Brunos krönika: Krönikan om Lars-Inge Svartenbrandt (Första delen)

I en tvådelad krönika berättar Bruno Franzon om den legendariske brottslingen Lars-Inge Svartenbrandt. Bild: Pressbild

Krönikan om Lars-Inge Svartenbrandt (Första delen)

Tiden som vi lever i är speciell på vissa sätt som den inte varit förr. Nyhetsflödet, den extremt snabba tillgängligheten på nyheter och information spelar en central roll. Vi kan kommunicera sekundsnabbt över Atlanten när det på utvandrarnas tid tog månader att nå fram med några hälsningar i ett handskrivet Amerikabrev. Pseudohändelser och kändisars liv blippar in i vårt överlagrade medvetande. Det räcker med ett klick i en aftontidning för att kolla väderprognosen så är det svårt att undgå celebriteterna. Som om det handlar om gudars liv!

Och när man som jag levt sextiofyra år i rymdåldern så har till exempel vissa skådespelare och politiker på en del sätt blivit följeslagare i ens eget liv. Man tycker att de alltid har funnits. Och så börjar de DÖ. Den ene efter den andre. Som eldflugor på Lit De Parade. Som Magnus & Brasse. Bosse Larsson. Robert Broberg.

Ingenting är egentligen naturligare än att dö. Döden är en naturlig del av livet. Men i denna tid har de dödas närvaro kommit närmare genom alla dessa icke-släktingar som man på något sätt upplever att man något känner. De som har levt i ens liv genom teve, radio, tidningar och böcker.

Den notoriske återfallsförbrytaren Lars- Inge Svartenbrandt var också en av dessa så kallade ”kändisar” som jag inte kunde undgå att följa. I åratal, decennier tog jag del av hans liv. Så läste jag en dag att han omkommit i en lägenhetsbrand, 71 år.

Först hette han Lars Ferm. Sedan blev det Lars-Inge Svartenbrandt. Och slutligen blev det visst Lars Carlander då han tagit sin nya sambos namn.

Ingenting hjälpte med namnbyten. Tragiken var och förblev kompakt.

Svartenbrandt. Just det namnet känns som ett förkroppsligande av tragedin. Jag kommer ihåg att han själv en gång gjorde en sådan koppling i en intervju. Efter frisläppandet från fängelset hade Svartenbrandt ställt till med bråk och begått ett ogenomtänkt bankrån. Nu var han efterlyst och på flykt till kontinenten med polisen i hälarna. I den där intervjun på en strand på Kanarieöarna hänvisade han till och med till sitt eget namn:

”Svartenbrandt. Det hör du ju själv på namnet. Jag är svartbränd.”

Namnbytena kanske fungerade som mentala försök att putsa till fasaden på sin ökända sargade identitet. Att markera en nystart, både för sig själv och samhället. Men vad det nu än var som plågade Svartenbrandt så fick han ingen riktig bukt med sina inre demoner. Såren tycks ha varit alltför djupa. Det förflutna skrek och gastade emot honom. Slutligen blev svart, svartare än svart – en skoningslös färgläggning.

Att ha suttit i fängelse i fyrtio av sina sjuttio levnadsår är naturligtvis inget som någon går ut i ”friheten” opåverkad av. Jag har också förstått att det var i fängelsets slutna tillvaro som Svartenbrandt kände sig tryggast och bäst lyckades hantera sitt livsdilemma.

Det är så svårt att förstå denna meningslösa självdestruktion. En människa. Så begåvad, intelligent och välformulerad. Han studerade flitigt och framgångsrikt i sin isolerade bunker. Svartenbrandt fick chans på chans av samhället.

Många har inget egentligen ont att säga om Svartenbrandt. Jo, han hade mörker inom sig. Det har vi alla. Mer eller mindre. Men hos Svartenbrandt kunde det, nästan bara ihop med alkohol och droger, slå ut i flammor. Då kunde han bli elak, farlig till och med. Annars berättas om en trevlig och empatisk människa.

Vid den här tiden när Svartenbrandt var på väg att bryta helt med sitt kriminella liv och skulle ge ut den här boken som hans förläggare trodde mycket på, då påstod han att han genomgått en radikal omvändelse till kristen tro, att han blivit frälst. Ändå gick allt överstyr. Som det alltid gjort. Lämnade han helt sin kristna tro? Nej, det tror jag inte. Men han var också mycket intresserad av buddhismen.

Svartenbrandt tillbringade mycket tid i fängelset i ett rum för meditation. Försökte han leva som en buddhistisk munk? Jag tror att buddhismens illusionslösa filosofi och andliga övningar passade en man som tycktes ha förlorat alla illusioner. Svartenbrandt var ju också van vid ett inrutat strukturerat liv i fängelset där samhällskraven inte riskerade att kollidera med hans kaotiska inre värld.

Jag läste att Svartenbrandt hade långtgående planer att ge sig ut och föreläsa om sitt liv och brottsligheten. Dessutom såg han framemot en dokumentärfilm som höll på att spelas in om honom. Men så gick allt ännu en gång snett. Denna gång slutligen snett, så in i helsike snett.

Fortsättning följer…