Brunos krönika: Krönikan om Lars-Inge Svartenbrandt (Andra delen)

I en tvådelad krönika berättar Bruno Franzon om den legendariske brottslingen Lars-Inge Svartenbrandt. Bild: Pressbild

Krönikan om Lars-Inge Svartenbrandt (Andra delen)

Polisen larmades om ett bråk på tredje våningen i ett hus i Kopparberg. Svartenbrandt hade då tidigare denna dag 15 april 2016 varit och hjälpt en gammal kåkkompis (som en gång i tiden begått ett mord) med vårstädning av dennes trädgård i det intilliggande samhället Bångbro. De hade eldat. Luntat gräs? Någon hade iakttagit en röd bensindunk på tomten. Var det kanske denna som Svartenbrandt fått med sig hem? Det rapporterades om allt högre röster från kompisens hem. Glas och askkoppar. Svartenbrandt åkte med kompisen i bil tillbaka till Kopparberg medan hans sambo valde att promenera hem. Sedan hände det fruktansvärda. Varför?

Ingen vet egentligen vad som hände. Men jag läste vad Svartenbrandts sambo skrivit i sin blogg och där finns ett antal meningar som antyder vad som faktiskt kan ha skett. De brinnande munkarna! Svartenbrandt hade talat om de brinnande munkarna. Han hade visat bilderna på You Tube. Han hade sagt att han inte längre orkade uthärda det som plågade honom varje dag och att låta sig brinna som de här munkarna var det enda värdiga sättet att dö på.

Polisen som larmats till huset hade väntat ett bra tag innan de gick in eftersom stämningen upplevdes som hotfull och Svartenbrandt haft en såg tillhands. Sambon räddades skrämd och uppjagad men fysiskt oskadad ut genom ett fönster med hjälp av en stege. Brandmännen höll stånd emot branden på vinden ovanför Svartenbrandts och sambons våning där de hade varsin lägenhet. Sedan gick räddningspersonalen in i våningen där de fann Lars-Inge Svartenbrandt (eller Lars Carlander som han nu hette), död. Då var det inte längre någon brand där, den hade slocknat av sig själv.

Jag vet inte vad Lars dog av. Om han verkligen dog av elden eller om det var rökutvecklingen med kolmonoxidförgiftning som tog kål på honom. Men namnet SVARTENBRANDT var tydligen som fastbränt i hans person och i hans liv. Ända in i döden. Ville han verkligen dö på det här viset? Ville han brinna som en buddhistisk munk?

Människan är oändlig. Gränslös. En gåta. Det är därför som jag skriver den här krönikan.

Innerst inne tror jag att Svartenbrandt ville leva. Han hade varit sjuk. Sängliggande. Prostatacancern? Kom plågorna egentligen mest av det? Var det därför som han sökte döden? Eller var det plågor från hans inre, sådant som hade följt honom hela livet?

Svartenbrandt hade nog allt det där inom sig. Men jag tror att det mest sannolika är att han den här dagen hos sin kompis fått i sig kemikalier som ännu en gång fick hans hjärna att koka över. En brand i hans huvud som han inte förmådde kontrollera utan som fick honom att göra något som han egentligen innerst inte ville. Kanske var det så, men jag vet inte. Bara Svartenbrandts Gud vet.

Varje gång det stod något i tidningarna om Lars-Inge Svartenbrandt så tyckte jag att det fanns skäl till det, ett allmänintresse. Jag försöker se på det med filosofiska ögon, jag försöker vidga bilden av vem Svartenbrandt var. Kriminalfallet Lars-Inge Svartenbrandt är en sak. Människan, gåtan Lars-Inge Svartenbrandt är en annan sak. Delvis hör de förstås ihop. Men jag vill inte döma, jag vill istället försöka förstå och i förlängningen själv lära mig något om hur det är att vara människa genom att läsa om och försöka sätta mig in i den olösta existentiella ekvationen Lars-Inge Svartenbrandt-

Slutligen vill jag säga detta: Lars-Inge Svartenbrandt hade från fängelset skrivit ett vackert brev till sin dotter Jackie Ferm när hon gifte sig. Han hade då tidigare varit hotfull och oberäknelig mot henne. Men på dotterns bröllopsdag skrev Svartenbrandt till henne följande: ”Förlåtelse är kärlekens största kraft, ty förlåtelse återställer kärlekens ursprungliga tillstånd.”