar.

”Each man is good in the sight of the Great Spirit. It is not necessary for eagles to be crows.”
– Sitting Bull