Brunos krönika: Livet är fullt av små överraskningar

– Det finns många människor i Sverige som inte mår så bra. Och mår man piss kan det vara svårt att förundras och glädjas över till exempel skönheten hos en fjäril, språket i en god bok eller rosorna i en trädgård, skriver Bruno Franzon. Arkivbild.

Hur skulle det vara att leva om vi inte längre kunde bli överraskade? Tänk om vi helt förlorade gåvan att låta oss förundras! För en gåva är det just – inget som vi lärt oss i skolan, någon slags intellektuell förmåga.

Om vi slutade att häpnas över saker och ting så vore vi inte människor längre. Vi skulle ha varit känslokalla robotar. Troligen hade vi skrumpnat av sorg långt innan dess, bara existerat, hasat omkring som skuggor. Kanske hade ”maskinerna” likt i science fiction-filmen Matrix tagit över.

Den mänskliga egenskapen att känna längtan torde i en sådan maskinkultur ha blivit överflödig. Kärleken hade förstenats, dött! En kyss där två varma läppar möts skulle ha upplevts som en stämpel av (lik) nöjdhet. Tack och lov är det inte så!

Men är glädjen att förundras densamma? Är den likadan som den alltid har varit? Jag har hört somliga säga: ”Jag har slutat att förundras!” Ofta sagt i samband med någon nattsvart händelse eller spekulativ nyhet på en löpsedel. Men sådant är förstås mer ett uttryck för förvåning över det ofattbart hemska. Man reagerar i alla fall, och låter sig inte besegras av likgiltigheten.

Det finns många människor i Sverige som inte mår så bra. Och mår man piss kan det vara svårt att förundras och glädjas över till exempel skönheten hos en fjäril, språket i en god bok eller rosorna i en trädgård.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Jag har själv haft en del svåra stunder i Getsemane men guskelov har jag inte slutat att förundras över vardagens mysterier. Livet är tufft, späckat med obehagliga överraskningar. Men se, det vimlar också av små ljuvliga överraskningar. Det gäller bara att vara öppen för himlen runt hörnet…

Ett litet exempel: En gång en kylig oktoberkväll kom jag lätt frysandes förbi Dramaten i Stockholm… Jag gick fram till Margaretha Krookstatyn vid det södra hörnet av teatern. Jag rörde försiktigt vid Margarethas kropp av brons.(Margaretha Krook var en kvinna med integritet, hon ingav respekt.)

Åh, hon var ju alldeles varm, Margaretha! Jag såg mig runtomkring, upp mot Nybrogatan och ner mot Berzelii park. Sedan gav jag Margaretha en riktig bamsekram, lycklig över hennes sätt att överraska mig med sin med värmeslingor försedda kropp. Hon log hemlighetsfullt.

Och Margaretha håller 37 grader året om, det vet jag nu också.